Fig. 2. Taffelvåg.

balansen äro två vågskålar upphängda. De i handelsbodarna vanliga taffelvågarna, ty. tafelwagen, fig. 2. äro så anordnade, att skålarna, uppburna af ståndare, stå lodrätt öfver balansen. Dylika vågar äro mycket bekväma att använda, och under förutsättning af omsorgsfullt utförande äro de i fråga om noggrannhet och känslighet fullt tillräckliga för handelsbruk. På den ena af stativ- resp. taffelvågens skålar lägges det föremål, som skall vägas, på den andra de använda vikterna. Är vågen riktig, intar balansen ett horisontalt jämviktsläge, när föremålet och de pålagda vikterna äro lika tunga. Förefinnes en öfvervikt åt ena sidan, uppstår ett utslag, som är så mycket större, ju känsligare vågen är. Utslagsvinkeln, och således vågens känslighet, växer med längden af vågbalansen, men är äfven så mycket större, ju lättare denna är och ju närmare dess tyngdpunkt ligger upphängningspunkten. -- Vid vägning med tara (se d. o.) kan man antingen genom särskild vägning bestämma tarans, d. v. s. kärlets eller emballagets, vikt, eller också kan man tarera detsamma, i det att man på den andra vågskålen lägger så mycket af t. ex. blyhagel, sand, små granater ("tarergranater") e. d., som fordras för att bringa vågen i jämvikt. Om ett och samma kärl används

Fig. 3. Decimalvåg (bryggvåg).

vid en hel serie af vägningar, är det bekvämast att tarera det med en därtill svarande, särskildt förfärdigad taravikt. -- Bland de många andra olika slagen af vågar må nämnas följande. Skjutviktsvågen är en våg, vid hvars användning icke någon viktsats är behöflig. På den å ena sidan om stödpunkten graderade vågbalansen är en med visarindex försedd motvikt (skjutvikt) flyttbar. Sedan denna blifvit förskjuten, så att balansen intagit det bestämda jämviktsläget, afläses den vägda varans vikt direkt å nämnda gradering. Pyndaren (se d. o.) är en våg af detta slag. En annan snabbvåg är fjädervågen, som utgöres af en med visare försedd spiralfjäder, insatt i och styrd af en graderad ram samt försedd med en krok eller skål för varans uppbärande. Den af belastningen orsakade sammantryckningen resp. dragningen af fjädern kan därefter afläsas på skalan. Fjädervågarna lämpa sig icke för noggrannare vägningar, men erbjuda i stället den i många fall stora fördelen, att vägningen kan utföras hastigt. Om besman se d. o. Med bryggvågens tillhjälp kan man väga tunga föremål medelst små vikter, vanligen 1/10 (decimalvåg, fig. 3) eller 1/100 (centesimalvåg) af den rätta. Visarvågen nyttjas bl. a. vid vägning af lätta kroppar, såsom bref (brefvåg; fr. pèse-lettres), tråd af metall, silke, bomull o. d. Visarvågarna uppträda under många olika yttre former, men de äro alla, hvad konstruktionen beträffar, endast olikarmade häfstänger (se d. o.). Fig. 4 visar schematiskt en visarvåg. Häfstången AB är rörlig kring punkten O. Dess längre arm uppbär vågskålen C. Vid O är visaren OD fäst så, att den bildar rät vinkel med AB. När vågskålen är tom, håller sig häfstången horisontal, och visaren visar på noll. Men då en tyngd lägges på C, nedtryckes skålen, till dess jämvikt ånyo uppstår, hvarunder visarens spets genomlöper t. ex. stycket ED på den graderade bågen EE. Bågen EE är vanligen empiriskt uppdelad i gram och delar af gram, så att vikten kan direkt afläsas. För att väga med denna våg behöfvas således inga vikter. Detsamma är förhållandet med vissa fjädervågar (se ofvan), hvilka därför stundom kallas visarvågar, ehuru med orätt, ty fjädern, om ock osynlig, blir dock alltid det väsentliga hos dessa vågar. En svensk

Fig. 4. Visarvåg, schematiskt framställd.

själfuträknande visarvåg, arithmosvågen, konstruerades 1920 af Gustaf von Post och är byggd på pyndarens eller skjutviktsvågens principer, men förflyttar den konstanta motvikten automatiskt, samtidigt som visarapparaten kringvrides. Denna vridning sker vidare så, att vridningsvinkeln är direkt proportionell mot belastningen, hvarigenom