1171 Vries 1172 omkr. 1650, troligen i Haag, lefde under 1630-40 i Amsterdam, till hvars skola han räknas, och blef 1644 medlem af målargillet i Haag. Han målade porträtt under inflytande af Thomas de Keyser och Eembrandt och anses i sitt fack höra till de betydande konstnärerna på grund af lefvande uppfattning och konstnärlig fulländning i utförandet. Be-römdt är ett mansporträtt i Lille (1632), ännu mera bilden af en äldre man i Dresden (1639); likaså porträtt af borgmästare Vroesen i Rotterdam (1639), där han också målat ett bra kvinnoporträtt (1644). Dessutom finnes af hans hand ett "regentstycke" (porträttgrupp) i borgarbarnhuset i Amsterdam. - 3. RoeloíJanszdeV. (1. van V.), f. 1631 i Haarlem, lefde ännu 1669, bodde i Haarlem och därefter i Amsterdam, var en af Ruysdaels efterföljare. Några bilder af hans hand, som antas tillhöra hans tidigare verksamhet, äro klara, kyliga och bestämda: så t. ex. hans förnämsta tafla, Landskap med väderkvarnar (i Frankfurt), samt ett landskap i Lièges museum; men hans flesta taflor äro tunga, bruna och ibland mycket råa, för resten olika i behandlingen. De finnas i Amsterdam, Berlin och München. Nationalmuseum i Stockholm har 2 signerade taflor af honom. l-3. C. R. N.* Vries [fris], rättare Fries (så skref han själf sitt namn), Adrian de, nederländsk skulptör, f. 1560 i Haag, d. efter 1627, tillhörde "de nederländske romanisterna", som på 1500-talet sökte sin utbildning i Italien hos de store renässansmästarna. Hans närmaste lärare var den i Italien verksamme och högt skattade flamländaren Jean Boulogne (Giovanni da Bologna). Senare finna vi V. verksam i Augsburg, där han utförde Merkurius-brunnen 1599 och H er kul e sb runnen 1602. Samtidigt trädde han i förbindelse med den konst-älskande kejsar Rudolf II och komponerade för denne efter motiv, lånade från Rafaels målningar i Villa Farnesina, bronsgrupperna Merkurius och Psyche och Psyche buren af amoriner, den senare i Nationalmuseum i Stockholm. Från 1601 var han formligen anställd i kejsarens tjänst i Prag och utförde bl. a. dennes byst, en gång tillhörig drottning Kristinas af Sverige samling. Där mottog han också (1616) af Kristian IV i Danmark beställning på en praktbrunn, af sedd för platsen framför det nyanlagda Frederiksborgs slott. Detta kolossala arbete. Neptunus, omgifven af flodgudar, sìrener, tritoner m. m., i allt 16 figurer, var färdigt omkr. 1624 och bortfördes 1659 som svenskt krigsbyte. 1626 aflämnade han till Wallenstein en annan, för dennes palats i Prag afsedd Neptunusfontän jämte ett stort antal mytologiska figurer, till en del efter antika motiv. Många af dessa blefvo äfvenledes (1648) svenskt krigsbyte. Ett ganska stort antal af konstnärens arbeten har alltså hamnat i Sverige (ej mindre än 33 i behåll). Många af dera äro sedan 1680 o. f. år uppställda i parken vid Drottningholm. Af fontänfigurerna från Frederiksborg togos afgjutningar 1888 på bekostnad af danske mecenaten C. Jacobsen d. ä., hvarpå fontänen återuppstod i kopia på sin gamla plats. Af bronserna från Wallensteins palats utfördes (af H. Bergmans konstgjuteri) på beställning af en af W.s ättlingar afgjutningar, afsedda för deras ursprungliga platser. 12 stora pjäser blefvo afgjutna 1912 o. f.: Herkules i strid med draken (afbildad å pl. till art. Drottninghol m), Adonis och Venus, Brottare, Laokoon och. hans söner, Bacchus och satyr, flodgudar, urnor. - V.s styrka låg i kompositionen, i god beräkning af konstverkets dekorativa verkan i sin omgifning. Figurernas rörelser äro lifliga, våldsamma, muskler, senor och ådror starkt framhållna; minspelet är däremot försum-madt, ansiktsuttrycket enformigt och dragen ofta vårdslöst återgifna. V. utförde af ven byster och raderingar. Se J. Bottiger, "Bronsarbeten af Adrian de Fries i Sverige, särskildt å Drottningholm" (1884). üpk. (G-gN.) Vries [fris], Matthias de, holländsk språkforskare, latinist och universitetslärare, f. 9 nov. 1820 i Haarlem. d. 9 aug. 1892 i Leiden, studerade klassiska språk, matematik och sanskrit i Leiden, blef professor i nederländska språket och fäderneslandets historia 1849 i Groningen och 1853 i Leiden, var professor där i nederländska språket och germansk språkvetenskap fr. o. m. 1860 samt sedan det senare ämnet öfvertagits af P. J. Co-sijn (d. 1899), i nederländska språket 1877 -91. Y. räknas som den egentlige grundläggaren af det nederländska språkstudiet i vetenskaplig mening. Detta fanns visserligen sedan 1797 representeradt i Leiden, men professuren var faktiskt i vältalighet, och först med V. blef det i och med inrättandet af ett doktorat i den nederländska litteraturen (1877) ett verkligt universitetsíack. Efter att genom sin edition af P. C. Hoofts lustspel "Warenar" (1843) ha röjt vägen för en exaktare kännedom om 1600-talets holländska, vardt han genom sina med lärda källforskningar och utförliga glossar försedda text-editioner banbrytaren för en ny vetenskap, den nederländska medeltidsfilologien och den medelnederländska språkvetenskapen, en disciplin, som efter filologen B. Huydecoper (d. 1778) och lingvisten L. Ten Kate (d. 1732), Jacob Grimms föregångare inom den jämförande germanska språkvetenskapen, tidigare eller ungefär samtidigt främjats af flera holländska, belgiska och tyska lärde, såsom skalden Bilderdijk, Steenwinkel, Clignett, Clarisse, Wil-lems, David, Snellaert, Serrure, Blommaert, Hoff-mann von Fallersleben, Kausler och Mone, men hos de fleste haft en mer eller mindre dilettantisk riktning. Bland dessa texteditioner märkas medeltidslegenden "Baarlaam en Josaphat" (1842), Jan Boendales "Lekenspieghel" (1844-49) samt