- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 32. Werth - Väderkvarn /
1151-1152

(1921) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wrede, 5. Fabian Kasimir - Wrede, 6. Fabian (1760-1824)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

1151 Wrede 1152 kelse undo.r årets krig i Böhmcn mot konung Fredrik II i Preussen, men återvände vid fredsbrottet mellan Sverige och Preussen till hemlandet, där han en tid tjänstgjorde i Fortifikations-kontoret och Krigskollegium. Han utnämndes till öfverste 1762 för Skaraborgs och 1772 för Upplands regemente, från hvilket han tog afsked 1788. samt avancerade till generalmajor (1764). generallöjtnant (1773) och general (1782). 1769 hade han uppförts på riksrådsförslag. För sitt framgångsrika arbete för jordbrukets höjande kallades W. 1786 till led. af Vet. akad. G. Adlerbeth yttrar i sitt "Åminnelsetal" öfver W. i Vet. akad. 2 mars 1796 (tr. s. å.): "Man kan utan öfverdrift säga. att friherre W. gjort epok i svenska landt-hushållningen". 6. Fabian W., grefve, den föregåendes son, fältmarskalk, statsråd, f. 24 nov. 1760 på Kungslena öfversteboställe, Skaraborgs län, d. 16 jan. 1824 i Stockholm, blef 1777 löjtnant vid Lif-re gementet till häst och var 1778-80 anställd i fransk tjänst, vid regementena Royal sué-dois och De la Marek. Under denna tid uppvaktade han 1778 Gustaf III i Spaa. och där "börjades", såsom W. själf skrifver, "den oafbrutna godhet, hvar-med konungen hedrade mig under hela sin lifstid". Efter att en kort tid ha varit anställd vid svenska legationen i Paris återkom han i början af 1781 till fäderneslandet, där han genast blef kammarherre hos drottningen och avancerade raskt vid hofvet och på den militära banan: han \ardt 1782 major och öfveradjutant, 1784 öfver-stelöjtnant och 1788 öfverste vid Upplands regemente. Under finska kriget förde han avantgardet vid Brakkila (1788), deltog vid intagandet af Suttula- och Högforspassen samt i träffningen vid Älgsjö (1789), förde i början af 1790 en brigad i Karelen, hvilket han snart nödgades utrymma, till följd af "oordning i allting och brist på alla förnödenheter", och öfvertog så befälet öfver den sårade G. M. Armfelts brigad i Savolaks. 1791 öfverste vid Nylands regemente, åtföljde han s. å. konungen till Aachen. 1795 öfvertog han chefskapet för Björneborgs regemente och, s. å. generalmajor, 1796 för Lifgrenadjär-regementet. Under den hotande krigsfaran 1801 fick han befälet öfver den 10,OQO man starka armé. som sammandrogs på västkusten. 1802 blef han generalinspektör öfver infanteriet i Sverige, med hvilket ämbete följde rätt till säte i konungens krigskonselj. Vid denna tid utgafs en af W. utarbetad Militärisk handbok, hvarigenom den franska taktiken (något modifierad genom "Sprengt-portenska reglementet") infördes vid svenska infanteriet. W., som 1805 utnämnts till generallöjtnant, fick i juli 1807 befälet öfver vänstra fördelningen (6 bataljoner och l batteri) af armén i Pommern, tvangs 14 juli vid Steinhagen af öfver- lägsna franska stridskrafter att draga sig till Negart, blef där, efter att på konungens befallning ha föreslagit franske marskalken stillestånd, ånyo anfallen och drog sig undan fransmännens försök att afskära honom inom Stralsunds murar. Då hans handlingssätt därvid icke öfverensstämde med konungens befallningar, föll han i onåd, användes ej af Gustaf IV Adolf under 1808-09 års finska krig, men fick 18 mars 1809 omedelbart efter revolutionen af hertig Karl befälet öfver Norra armén. Emellertid hade ryssarna ryckt in i Västerbotten. Genom Gripenbergs kapitulation vid Kalix, som lämnade magasinen ända ned till Umeå i ryssarnas händer (en del af magasinen i Skellefteå räddades dock af generalintendenten Klingstedt, de i Umeå af Döbeln), och sedan öfverstelöjtnant Furumark nödgats sträcka gevär (15 maj), måste den försvagade norra armén draga sig tillbaka på högra stranden af öre älf. Där kunde W. samla endast 2,000 man under generalmajor Sandels mot ryssarnas öfverlägsna här. Hans öfriga fåtaliga trupper voro spridda emellan Härnösand och Gäfle samt in i Jämtland. Emellertid väckte ankomsten (slutet af juni) af några svenska fregatter och skärgårdsfartyg till betäckning af W:s högra flank så stor oro hos ryssarna för att bli afskurna från tillförseln från sjösidan, att de gjorde förslag om stillestånd. Detta aísíog W. till en början, men efter Sandels' motgång vid Hörnefors (5 juli) och norrmännens inryckande i Jämtland (7 s. m.) blef W:s ställning mera kritisk. Han afslöt nu stilleståndet (till 9 aug.) och förstärktes kort därpå af norra arméns andra fördelning, 2,000 man, under Döbeln, som lyckats förmå norrmännen till stillestånd och utrymning af det svenska området. Men denna styrka var ej nog att försvara Ångermanland. Emellertid samlades 11-13 aug. vid Härnösand under generalamiralen Puke en svensk flotta med landstigningstrupper, som skulle W. till hjälp norrifrån angripa den under generallöjtnant Kamenskij i trakten af Umeå stående ryska armén. Puke hade fått högsta befälet i Norrland både till lands och sjöss, således äfven öfver W:s armé. I harm öfver bristande förtroende, som samtidigt visades honom, lade W. in om afsked, men förmåddes återtaga sin ansökan. Han deltog därefter med Puke och G. Wacht-meister m. fl. i det krigsråd, som hölls vid Härnösand ang. lämpligaste platsen för truppernas landstigning, och synes efter hand ha enat sig med Puke om, att platsen därför borde bli Kåtan, hvarifrån man skulle rycka mot Umeå och falla ryssarna i ryggen (se vidare Väster-bottensexpeditionen). - W., som 29 juni 1809 blifvit grefve och general af infanteriet, afgick i maj 1810 i utomordentlig beskickning till kejsar Napoleon. Under hans vistelse i Paris väcktes helt oförmodadt frågan om prinsens af Ponte Corvo val till svensk tronföljare genom K. 0. Mörners inblandning. I ett samtal med prinsen snarare tillstyrkte än afrådde han dennes planer; han arbetade ock vid riksdagen i Örebro till en början för dennes kandidatur, hvilken omsider, efter åtskilliga förvecklingar, ock blef regeringens. W. blef 1810 kansler vid krigsakademien och statsråd samt 1811 En af rikets herrar. S. å. lämnade han chefskapet för Lifgrenadjärregementet

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 3 18:40:56 2026 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfcl/0608.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free