s. k. Codex argenteus (se Codex 2 med färgpl. och Uppström 1) i Uppsala (stora stycken af evangelierna, bland dem Markus' fullständigt), Codex carolinus i Wolfenbüttel (stycken af Ro-marbrefvet), Codex gissensis i Giessen (blott några stympade rader af Lukas) och de fyra Codices amlrosiani i Milano (stycken af Esra, Nehemia, Matteus och alla Paulus' bref, bland dem det 2:a Korintierbrefvet fullständigt). Emellertid äro med undantag af Carolinus, som väl tillhör 400-talet, samtliga de nämnda handskrifterna afskrifna först på 500-talet och - utom den från Egypten stammande Gissensis - i norra Italien under östgoternas herravälde därstädes, i följd hvaraf de ha att uppvisa en massa oursprungligheter, beroende på inflytande från den gammallatinska bibel-öfversättningen ("Itala"). W:s bibelöfversättning nyttjades således icke blott af hans eget folk, väst-goterna, utan af ven af de med dem nära befryn-dade östgoterna. Se W. Streitberg, "Gotisches ele-mentarbuch" (6:e uppl. 1920). Bästa upplagan är densammes "Die gotische bibel" (2:a uppl. 1919). Ad. N-n. Wulfs elektrometer, jys. Se Strängelektrometer. Suppl. Wulfwenstierna, adlig ätt från Västergötland, härstammande från ryttaren, 1678 ryttmästaren Johan Wulf (d. 1708), som 1681 adlades med namnet W. Med hans son (se W. 1) utgick ätten 1762 på svärdssidan. 1. Jonas W., friherre, son till ofvannämnde Johan W., ämbetsman, f. 16 juli 1681 i Västergötland, d. 12 dec. 1762. W. var riddarhussekreterare fr. o. m. 1710 t. o. m. 1731 års riksdag och förvärfvade sig stort anseende genom det utmärkta sätt, hvarpå han skötte denna befattning under så pröfvande omständigheter, som frihetstidens första riksdagar erbjödo, då Riddarhuset efter att under 40 år ha varit dömdt till vanmakt eller overksamhet blef den förnämsta kraften i det svenska statslifvet. Med skäl har han därför räknats till de s. k. "riksfäderna" under frihetstiden, hvars statsskick han också redan under Karl XII:s tid skall ha varit med om att förbereda. Äfven på den allmänna lagstiftningen utöfvade W. stort inflytande, i det att han, sedan 1724 medlem af lagkommissionen, tog verksam del i fullbordandet af 1734 års allmänna lag och dess genomdrifvande på riksdagen. 1727 blef han på Riddarhusets förord kammarråd, på hvilken plats han äfven ådagalade stor duglighet. Till sina politiska åsikter var W. moderat mössa. 1749 tog han afsked från kammarrådsämbetet och 1762 från lagkommissionen. S. å. blef han friherre, men begärde och fick, då hans söner aflidit barnlösa före honom, öfverflytta denna värdighet till sin måg, lagmannen K. M. Adlermarck. 2. Johan W., den föregåendes son, ämbetsman, f. 18 nov. 1711, d. 14 juni 1758 på Hällefors bruk, var riddarhussekreterare 1741-47 och kammarråd sedan 1747. Han skötte liksom fadern dessa befattningar på ett förtjänstfullt sätt. Under mössornas kamp mot hattväldet på 1740- och 1750-talen var W. en af deras bästa riddarhustalare. 3. Gustaf W., den föregåendes broder, diplomat, f. 16 sept. 1714 i Stockholm, d. 9 maj 1758 i Stralsund, var minister vid sachsiska hofvet 1744-47, under hvilken tid han i hög grad vann konung Fredrik II:s i Preussen vänskap, och utsågs 1747 af sekreta utskottet till svensk minister i Petersburg under de förvecklingar, som uppkommit med Ryssland med anledning af kejsarinnan Elisabets förbittring öfver Adolf Fredriks förbindelser med hattpartiet. Redan 1748 miste han dock denna plats, emedan kejsarinnan gjorde till villkor för återkallandet af den hänsynslöse ryske ministern i Stockholm, v. Korff (se d. o.), att äfven det svenska sändebudet i Petersburg skulle återkallas. Han blef då i stället minister i Preussen, och 1752 ville Adolf Fredrik utnämna honom till minister i Paris, men rådspluraliteten gaf platsen åt U. Scheffer, och W. fick stanna i Preussen. Vid Pommerska krigets utbrott 1757 begaf W. sig till Stralsund. 1--3. S. B. Vulg., förkortning för lat. Vulg?ta (se d. o.); vulgäre, vulgariter, vulgärt, lågt, tillhörande hvar-dagsspråket; vulgo, öfverallt, allmänt, vanligen. Vulgaritet. Se Vulgär. Vulgata (lat., "den allmänt brukade", näml. versio, öfversättningen). Se Bibelöfversättning a r, sp. 245. Vulgi'vaga, lat., den bland hopen ströfvande, ett binamn till gudinnan Venus, uppfattad från en viss synpunkt. Se Afrodite, sp. 289, och jfr Pandemos. Vulgo, lat., vanligen. Vulgus, lat., menige man, den obildade hopen. Vulgär, af lat. vulg?ris (af vulgus, pöbel), simpel, odistingerad; språkv., af folket talad (se Vulgärspråk). - Vulgaritet, simpelhet, plumphet, alldaglighet. Vulgärgrekiska (se Vulgär), nygrekiska språket (se d. o.), sådant det lefver i folkets mun. Nygrekiska litteraturspråket däremot, sär-skildt i Aten och andra kulturcentra, är starkt arkaiserande därigenom, att det upptagit ord, ordformer och konstruktioner från forngrekiskan, och skiljer sig därigenom icke obetydligt från folkspråket. A. M. A. Vulgärrim, metr. Se Kim, sp. 413. Vulgärspråk (se Vulgär), kallas ett mera hvardagligt talspråk i motsats till den mera "vårdade" eller "klassiska" stilart, som -företrädesvis används i skrift. Sådana språk äro t. ex. vulgär arabiskan (se Arabiska språket), vulgärarmeniskan (se Armeni-ska språket, sp. 23), vulgärgrekiskan (se d. o.) och Vulgärlatinet (se Latinska språket, sp. 1350 ff., och Romanska språk, sp. 705). Ad. N-n. Vulgärstil (se Vulgär), i konst och litteratur, arbete, som är vanligt, utan individuell stil och anlagdt på hopens dåliga smak. Wuli, negerstam. Se Mandenga.