1149 Wrede 1150 anhängare först af det holsteinska partiet och sedan af hattpartiet. Stor godsegare i Finland såsom en af arfvingarna till H. Wrede, plägade han uppträda som ledare för finska adeln på Riddarhuset och utöfvade dessutom stort inflytande därigenom, att de franska underhållspenningarna till hattpartiet till stor del gingo genom hans händer. Vid utbrottet af 1741 års ryska krig erhöll han på grund af sin kännedom om de finska förhållandena ledningen af krigskommissariatet och utnämndes på ständernas begäran till öfverste i svensk tjänst. De intriger, som under kriget bedrefvos inom hären i syfte att åvägabringa fred genom ett holsteinskt tronföl j arval, torde ej ha varit främmande för W., ty han väckte först förslag om den beskickning till ryssarna, som anförtroddes åt Lagercrantz (se d. o. 1). Då denna beskickning blef utan resultat och svenska hären instängts i Helsingfors, var W. en af de underhandlare, som nödgades afsluta den skymfliga kapitulationen där 24 aug. 1742. På riksdagen motsatte han sig därefter med sådan häftighet förslaget att till tronföljare välja danske kronprinsen, att han hotade med, att finnarna i sådant fall skulle ge sig under Ryssland. Sedan emellertid Adolf Fredrik af Holstein-Gottorp blifvit vald till tronföljare, var W. en af dem, som mest bidrog till ett närmande mellan hattpartiet och honom. Också blef han, när hattpartiet med tillhjälp af denna förbindelse vid 1746 års riksdag befäste sin makt, utnämnd till riksråd. Under de strider, som efter Adolf Fredriks tronbestigning uppstodo mellan honom och hattrådet, blef W. visserligen sitt parti trogen, men de torde dock ha bidragit till, att han 1756 nedlade sitt rådsämbete. Vid hattpartiets fall 1766 beröfvades honom hans rådspension. 4. Henrik Jakob W., friherre, den föregåendes broder, partiman, f. 1696 på Edeby i Salems socken, Södermanland, d. 20 aug. 1758 på sin egendom Runstorp i Östergötland. Liksom brodern var han anhängare af hertig Karl Fredrik af Holstein-Gottorp, åt hvilken han 1711 varit page och i hvars armé han blef major, under det hans tjänstgöring i svenska armén (från 1713), till följd af omöjligheten att efter freden bereda lön åt hela mängden af officerare från krigsåren, inbragte honom endast kaptens titel (1721) och ryttmästar-plats på exspektans vid Östgöta kavalleri (1722). Liksom brodern blef också han efter holsteinska partiets upplösning ifrig hatt, och till följd af sin tilltagsenhet och stora förmåga som talare spelade han på Riddarhuset, åtminstone synbart, en ännu större roll än denne. Särskildt användes han, när det gällde att genom något djärft drag främja hattpartiets intressen. Så väckte han vid 1742 års riksdag genom ett memorial, hvartill dock K. F. Scheffer var författaren, först fråga om val af tronföljare, ett steg, hvarigenom hattarna hoppades kunna afvända alltför svåra följder af och efterräkningar för det af dem tillställda ryska kriget och som på samma gång öfvereiisstämde med W:s holsteinska sympatier, enär den till-ämnade tronföljaren var Karl Fredriks son, Karl Peter Ulrik. Stor var därför W:s missräkning, när resultatet i stället höll på att bli valet af danske kronprinsen - holsteinska husets arffiende -, och han gaf luft åt sin förbittring genom att upprepa broderns hotelser, att finnarna i sådant fall skulle ge sig under Ryssland. Så mycket större framgång hade han däremot vid 1746 års riksdag. Det gällde då för hattpartiet att befästa sin makt genom att besätta en del lediga riksrådsplatser med män ur sina led, men valets utgång skulle under normala förhållanden ha varit ganska oviss. Då genomdref W. genom en öfverraskning, att valet företogs omedelbart före julen 1746, då en stor del af riksdagsmännen, särskildt af motpartiet, rest hem till helgen, och på detta sätt lyckades hattarna i regeringen insätta 5 sina yppersta män, bl. a. \V:s broder. Själf fick han sin andel af segerns frukter, ty på ständernas förord utnämndes han 1747 till landshöfding i Savolaks - en plats, på hvilken han visade mycken duglighet. Som hänsynslös partiman visade W. sig också, när det var fråga om att förfölja politiska motståndare. Han var ordf. i förräderikommissionen 1741 öfver G. J. Gyllenstierna (se d. o. 12) och i den stora kommissionen vid 1755 års riksdag, som vann en så sorglig ryktbarhet genom sina blodsdomar öfver deltagarna i hofvets revolutionsförsök. - W. synes ha varit en lärd man, ty han blef 1741 led. af Vet. akad., såsom hvars preses han höll ett af samtiden mycket beundradt tal Om ett borgerligt samhälles eller ett lands och rikes rätta styrka samt sätt och utvägar att hinna därtill. Man har i honom velat se författaren af ven till den intressanta skildring af personer och förhållanden från envålds-tidens slut och frihetstidens början, som under titeln Facta till revolutionshistorien under konung Carl XII:s regering etc. är intagen i 7:e delen af ''Handl. rör. Skandinaviens historia" (1819). 5. Fabian Kasimir W., friherre, son till W. 3, militär, landthushållare, f. 22 febr. 1724 på Spånga i Östergötland, d. 27 aug. 1795 på Penningby, ingick 1738 som volontär vid fortifikationen, deltog i 1741-43 års finska krig och sedermera, i fransk tjänst, i österrikiska tronföljdskriget. Efter hemkomsten utnämndes han 1748 till öfveradjutant hos arf-prinsen Adolf Fredrik, 1749 till generalkvar-termästarlöjtnant och 1754 till öfverste vid fortifikationen. Han biträdde Ehrensvärd vid befästningsarbetena i Finland och förordnades 1757 att jämte generallöjtnant G. Cronstedt handha styrelsen af rikets fästningsverk. Sistn. år gick han i österrikisk tjänst och deltog med utmär-