1143 Wratislavia-Vrchlícky 1144 och förklarades på rikssynoden i Mainz 1086 af , kejsar Henrik IV för konung till lön för sin lojalitet mot kejsaren under alla dennes strider. (V. S-g.) | Wratisl?via, latiniserad namnform för B r e s-1 a u. Vratza, stad. Se V råte a. Wray [réY], John. Se K a j u s. Vraz, S tank o (eg. Jacob F rass), sydslavisk poet, f. 1810 i Steiermark, d. 1851 i Agram, var till yrket advokat, men greps tidigt af den "illyriska" rörelsen och flyttade 1838 till Agram, där han blef sekreterare i litteraturföreningen Matica ilirska. 1840 utkom den patriotiskidylliska sonettsamlingen Djulabije (Äpplen). Romans- och balladdiktningen efter tyska förebilder infördes i den kroatiska litteraturen genom hans diktsamling Glaz iz dubrave Zerovinske (1841). Af rent episkt innehåll är Gusle i tambur e (1845). Stor litterär förtjänst inlade V. genom sina uppteckningar och bearbetningar af slovenska folkvisor, Narodne pesni ilirske (1839). Hans essayer, som anses grundläggande för den kroatiska kritiken, publicerades i den af honom redigerade tidskr. "Kolo" (1842-43 och 1847-50). Han deltog i den slaviska kongressen i Prag 1848, men stod f. ö. främmande för det politiska lifvet. V:s samlade verk utgåfvos 1863-68 af Matica ilirska och 1880 af Matica hrvatska med inledning af Fr. Markovié. A~d J- Wrba, Georg, tysk skulptör, f. 1872 i München, professor i Dresden sedan 1907, har sitt bästa område inom dekorativ och monumental skulptur, där han utfört betydande verk: Oíto von Wittels-bach, stiliserad ryttarstaty på Wittelsbachbron i München, konung Georg af Sachsen, likaledes ryttarstaty, i Dresden, rådhusbrunnen i Leipzig, barngrupper på den af Teschner komponerade Sagobrunnen i Berlin, dessutom småplastik i silfver och elfenben, of ver hufvud utmärkas W:s alster för fantasi och friskhet i naturiakttagelsen, för stilsträngt anpassande efter arkitekturen och för hänsyn till materialets fordringar. Han har^fven utfört den ornamentala utsirningen af rådhuset i Dresden m. fl. byggnader. °-g N- Vrcevic [ve'rtjevitj], Yuk Stefan, serbisk författare, f. 1810, d. 1882, var serbisk konsul i Tre-binje, men tog afsked från statstjänsten, sedan Österrike-Ungern annekterat Hercegovina, och egnade sig, enligt Yuk Stefanovió Karadzió' föredöme, uteslutande åt folkloristiska studier. Hans forskningar i sydslavisk folkpoesi offentliggjordes i samlingarna Male zenske hercegovacke pjesme (1886), Srpske narodne pripovetke (1868-87), Srpske narodne igre (1868-89), Niz srpskich pripovijedaka (bygdehistorier, 1881), Tri glavne narodne sveca-nosti (1883), Narodne humor, gatalice i varalice (s. å.) och Narodne basne (s. å.). Efter hans död utgåfvos två samlingar bygdehistorier och folkseder vid högtider. A~d J- Vrchlabí [ve'rch-], stad. Se Hohenelbe. Vrchlìcky [ve'rchlitsky], J a ro si a v, tjechisk skald, f. 17 febr. 1853 i Slany (Schlan), d. 9 sept. 1912, son till en diversehandlande, hette eg. Emil Frida, men antog af ven i det borgerliga lifvet sitt författarnamn, uppkalladt efter ån Yrchlice vid Kutná hora (Kuttenberg), begynte sina universitetsstudier i Prag 1872 i teol. fakulteten, men öfvergick snart till historisk-filosofiska studier. Efter sin första akademiska examen var han 1875 informator hos en grefve Montecuccoli-Laderchi i Livorno, utnämndes 1877 till sekreterare vid tekniska högskolan i Prag, 1892 till hedersdoktor vid universitetet, 1893 till e. o. professor i allmän litteraturhistoria och 1898 till ord. professor. Bland yttre utmärkelser må nämnas ledamotskap på lifstid i österrikiska herrehuset (1901) och he-dersborgarskap i Prag, 1890 blef han sekreterare i tjechiska akademiens sektion för litteratur och konst. 1879 gifte han sig med Ludmila, en dotter till lH författarinnan Zofie Podlipská. Efter litterär debut 1871 i tidskr. "Svetozor", som han redigerade 1883, framträdde han 1875 med den lyriska diktsamlingen Z hlubin (Ur djupen), och därmed inleddes en vitter produktion, som icke har många likar i världslitteraturen. I denna diktsamling, som röjer inflytandet af den tyska romantiken, framträder redan skaldens natursvärmeri. I de följande diktsamlingarna Sny o stëstí (Drömmar om lyckan; 1876), Duch a svët (Anden och världen, 1878), Symfonie (1878) m. fl. återspeglas också skiftande stämningar från ungdomsåren, men med fördjupad lifsåskådning och nya intryck utifrån, särskildt från den romanska diktvärlden, hvarifrån han hämtade många konstformer, sonetter m. m., för sin utomordentliga virtuositet. I diktsamlingen Sfinx (1883) öfverväger reflexionen; i Jak táhla mracna (Huru molnen drogo förbi, 1885) framskymtar en personlig tungsinthet, som längre fram öfvergick till stark pessimism, trots den personliga arbetslusten och lifsberusnin-gen. Dessa stämningar variera i diktsamlingarna Zvukové v dusi (Toner i själen, 1886), Motyli vsech barev (Fjärilar af alla färger, 1887), Öarovná zahrada (Den förtrollade trädgården; 1888), Horká jádra (Bittra kärnor; 1889), Bodlaci z Par-nassu (Törnen från Parnassen; 1892), Moje sonata (1893), Kniha Sudicek (Parcernas bok; 1895) och Prekrocen zenit (Zenit öfverskrides; 1899). En varm, vemodig stämning genomströmmar sommar-idyllerna från 2amberk (2amberské zvony; 1900), och patriotismen är förhärskande i Må vlast (Mitt fosterland; 1902). I de sista diktsamlingarna ta pessimismen och resignationen öfverhand, ehuru Y. i det längsta söker hålla lifsmodet och tron på mänskligheten uppe: Prchavé illuse a vëcné pravdy (Flyktiga illusioner och eviga sanningar; 1904), Tiché kroky (Stilla steg; 1905) och Zapady (Solnedgång; 1907). I denna flödande lyrik, som fyller 40 volymer, intas ett hedersrum af de af djup lifserfarenhet präglade Pisnë poutnika (Pilgrimens visor; 1895) och de formellt glänsande fyra samlingarna Sonely samotáre (Enstöringens sonetter; 1893-96). Som ren lyriker var Y. ingen djup psykolog, och det patologiska stod främmande för hans nästan barnsligt naiva sinne, ursprungliga