1091 Wornngen-Worsiey 1092 sina alster i München och hade genomgående framgång. Skolans representativa namn äro, jämte Mackensen, 0. Modersohn, Fr. Overbeck, H. Voge-ler och Hans am Ende. Jfr "Worpswede" af R. M. Rilke (2:a uppl. 1905) och af H. Bethge (2:a uppl. 1907). G-gN. Worringen, ort i preussiska reg.-omr. Köln, 15 km. n. v. om Köln, på vänstra stranden af Rhen. Omkr. 6,500 inv. W. är historiskt märkligt genom det stora och blodiga slag 5 juni 1288, hvari hertig Johan af Brabant med sina bundsförvanter besegrade grefve Reinalds af Geldern och ärkebiskop Siegfrieds af Köln parti. A. N-d. Worsaae [vå7rså]. Jens Jakob Asmussen, dansk fornforskare, f. 14 mars 1821, d. 15 aug. 1885, blef student 1838 och erhöll s. å. anställning vid museet för nordiska fornsaker, åt hvilkas studium han sedan egnade sitt lif. Redan 1843 väckte han uppseende genom en liten förträfflig skrift, Danmarks oldtid op-lyst ved oldsager og gravhöj e (of v. till ty. och eng.), hvari han närmare utvecklade det af K. J. Thomsen uppställda "treperiods-systemet" och af-gjordt förkastade den gamla uppfattningen af stensättningarna ("domarringarna") såsom offer- eller tingsställen. Han påstod därjämte, att stenålderns folk var hvarken finnar, kelter eller goter, utan tillhörde en obekant stam, hvilken h. o. h. gått under. Dessförinnan hade han i en kritisk afh. (1841) trädt upp emot N. M. Petersens förklaring, att ett i en mosse på Själland funnet lik vore den norska drottningen Gunnhild, och med icke mindre skarpsinne och talang påvisade han i Runamo og Braavalleslaget (1844) i likhet med Berzelius och Sv. Nilsson oriktigheten af Finn Magnusens sinnrika tydning af en inristning på klippan vid Runamo (se d. o.). För att komma till större klarhet företog han själf-ständiga utgräfningar och gjorde resor både i Norden och i Tyskland. Sålunda framlade han i Ble-kingske mindesmœrker jra hedenold (1846) den första planmässiga undersökningen af ett landskaps fornfynd under jämförelse med sådana i andra trakter. 1847 erhöll W. den nyinrättade befattningen som inspektör (1861 direktör) för vården af antikvariska minnesmärken och bidrog som sådan väsentligt till fridlysningen af märkliga grafhögar samt till restaurering af flera viktiga kyrkobyggnader. Själf beskref han Kalundborgs kyrka (1860) och Fjenneslövlille kyrka (1862) samt uppehöll sig med förkärlek vid "Valdemarernas tid: Minder jra Valdemar den stores tid (1856). Han var också 1848-53 medlem af Yidenskabernes selskabs kommission för geologisk-antikvarisk undersökning, och det var närmast han. som upptäckte kjökkenmöd-dingarna. W. var 1855-66 docent vid universitetet och blef 1858 tillika inspektör vid Rosenborgs slott, där han ordnade "De danske kongers kronologiske samling" till något i sitt slag enastående i Europa. (Hans Oplegnelser om Ro s enl} or g samlingen i 25 åar 1858-83 utkom 1886.) Där fann han också "Kong Christian den femtes testamen-ter", som han utgaf 1860. Omsider blef W. 1866 direktör för fornnordiska och etnografiska museet och fick därigenom fria händer att ordna de enskilda samlingarna till ett vetenskapligt helt och anvisa dem deras pìats i ett fullständigt nationalmuseum. Han blef likaledes 1877 förste man i styrelsen för det nya "Nationalhistorisk museum" på Frederiks-borgs slott och var äfven en af grundläggarna af "Folkemuseet" (1879). Hans forskningar inskränkte sig likväl icke till Danmark. Efter en resa på Brittiska öarna utgaf han 1851 Minder om de danske og nordmœndene i England, Skotland og Irland (öfv. till eng. och ty.), med viktiga upplysningar om Nordens inflytande på dessa länders utveckling, och därtill slöt sig 1863 Den danske erobring af England og Normandiet. Af ännu större betydelse blefvo dock W:s arbeten om de egentliga fornfynden, hvarigenom han med rätta kan sägas ha grundlagt den "förhistoriska arkeologien" såsom särskild vetenskap. 1859 framställde han en ny indelning af sten- och bronsåldern i en äldre och en yngre, hvilken efter hand vann anslutning af nästan alla fornforskare i in- och utlandet. 1866 föreslog han en tudelning af järnåldern, närmast med anledning af de stora mossfynd, som gjorts under närmast föregående år. I en hel rad afh., som vittna lika mycket om hans säkra blick som om hans förmåga af snillrik kombination, behandlade W. uttömmande de flesta områdena för Danmarks fornforskning, ständigt med fasthållandet af den jämförande arkeologiens principer: Om Slesvigs oldtidsminder (1865), Ruslands og det skandinaviske Nordens bebyggelse og œldste kultur f orhold (1872), De danskes kultur i vikingetiden (1873), Fra sten- og broncealderen i den gamle og nye ver den (1879) och Nordens forhistorie (1881), hvari han lämnade en öfversikt af fornforskningens resultat och dåv. ståndpunkt. (Detta arbete framträdde först i form af en uppsats i "Nord. tidskr.", 1878, och öfversattes s. å. till tyska.) Äfven i utlandets forskningsarbeten deltog W. ifrigt och vann på de stora vetenskapliga kongresserna obetin-gadt erkännande som den förnämste i sitt fack. Efter 1865 var han vice president i Det nordiske oldskriftselskab, medelpunkten för fornforskningen i Danmark. Endast en gång lät han locka sig från sina studier, i det att han 1874-75 var kyrko- och undervisningsminister, i Fonnesbechs ministär. W. blef led. af Vitt. hist. och ant. akademien 1872 samt filos. hedersdoktor vid Uppsala universitet 1877. På fjärde årsdagen af W:s död restes of ver honom en minnesvård i Prinsens palais i Köpenhamn, där de stora samlingar inrymmas, hvilka han egnade så mycken kraft och skicklighet. E. Ebg. Worsborough [ωəsbrə], stad i engelska grefsk. Yorkshire (West Riding), 4 km. s. om Barnsley. 12,750 inv. (1911). Kolgrufvor, krutfabrik, stålverk. Vorskla (Vorsklo), biflod fr. v. till Dnjepr. upprinner ej långt från Donets' källa i guv. Kursk, flyter mot s. v. och s., förbi staden Poltava, och faller ut i Dnjepr vid Perevolotjna (se d. o.). Längd 448 km. Floden är ej segelbar. A. N-d. Worsley [ωə'sli], stad i engelska grefsk.