som 7 april 1530 insattes i utskottet, tagit liflig del såsom ifrig vän af reformationen och den påbörjade politiska omhvälfningen, och i början af 1531 var han en af de fyra ordförandena i de sextiofyras utskott., hvilket året förut utvecklats ur det nyssnämnda utskottet till en stadigvarande inrättning vid rådets sida och supplerats med ett andra utskott på 100 medlemmar. Driftig och vältalig och ej utan bildning, intog han från första stund en ledande ställning där liksom förut bland menigheten och kunde börja arbeta på förverkligandet af sina planer till stadens maktutveckling och ära. Den fördrifne konung Kristian II företog 1531 en expedition till Norge för att återvinna sina kronor, men blef af sin farbroder, konung Fredrik I i Danmark, öfverlistad och 1532 förd som fånge till Köpenhamn. Lübeck hade bidragit till denna utgång och såg nu tillfället lägligt till att slå ett slag för befästandet af sin gamla kommersiella öfvermakt i Norden gentemot de nederländska städerna, som däri gjort ett betydande intrång. Då Kristian med dessas tillhjälp företagit sitt restitutionsförsök, yrkade lübeckarnas sändebud i Köpenhamn, bland hvilka äfven var W., att de nederländska städerna till straff skulle utestängas från östersjöhandeln. Det lyckades dem emellertid ej genomdrifva detta. W. blef febr. 1533 jämte några meningsfränder invald i rådet samt jämväl utkorad till en af de 4 borgmästarna; den gamla ordningens målsmän, borgmästarna Hermann Plönnies och Nikolaus Brömse hade redan 1531 lämnat staden. Stödd på menighetens gunst, upptog han nu (mars 1533) planen till holländarnas kufvande. Krig mot dem beslöts, och för att få medel till en flottas utrustande lades, med borgerskapets bifall, beslag på allt kyrksilfver och andra dyrbarheter. Allt var färdigt till krigets utbrott, då konung Fredriks i Danmark död (10 april s. å.) gaf uppslag till en ny vändning i W:s och hans partis planer. W. begaf sig än en gång till Köpenhamn (juni) för att förmå Danmark till deltagande i striden mot holländarna. Men då detta ej lyckades och icke heller lübeckarnas försök att draga Gustaf Vasa på sin sida, förändrade de maktegande i Lübeck sina planer, helst sedan en ny rensning af rådet gjort revolutionärerna allenahärskande där. Kriget mot holländarna uppgafs, och i stället uppgjordes nu planer på en fullkomlig omhvälfning inom Nordens riken. Ställningen i Danmark föreföll därtill synnerligen lämplig: ingen konung fanns, riksrådet var oenigt, reformationens anhängare fruktade katolsk reaktion, och bönderna saknade den folkvänlige Kristian. Äfven i Sverige, så trodde W., var stunden lämplig att störta den otacksamme Gustaf. Sedan W:s planer att begagna den unge Svante Sture (se Sture 9) strandat mot dennes trohet, fick han i Gustafs svåger grefve Johan af Hoya ett villigt redskap i sina planer mot Sverige, till hvars konung han något senare synes ha velat göra hertig Albrekt af Mecklenburg. När de maktegande i Lübeck därtill trodde sig finna stöd hos Henrik VIII i England samt hos hansestäderna vid Östersjön, ansågo de sig säkra på att uppnå sitt mål - upprättandet af ett väldigt förbund af de nordiska handelsstäderna under Lübecks ledning. Slutligen funno de äfven en krigsanförare i grefve Kristofer af Oldenburg. För att vinna denne och de folkliga elementen i Danmark föregåfvo de sig vilja befria den fångne Kristian och uppsätta honom på tronen. Och så började det förödande krig, som är bekant i Nordens historia under namnet Grefvefejden (se d. o.). Det såg till en början ut, som skulle W:s planer och företag lyckas. Men sedan Kristian III blifvit vald till konung i Danmark och Gustaf Vasa med all kraft kommit denne till bistånd i striden, vek lyckan ifrån lübeckarna, och nu började äfven W:s och det revolutionära partiets makt vackla. Redan mot slutet af 1534 återställdes den gamla författningen, som lade makten i rådets händer och så godt som upphäfde den borgerliga utskottsinrättningen, hvarjämte de senast utvoterade rådsherrarna återinsattes. W. och hans vänner hade dock ännu närmast styrelsen om hand. Då lyckan tycktes ha vikit ifrån grefve Kristofer, vände sig W. till hertig Albrekt af Mecklenburg, hvilken man erbjöd Danmarks krona mot det, att han inrymde stora fördelar åt Lübeck. Nya motgångar i kriget inverkade åter på den inre ställningen i Lübeck. På föranstaltande af den flyktade borgmästaren Brömse hade rikskammarrätten i Speier genom ett mandat af 7 juli 1535 påbjudit afskaffandet inom 45 dagar af alla nyheter och förändringar under hotelse af kejserlig aktsförklaring; och då till följd däraf Brömse, den gamla ordningens förnämste målsman, återkallades, var W.s fall afgjordt. Han utträdde 26 aug. 1535, två dagar före Brömses återinsättande, ur rådet. Ännu en kort tid underhöll han åtskilliga af sina politiska förbindelser. På en resa i ändamål att skaffa det belägrade Köpenhamn undsättning genom en värfvad trupp landsknektar blef han på bremiskt område tillfångatagen af ärkebiskopen af Bremen och därefter öfverlämnad åt dennes broder hertig Henrik d. y. af Braunschweig. Båda dessa lånade sig till verktyg åt W:s fiender, konungen af Danmark, rådet i Lübeck m. fl. Pinliga förhör anställdes med W. (Jan. -mars 1536) angående en mängd frågor, och på grund af de honom på detta sätt aftvungna bekännelserna, af hvilka han dock återtog det mesta, blef W. af den braunschweigska landsdomstolen dömd till döden och 24 sept. 1537 afrättad i Wolfenbüttel. Samtidens dom var honom icke gunstig, grundad som den var på den olyckliga utgången af hans storpolitik och på de med tortyr frampressade bekännelserna om förrädiska planer mot Lübeck, där han efter återvunnen makt skulle införa vederdöparnas lära o. s. v. Eftervärlden har gjort honom mera rättvisa både genom att underkänna de grunder och den domstol, som beredde honom en skymflig död, stundom äfven genom att tillräkna honom mindre skuld i Lübecks nedgång, hvartill ju så många andra omständigheter medverkade. Hans öde var att bli offer för en rörelse, som han väckt, men icke kunde leda och hvars vidtgående följder han ej synes ha beräknat. Se G. Waitz, "Lübeck unter Jürgen Wullenweber und die europäische politik" (3 bd, 1855-56), och biografi öfver W. af D. Schäfer i "Allgem. deutsche biographie", bd 44 (1898). Gutzkow och H. Kruse ha behandlat W. dramatiskt. Spr.* Vullers [fo'l-], Johann August, tysk orientalist, f. 1803 i Bonn, d. 1880 i Giessen, studerade