1255 Wytschaete-Yädaed 1256 den brittiska lagstiftningen i Virginia, innehade sedan ett högt domarämbete där och var därjämte 1779-89 professor i juridik vid William and Mary college. I utarbetandet af Förenta staternas författning 1787 tog han verksam andel. Han föll offer för ett giftmord. Jefferson, som varit W:s lärjunge, påbörjade en lefnadsteckning öfver honom. V. S-g. Wytschaete [vi/ts-ch?te], by i belgiska prov. Väst-Flandern, 6 km. s. om Yperen. 3,400 inv. (1905). Under de långvariga ställningsstriderna och fältslagen i trakten omkring Yperen under Världskriget utgjorde W. jämte närliggande byar och gårdar stödjepunkter i den starka ställningen på den s. om staden belägna åsen, om hvars besittning engelsmän och tyskar kämpade med växlande framgång. Särskildt hårda blefvo striderna i nov. 1914, i juni 1917 och i april 1918 (se V ä r l d s-kriget). H. J-dt. Vytsjegda, en af Dvinas källfloder, upprinner i nordöstra delen af ryska guv. Vologda på Timanplatån och förenar sig efter ett mycket krokigt, men hufvudsakligen mot s. v. riktadt lopp med Suchona vid omkr. 61° n. br. Längd 1,030 km.; flodområde 118,359 kvkm. V. upptar fr. h. Vysjera, Vym och Jarenga, fr. v. Norra Keltma, som genom Katarinakanalen står i förbindelse med Kamas biflod Södra Keltma. A. N-d. Wyttenbach [vinton-], Daniel Albert, holländsk filolog af schweizisk härkomst, f. 1746 i Bern, d. 1820, studerade i Marburg, Göttingen och Leiden, blef 1771 lärare i grekiska och 1779 i filosofi vid Remonstrantkollegium i Amsterdam, 1785 professor i grekiska, latin och forntidens historia vid högskolan Athenæum där och var 1799 -1818 (efter Ruhuken) professor i klassiska språk vid universitetet i Leiden. Han var bl. a. led. af Franska institutet (1814). W. var den siste representanten af den sundt kritiska filologskola, som bildades i Holland af Hemsterhuis och länge utöfvat ett dominerande inflytande i synnerhet på studiet af grekiskan. Han gjorde sig bemärkt redan genom Epistola critica ad D. Ruhnkenium (1769) och utöfvade sedan en synnerligen alstringsrik författarverksamhet, hufvudsakligen egnad åt den grekiska filologien. Han författade bl. a. Prœcepta philosophiœ logicœ (1782; flera uppl.), hvari han utlade Wolf s filosofi, och Vita Davìdis Ruhnkenii (1799; flera uppl.), hvilken lefnadsteckning är berömd för sitt läckra latin, samt till stor del innehållet i de af honom utgifna tidskrifterna "Biblio-theca critica" (12 dir, i 3 bd, 1777-1808) och "Philomathia" (3 bd, 1809-17). Hans förnämsta arbete är den stora, med rikhaltig kommentar försedda upplagan af "Plutarchos' Moralia" (Oxford, 1795-1830, Leipzig, 1796-1835). Efter hans död utgåfvos hans Opuscula varü argumenti (2 bd, 1821; ny uppl. 1825) och Epistolæ selectæ (1829-32). Hans lefnad tecknades af Mahne (1823). (A. M. A.) Wyville-Thomson-ryggen [>áVvil tå'ms8n-], uppkallad efter skotske biologen Ch. W. Thomson (se d. o., sp. 1156). Se Atlantiska hafvet, sp. 337. Wyzewa, Teodor de, fransk skriftställare, heter eg. de Wyzewski, af polsk släkt, f. 1863, kom till Frankrike vid fem års ålder, bl ef 1881 lärare i filosofi vid en skola, har i Paris utvecklat omfattande och mångsidigt författarskap, som sträcker sig från romanen (Val-òert ou Les récits d'un jeune homme, 1883) och kristliga sagor till sociala studier (Le mouvemeni socialiste en Europé, 1892). På 1880-talet uppsatte W. tidskrifterna "Revue wagnerienne" (1884) och "Revue indépendante" (1886); han har varit medarbetare i "Gazette des beaux-arts". "Revue des deux mondes", "Le Figaro" m. m. och har utgett konststudier (Grands peintres - 6 volymer - Beethoven et Wagner, Peintres de jadis et d'au-jourd'hui, 1903 m. fl.). Han har utgett öfv. af Tolstoj och öfver hufvud energiskt sträfvat till att göra utländsk litteratur (rysk, tysk, engelsk) och konst känd och förstådd i Frankrike. Till svenska har öfversatts "Kvinnor, som älskat och lidit" (1918). . G-gN. Våbäcksforsen, i Dalälfven. omkr. 8 km. nedom sjön Runns utfallsälf. Fallhöjden utgör l,35 m. och 9-mån. effekten vid oreglerad vattenföring omkr. 2,300 turbinhästkrafter samt normala lågvatteneffekten efter reglering af älfvens sjöar omkr. 2,700 turbinhkr. Forsen eges af Stora Kopparbergs bergslags a.-b. samt af ses genom indämning skola utnyttjas tillsammans med den nedanför liggande Långhagsforsen. tillhörande samma bolag. C. K. Vada, jur., säges föreligga, då den kränkning af ett rättsligt skyddadt intresse, som af annan orsakats, icke kan tillräknas denne såsom åstadkommen vare sig med uppsåt eller genom oaktsamhet. Jfr D o l u s samt Tillräknelighet. N. S-g. Vådabot (fsv. vafya bot), jur., betecknade i den fornsvenska rätten de böter, som skulle erläggas för skada, som ej var gjord med vilja. "Våda" (vdpi) betecknade nämligen motsatsen till uppsåtlig gärning (vilia vœrk). Att skadan kunde tillräknas dess upphofsman såsom beroende på någon oaktsamhet å hans sida, förutsattes ej. Det var tillräckligt, att den var orsakad genom någon hans handling eller till och med af ett djur eller ett liflöst ting, som var i hans ego. I en senare tid fick begreppet våda en mindre vidsträckt omfattning. Skada genom oaktsamhet (vållande) af skildes därifrån, och våda kom alltså att beteckna dels ren olyckshändelse ("full våda"), dels sådana fall, i hvilka skadan väl kunnat undvikas, men endast genom en större akt-samhet, än som i allmänhet skäligen kan fordras af människor i deras göranden och låtanden. Regeln blef, att fall, som hörde under våda i denna inskränktare bemärkelse, gingo fria från straff. Ännu i 1734 års lag (hvilken f. ö. på sina ställen använder ordet våda i dess äldre, vidsträcktare betydelse) förekom dock vådabot för några dylika fall, t. ex. vid dråp ("som timar mer af olycko, än annars wållande"), där vådaboten var 20 dal. (på senare tiden lika med 10 rdr rmt). Vådaboten af skaffades fullständigt genom 1864 års strafflag, som stadgar, att "för händelse, som pröfvas hafva mera af våda än af vållande timat, skall ej någon till straff dömas". J. H-r.* Vådadråp, dråp af vållande. Se Dråp. Vädaed, jur., en i Byggningabalken kap. 24 § 2, efter förebilder i medeltidslagarna, föreskrifven partsed (se Ed, sp. 1325), hvarigenom en íör skuld till eldsvåda tilltalad svarandepart betygar, att elden ej kommit lös genom hans vangömmo eller vållande. De ömsesidiga brandförsäkringsbolagens