1257 Vådevill-Väg 1258 eller brandstodsföreningarnas (se Brandförsäkring, sp. 1463) försäkringsvillkor innehålla regelmässigt, att det kan föreskrifvas försäkringstagare, eventuellt också hans hustru, att íör utbekommande af försäkringssumman efter liden brandskada inför domstol eller domare aflägga dylik vådaed. Emellanåt skall enligt samma villkor jämväl försäkringstagarens uppgift om den förstörda eller skadade egendomens värde edligen bekräftas, på sätt Rättegångsbalken kap. 17 § 35 anger. Våra brandförsäkringsaktiebolag kräíva äf-venledes någon gång enahanda edliga försäkringar. Stadgad praxis hos underrätterna är att tillåta edens af läggande i enlighet med vederbörande bolags föreskrift och sedan meddela besked därom i form af utdrag ur domboken. C. G. Bj. Vådevill (fr. vaudeville, urspr. vau de Vire), urspr. namnet på en tillfällighetssång, som redan på 1300-talet sjöngs vid festliga tillfällen af ett af tidens många litterära sällskap i den normandiska Viredalen (Val de Vire). Under 1400-talet var den berömdaste af vaux de Vire-skalderna Basselin (se d. o.), hvilken tyckes ha åtnjutit stort rykte ännu i början af 1600-talet, eftersom Jean Le Houx (se d. o.) nämner honom som sin föregångare. Urspr. hade dessa sånger behandlat mycket växlande ämnen. De hade utgjorts af kärlekssånger, pastoraler, historiska och -- ej minst -- politiska sånger, men Jean Le Houx gjorde dem till dryckesvisor. Under loppet af 1600-talet förvandlades ordet vau de Vire till vau de ville under inflytande af en folklig etymologi (dylika sånger sjöngos öfverallt i staden således "à vau la ville", som man sade), och samtidigt öfvergår ordet att beteckna en visa i allmänhet. Då dylika visor ofta utgjorde det väsentliga innehållet i smärre teaterstycken af öfvervägande satiriskt eller frivolt skaplynne, kom i början af 1700-talet termen att beteckna äfven ett slags smärre skådespel med inlagda sånger ("kupletter") och beledsagade af musik. Dylika stycken uppfördes tidigast på marknadsteatrarna, men 1790 fick Paris en särskild vådevillteater. Senare ha vådeviller hufvudsakligen spelats på Palais Royal-, Cluny- och Déjazet-teatrarna. Epokgörande för vådevillens utveckling var särskildt Scribes verksamhet. Han gaf den större omväxling, fastare dramatisk byggnad och förde den närmare nutidslifvet. I sitt inträdestal i Franska akad. (1836) sökte han också uppvisa genrens betydelse. Andra berömda franska vådevillförfattare äro Dumanoir, Lauzanne, Marc Michel, Labiche, Meilhac och Halévy, Chivot, Duru. Från Frankrike spred sig genren till Tyskland, där den ofta fått en sentimentalare färgton, och till Danmark, hvarest den infördes af J. L. Heiberg, som sett vådeviller spelas i Paris och särskildt sedan ett Hamburgsällskap i Köpenhamn haft framgång med ett liknande stycke, fick mod att själf försöka sig i genren. 28 nov. 1825 uppfördes hans första vådevill, "Kong Salomon og Jörgen hattemager", som följdes af många andra, såsom "Aprilnarrerne" och "Rescencenten og dyret". Heibergs försök bleí af stor betydelse, då det lyckades honom att på denna väg förnya det nationella lustspelet, som legat nere sedan Holbergs dagar. Genom inflytande från Bellman fingo dessa danska vådeviller ett rikare musikaliskt innehåll. Heiberg skref till genrens försvar en afh., Vådevillen som dramatisk digtart (1826), och fick många efterföljare, såsom H. Hertz, Hostrup, Overskou, E. Bögh m. fl. Bland svenska vådevillförfattare märkas bl. a. A. Blanche, A. Säfström och J. Jolin. Omkr. midten af 1800-talet blef vådevillen urmodig. Realismen var i växande, och man stötte sig på, att i dessa ofta borgerliga och folkliga skildringar dialogen esomoftast afbröts och öfvergick i kuplettstrofer. J. M. Våfflor, kokk., bakverk. Ordet härledes vanligen från ty. wabe, honungskaka, men torde af våra förfäder ha satts i sammanhang med Vår Fru (Jungfru Maria); våfflor äro ännu i dag i en stor del af Sveriges hushåll en vanlig rätt på Våffeldagen (Jungfru Marie bebådelsedag). Våfflorna, som göras af fet och god grädde, nykärnadt smör samt ägg, mjöl och vatten eller snö, gräddas ofta i särskilda järn, fyrkantiga, ofta äfven runda större "våffeljärn", i hvilka senare på en gång framställes "en lagg", fem sammanhängande hjärtformiga våfflor, som äro lätta att lösgöra från hvarandra. Stundom sker våffelgräddningen, åtminstone då den försiggår i större skala, ofta i s. k. "våffelbruk", på särskildt för ändamålet konstruerade gas- eller elektriska ugnar. Det finns flera slag af våfflor; det finaste är äggvåfflor, de minst omtyckta äro de, som göras af jäsdeg. Dessa bli lätt tunga och svårsmälta. Alla våfflor böra vara lätta och frasiga. Med syltad frukt eller bär äro våfflor en särdeles smaklig anrättning.

Fig. 1. Stativvåg.

Våg är den gemensamma benämningen för de instrument af olika slag, med hvilka en kropps vikt bestämmes. Den för vägning af smärre föremål oftast använda s. k. stativvågen (fig. 1) utgöres af en likarmad häfstång (balansen, vågbalken), hvars båda armar äro så lika hvarandra som möjligt å ömse sidor om den egg af härdadt stål, på hvilken rörelsen sker. Eggen hvilar på ett underlag af stål eller agat. Balansens tyngdpunkt är belägen något under eggen, så att balansen, då den icke är belastad, antar horisontal ställning. En visare (tunga), som är vinkelrät mot balansens längdriktning, anger uppåt eller nedåt, när balansen står horisontalt, i hvilket fall visaren bör stå lodrätt. Yid ändpunkterna af