Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 32. Werth - Väderkvarn / 1199-1200 (1921) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wulffen ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Vulkan, den försvenskade formen, i synnerhet hos
rokokotidens författare, af lat. Vulcanus (se d. o.).

Vulkan (af lat. Vulcanus, se d. o.), Eldsprutande
berg, ett mer eller mindre högt, vanligen kon-formigt
berg, ur hvars öfre fördjupade del, den s. k. kratern,
glödflytande lavamassor utslungas eller framkvälla
samt därjämte heta gaser och vattenånga utströmma. I
kratern utmynna

Fig. 1. Schematisk genomskärning af vanlig vulkan.

nämligen kanaler (fig. 1), som stå i förbindelse
med så djupt under jordytan liggande områden,
att smälta stenmassor (s. k. magma, se d. o.) där
förekomma. Det finnes äfven sådana vulkanöppningar,
hufvudsakligen inom västra Ryssland, ur hvilka
endast ett vattenblandadt slam utspys, s. k.
slamvulkaner, samt sådana, som utveckla endast
gaser, s. k. gasvulkaner (se d. o.). – I regel
ha vulkanerna formen af en låg kon eller pyramid
med jämförelsevis stor bas. Sidornas lutning, som
är beroende af vulkanens material och byggnad, kan
växla från 5–8° ända till 35°. Själfva vulkankäglan är
nämligen efter hand uppbyggd af de material (slagg,
"aska", lava), som utkastats ur eller afrunnit från
den ursprungliga öppningen. Vulkanbergets topp är
än mera, än mindre afstympad, beroende af kraterns
storlek, hvilken dock ej står i något förhållande
till själfva bergets

Fig. 2. Utslocknade kedjevulkaner i Auvergne.

storlek. – Det finnes till volymen ganska oansenliga
vulkaner, som ha betydligt stora krateröppningar,
under det att mången större eger blott en
jämförelsevis liten kittelformad fördjupning i
toppen. Man känner mera än 1,000 vulkaner, hvaraf
omkr. 400 varit verksamma under historisk tid;
de öfriga anses hvilande eller utslocknade. De
förekomma inom nästan alla delar af jordklotet, vid
ekvatorn lika väl som i polarområdena, i norra såväl
som i södra hemisfären, hufvudsakligen i närheten
af hafskuster och bergskedjor samt på öar, endast
undantagsvis i fastlandens inre delar, således i
allmänhet på platser, där man kunnat påvisa, att
brottlinjer eller svaghetslinjer i jordskorpan
framgå. I synnerhet de nord- och sydamerikanska
samt de asiatiska kuststräckorna, som begränsa
Stilla hafvet, äfvensom öarna uti detta, äro ymnigt
besatta med vulkaner (se kartbilden i art. Jorden, sp.
131–132). Men äfven på de flesta af Atlantiska hafvets
öar finnas vulkaner eller berg af vulkaniskt ursprung,
t. ex. Azorerna, Kanarieöarna, Kap Verde-öarna,
S:t Helena m. fl. – Vulkaniska utbrott ega rum på
mycket olika nivåer, från så låga som på hafsbottnen
till en höjd af 6,000–7,000 m. ö. h. Märkliga
och ganska väl kända äro vulkanerna Vesuvius (se
d. o. med fig.; Italienska halfön), omkr. 1,300
m. hög, Etna (se d. o. med fig.; Sicilien), 3,300
m., Hekla (se d. o. med fig.; Island), 1,560 m.,
Jorullo (se d. o.; Mexico), 1,300 m., och
Cotopaxi (se d. o. med fig.; Syd-Amerika), nära 6,000
m. ö. h. Världens högsta vulkanberg torde vara det
omkr. 7,000 m. höga Aconcagua (se d. o.) bland
Anderna i Chile. Ett synnerligen ståtligt och
välformadt vulkanberg är det 3,778 m. höga
Fujiyama (se d. o. med fig.) på ön Nippon,
Japan, sedan mera än 200 år hvilande. Inom Europa
finnas utslocknade vulkaner i Auvergne (Frankrike),
Eifelområdet (Tyskland), i spanska Katalonien samt
på några ställen i f. d. Österrikiska Schlesien, i
Mähren och i Siebenbürgen. Hvad Sverige beträffar, ha
under tertiärtiden vulkaniska utbrott försiggått inom
basalt-området i mellersta Skåne, ryolit-området vid
sjön Mien i sydligaste Småland samt andesit-området
vid sjöarna Dellen i Hälsingland. – Vanligen äro
inom en viss vulkanisk trakt flera vulkaner samlade,
antingen ordnade i rader (s. k. kedjevulkaner),
då de bildats på längsgående spricksystem,
såsom på Amerikas västra och Asiens östra kuster
samt delvis också
på Island (jfr äfven fig. 2), eller grupperade rundt
omkring en större midtvulkan, såsom förhållandet är
vid Jorullo och vid Europas största vulkan, Etna,
kring hvars öfversta hufvudkrater flera tiotal mindre
kraterkäglor befinna sig (centralvulkan).

Vulkanerna ega perioder af verksamhet och hvila. Ju
längre hvilan varat, dess fruktansvärdare plägar
det utbrott bli, hvarmed verksamhetsperioden
åter börjar. En vulkans utbrott utgör alltid en
utomordentligt storartad och underbar företeelse. Det
förebådas vanligen af ett doft, underjordiskt dån,
hvilket stundom står i sammanhang med

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>