Vulkan, den försvenskade formen, i synnerhet hos rokokotidens författare, af lat. Vulcanus (se d. o.). Vulkan (af lat. Vulcanus, se d. o.), Eldsprutande berg, ett mer eller mindre högt, vanligen kon-formigt berg, ur hvars öfre fördjupade del, den s. k. kratern, glödflytande lavamassor utslungas eller framkvälla samt därjämte heta gaser och vattenånga utströmma. I kratern utmynna

Fig. 1. Schematisk genomskärning af vanlig vulkan.

nämligen kanaler (fig. 1), som stå i förbindelse med så djupt under jordytan liggande områden, att smälta stenmassor (s. k. magma, se d. o.) där förekomma. Det finnes äfven sådana vulkanöppningar, hufvudsakligen inom västra Ryssland, ur hvilka endast ett vattenblandadt slam utspys, s. k. slamvulkaner, samt sådana, som utveckla endast gaser, s. k. gasvulkaner (se d. o.). -- I regel ha vulkanerna formen af en låg kon eller pyramid med jämförelsevis stor bas. Sidornas lutning, som är beroende af vulkanens material och byggnad, kan växla från 5--8° ända till 35°. Själfva vulkankäglan är nämligen efter hand uppbyggd af de material (slagg, "aska", lava), som utkastats ur eller afrunnit från den ursprungliga öppningen. Vulkanbergets topp är än mera, än mindre afstympad, beroende af kraterns storlek, hvilken dock ej står i något förhållande till själfva bergets

Fig. 2. Utslocknade kedjevulkaner i Auvergne.

storlek. -- Det finnes till volymen ganska oansenliga vulkaner, som ha betydligt stora krateröppningar, under det att mången större eger blott en jämförelsevis liten kittelformad fördjupning i toppen. Man känner mera än 1,000 vulkaner, hvaraf omkr. 400 varit verksamma under historisk tid; de öfriga anses hvilande eller utslocknade. De förekomma inom nästan alla delar af jordklotet, vid ekvatorn lika väl som i polarområdena, i norra såväl som i södra hemisfären, hufvudsakligen i närheten af hafskuster och bergskedjor samt på öar, endast undantagsvis i fastlandens inre delar, således i allmänhet på platser, där man kunnat påvisa, att brottlinjer eller svaghetslinjer i jordskorpan framgå. I synnerhet de nord- och sydamerikanska samt de asiatiska kuststräckorna, som begränsa Stilla hafvet, äfvensom öarna uti detta, äro ymnigt besatta med vulkaner (se kartbilden i art. Jorden, sp. 131--132). Men äfven på de flesta af Atlantiska hafvets öar finnas vulkaner eller berg af vulkaniskt ursprung, t. ex. Azorerna, Kanarieöarna, Kap Verde-öarna, S:t Helena m. fl. -- Vulkaniska utbrott ega rum på mycket olika nivåer, från så låga som på hafsbottnen till en höjd af 6,000--7,000 m. ö. h. Märkliga och ganska väl kända äro vulkanerna Vesuvius (se d. o. med fig.; Italienska halfön), omkr. 1,300 m. hög, Etna (se d. o. med fig.; Sicilien), 3,300 m., Hekla (se d. o. med fig.; Island), 1,560 m., Jorullo (se d. o.; Mexico), 1,300 m., och Cotopaxi (se d. o. med fig.; Syd-Amerika), nära 6,000 m. ö. h. Världens högsta vulkanberg torde vara det omkr. 7,000 m. höga Aconcagua (se d. o.) bland Anderna i Chile. Ett synnerligen ståtligt och välformadt vulkanberg är det 3,778 m. höga Fujiyama (se d. o. med fig.) på ön Nippon, Japan, sedan mera än 200 år hvilande. Inom Europa finnas utslocknade vulkaner i Auvergne (Frankrike), Eifelområdet (Tyskland), i spanska Katalonien samt på några ställen i f. d. Österrikiska Schlesien, i Mähren och i Siebenbürgen. Hvad Sverige beträffar, ha under tertiärtiden vulkaniska utbrott försiggått inom basalt-området i mellersta Skåne, ryolit-området vid sjön Mien i sydligaste Småland samt andesit-området vid sjöarna Dellen i Hälsingland. -- Vanligen äro inom en viss vulkanisk trakt flera vulkaner samlade, antingen ordnade i rader (s. k. kedjevulkaner), då de bildats på längsgående spricksystem, såsom på Amerikas västra och Asiens östra kuster samt delvis också på Island (jfr äfven fig. 2), eller grupperade rundt omkring en större midtvulkan, såsom förhållandet är vid Jorullo och vid Europas största vulkan, Etna, kring hvars öfversta hufvudkrater flera tiotal mindre kraterkäglor befinna sig (centralvulkan). Vulkanerna ega perioder af verksamhet och hvila. Ju längre hvilan varat, dess fruktansvärdare plägar det utbrott bli, hvarmed verksamhetsperioden åter börjar. En vulkans utbrott utgör alltid en utomordentligt storartad och underbar företeelse. Det förebådas vanligen af ett doft, underjordiskt dån, hvilket stundom står i sammanhang med