- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 32. Werth - Väderkvarn /
1201-1202

(1921) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vulkan, Eldsprutande berg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

jordstötar eller fullständig jordbäfning. Det underjordiska bullret tilltar alltmer i styrka och öfvergår vid våldsammare utbrott till det häftigaste brakande, ej olikt kanonskott och skarpa åskknallar. Dånet och darrningen i marken komma troligen från ett ansenligt djup, ty ej sällan förnimmas båda dessa företeelser på betydligt afstånd från vulkanen. Redan under flera dagar före utbrottets början visar sig öfver kratern en "rökpelare", som efter hand tilltar i omfång och täthet samt i lugnt väder uppstiger till flera hundra meters höjd. Slutligen börjar det egentliga utbrottet (eruptionen). En häftig stöt, åtföljd af ett fruktansvärdt brakande, tillkännager, att de ångor och gaser, hvilka sträfva att bana sig väg ut i luften, öfvervunnit de förhandenvarande hindren och att kraterkanalen öppnats. En explosion har inträffat. Väldiga ångmassor jämte stenar och slaggpartiklar, som förut fyllt kratern, uppslungas högt i luften. Igenom den smälta lavan (se d. o.), som nu stigit till större eller mindre höjd i kraterkanalen, uppstiga tätt efter hvarandra ofantliga blåsor af vattenånga. Då dessa blåsor närma sig ytan, brista de sönder med explosionsartad kraft samt splittra därvid sönder den glödflytande lavan i en oerhörd mängd större och mindre partier, hvilka uppslungas till betydande höjd, hvarifrån de mer och mindre afsvalnade och stelnade nedfalla dels i kratern, dels och hufvudsakligen på vulkanens sidor. De smälta lavastyckena bli under sin färd genom luften stundom afrundade, innan de hunnit stelna, samt bilda delvis ganska stora bollar och klumpar, som kallas vulkaniska bomber, samt mindre bitar, som benämnas lapilli eller rapilli. Därjämte utstötes ur vulkankratern en särdeles stor myckenhet fint,

illustration placeholder Fig. 3. "Pinjemoln" öfver Vesuvius år 1822.

slaggartadt stoft (s. k. vulkanisk aska), bildadt genom den smälta lavans söndersplittring vid ångans utrusande. Detta fina stoft bortföres ofta af vinden öfver vidsträckta områden samt faller slutligen ned och betäcker marken vidt och bredt omkring, ej sällan till betydande mäktighet. Stundom är stoftet så ytterligt fint, att det under månader håller sig sväfvande i de öfre luftlagren (jfr Röda skenet). Den ur kratern bortgående vattenångan bildar öfver vulkanen ett moln (fig. 3), som i allmänhet är bländande hvitt, men ibland grått, t. o. m. svart, ja så svart till följd af den mängd "aska" det

illustration placeholder Fig. 4. Vesuviuslava, stelnad och sönderbruten.

innesluter, att det någon gång undanskymmer solljuset, hvarvid midt på dagen det djupaste mörker inträder. I detta ofantliga ångmoln utvecklar sig stark elektricitet, och inom kort korsa blixtstrålarna hvarandra under oafbrutet åskdunder, medan ett häftigt regn, likt skyfall, nedstörtar och anställer stor förödelse i vulkanens omgifning. Den i kratern glödande lavan ger återsken mot det uppstigande ångmolnet samt de uppslungade ask- och stenmassorna, så att alltsammans på afstånd synes glödande. Det är troligen med anledning af detta förhållande, som benämningen "eldsprutande berg" uppkommit, ty några verkliga lågor af eld visa sig vanligen icke vid de vulkaniska utbrotten. Småningom höjer sig lavan alltmera och kväller slutligen fram, antingen öfver kraterns rand eller ur längre ned belägna rämnor, samt flyter ned utefter vulkanens sidor i form af en mer eller mindre bred flod, lavaström, oemotståndligt förstörande allt, som finnes i dess väg. Lavan flyter omsider allt långsammare, stelnar på ytan, står slutligen stilla och hårdnar fullkomligt (se fig. 4); i kratern sjunker den åter ned mot djupet. Ångorna ha nu gått sin väg. och lugnet i det inre är återställdt. Lavautgjutningarna, som med skäl räknas till vulkanens viktigaste företeelser och som kunna fortfara från några dagar ända till flera månader, åtfölja dock på långt när icke alla utbrott. Själfva ursprunget till den vulkaniska verksamheten känner man ännu icke med bestämdhet. Vi veta icke, på huru stort djup under jordytan den vulkaniska härden är belägen, icke heller, huruvida den där rådande, utomordentligt höga värmegraden utvecklar sig till följd af några särskilda processer eller om den härrör från jordens centrala, inre massa. Så mycket vet man dock, att själfva utbrotten (eruptionerna) bero på trycket hos i det inre inneslutna, starkt upphettade vattenångor, som hindras af lavamassorna att bortgå. Smält lava kan absorbera och behålla en stor mängd vattenånga; men om den för handen varande vatten-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 3 18:40:56 2026 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfcl/0633.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free