beobachtungen aus Spitzbergen. 1902--03 företog han en botanisk forskningsresa genom Främre Indien, hvars resultat bl. a. blefvo Indisk hortikultur (i tidskr. "Trädgården", 1906) samt Indisfc arkìtektur (i "teknisk tidskrift" 1907). 1906--09 var W. assistent vid Centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet, där han sär-skildt studerade parasitsvamparna, redigerade delvis "Trädgården" och höll populära föreläsningar. 1909 blef han docent vid Stockholms högskola och företog jämte A. Engström m. fl. 1911 en resa till Island, som han skildrade i Åt Häcklefjäll (1913). På uppdrag af Röhss konstslöjdmuseum i Göteborg for W. 1912 till Kina för att samla konstsaker, vistades P/2 år i Peking och förvärfvade där, i västra Kina och i Mongoliet en rik kollektion (936 n:r) föremål till belysning af lifvet i Kina m. m., öfver hvilka han utarbetade detaljerade kataloger. 1914 studerade han i Japan det utdöende ainofolket på Yezo och hemförde därifrån samt från Sumatra, Java, Bali och Lombok värdefulla etnographica till Sverige. 1916 gjorde W. en ny forskningsresa, till Grönland, för hydrografiska undersökningar. Tills. med K. Rasmussen, L. Koch och fyra eskimåer företog han med 27 slädar och 354 hundar 6 april--20 okt. 1917 en slädfärd till Nord-Grönland (Victorias och Nordenskiölds fjordar), hvarunder viktiga geografiska, geologiska och etnografiska resultat nåddes, men W. af strapatser och umbäranden nödgades kvarbli efter sina återvändande kamrater och omkom (sept. 1917). En redogörelse för denna expedition är bl. a. W:s uppsats Den II:a Thule-expeditionen till Nordgrönland (i "Ymer" 1917). Se S. Birger, "T. W." (i "Ymer", 1919). Utdrag ur W:s dagböcker meddelas i K. Rasmussens af A. Ahlmann från författarens manuskript öfversatta bok "Norr om människor" (1919). E. A-t. Wulffen, Jacob Johann von, krigare, f. 25 nov. 1623 i Riga, d. 20 juni 1678 i k. högkvarteret i Ljungby, Skåne (begrafven 1680 i S:t Jakobi kyrka i Stettin), son till Paul von W. (slutligen öfverste och kommendant i Riga, d. 1635, af en urspr. pommersk släkt), inskrefs 1641 vid Uppsala universitet, blef 1644 hofjunkare, sedermera kammarherre hos drottning Kristina och 1652 hofstallmästare hos änkedrottning Maria Eleonora. 1646-48 hade han vistats i Holland och Frankrike. Efter hemkomsten blef W. löjtnant och senare kapten vid tyska lifgardet till fot. Han deltog i Karl X Gustafs polska och danska krig och avancerade till öfverstelöjtnant vid Jämtlands dragoner 1656 samt ölverste för Wittenbergs dragoner. 1659-73 var han öfverste och chef för Dalregementet, sedan 1672 med generalmajors grad, och uppsatte 1673 ett eget värfvadt infanteriregemente. Under K. G. Wrangels fälttåg i Brandenburg 1675 förde han öfverbefälet i Pommern, där han sedan 1669 var öfverkommendant i Stettin. Han har vunnit sin egentliga berömmelse som ledare af Stettins försvar mot brandenburgarna eiter slaget vid Fehrbellin. Belägringen okt.-nov. 1676 var ej af allvarsam art. Men i slutet af juni 1677 inneslöts Stettin ånyo af omkr. 18,000 brandenburgare, till hvilka efter hand kommo omkr. 3,000 lüneburgare och 1,200 danskar. Stadens garnison, vid belägringens början föga öfver 2,000 man stark, erhöll ingen förstärkning. Stadens råd yrkade häftigt på kapitulation, men W. lyckades för den svenska saken vinna det lägre borgerskapet, som troget stod vid hans sida till det sista; han försummade därvid ej att begagna sig af den ifrigt lutherska befolkningens ovilja mot den kalvinska trosformen, hvartill kurfursten af Brandenburg bekände sig. För svag att genom större utfall hålla fienden på afstånd, koncentrerade W. försvaret till grafven och hufvudvallen, och detta med sådan effekt, att angriparna ej förrän i okt., nära fyra månader efter belägringens början, hade öfverskridit grafven; först efter nära ett hälft års motstånd, sedan fienden på två ställen stod uppe på själfva hufvudvallen samt krutförrådet i det närmaste var slut, kapitulerade han (17 dec.) på hederliga villkor: allt svenskt manskap fick återföras till hemlandet. 27 okt. 1677 hade han utnämnts till generallöjtnant. Litt.: Likpredikan öfver W. af Sam. Hollmann (Stettin, u. å.), L. Carlbom, "Karl X Gustaf: från Weichseln till Balt 1657, tåget öfver Balt och freden i Roskilde 1658" (1910), och N. Wimarson, "Sveriges krig i Tyskland 1675-1679" (I-III, 1897-1912). N. w-n. Wulffen, F. X. von, friherre. Se Wulf. WuMfila (hos grekiska skriftställare skrifves namnet af ven Ulf i las), bibelöfversättare och lärd, biskop och statsman, f. omkr. 311, härstammade från kristna farföräldrar, som af västgöter från trakterna n. om Donau, stadda på plundringståg i Kappadocien, år 264 bortförts i fångenskap. Född och uppfostrad bland goterna, antog W., ehuru hans moder torde ha varit kappadociska, h. o. h. gotisk nationalitet. Före sitt trettionde år var han "lector" i hemlandet; men efter att som deltagare i en beskickning omkr. 337 ha varit i Konstantinopel blef han där, troligen 341, vigd till biskop, såsom sådan den förste i goternas land n. om Donau. Sju år senare förde han sin af hedniska stamfränder hårdt ansatta menighet öfver Donau till Mesien. Är 360 deltog han sannolikt i ariansynoden - ty W. stod arianismen nära (tillhörde de s. k. homoierna, se d. o.) - i Kon-stantinopel. Af kejsar Theodosius kallad att deltaga i en disputation, afled han i Konstantinopel 383 (icke. såsom hittills vanligen uppgetts, 381). - Som sitt folks anförare och biskop utvecklade W. en storartad verksamhet. Icke mindre betydande var han som lärd och skriftställare. Han skall ha predikat och författat både på grekiska, latin och gotiska; han uppfann det gotiska alfabetet, och han öfversatte från grekiska till gotiska nästan hela bibeln, troligen blott Konunga- och Krönikeböckerna undantagna. Af denna wulfilanska öfversättning är till våra dagar ingenting bevaradt under W :s namn; men det kan icke lida det ringaste tvifvel, att ju till W:s verk höra de fragment af en anonym gotisk bibelöversättning, som föreligga i den