öfversteg alla föregående. Doktor Hans Pettersson (se d. o., Suppl.) lyckades 1912 konstruera en mikrovåg med ännu större känslighet, en milliondels mg. Den nya vågens balk, förfärdigad h. o. h. af smält kvarts, är i st. f. att balansera på en knifegg upphängd i två ytterligt fina trådar af kvarts (af 1,5 à 2 tusendels mm. diameter) utdragna från själfva balken. Den nästan oändliga böjligheten hos dessa fina trådar, hvilka proportionsvis äro lika hållfasta som stål, jämte deras i öfrigt nära ideala elastiska egenskaper möjliggör ernåendet af tidigare orealiserbar känslighet hos systemet, ända till en 4-miljondels mg.; en våg för känsligheter om 10-miljondels mg. har nyligen blifvit konstruerad. Bland öfriga förbättringar må nämnas, att balansens frigörande och hejdande före och efter vägningarna sker inuti det hermetiskt slutna våghuset utan någon materiell förbindelse medelst en "elektromagnetisk nyckel", verkande på ett ankare af mjukt järn tvärs igenom våghusets vägg, så att hvarje möjlighet för luftläckage undvikes. Större viktsändringar kompenseras medelst direkta vikter af kvarts; bråkdelar af mg. bestämmas med ett system af "differensvikter", hvilka skilja sig i vikt med bestämdt antal tiondelar eller hundradelar af mg., och åstadkomma motsvarande viktsändring, då de utbytas mot hvarandra. Ännu mindre viktsändringar mätas medelst aerostatisk kompensation, ändring af trycket hos luiten inuti våghuset och därmed af dess uppdrift på en liten tillsmält blåsa af kvarts, s. k. "luftvikt", hvarvid ändringen i luftens täthet multiplicerad med blåsans rymdinnehåll direkt anger viktsändringen. Med en luftvikt om 1 kbmm. åstadkommer en lufttrycksändring om 0,1 mm. kvicksilfver en viktsändring om 0,15 milliondels mg. Vågens jämviktsläge afläses medelst projektion, hvarvid från en liten spegel på balken återkastas en ljusfläck mot en på flera meters afstånd uppställd vertikal mm.-skala. Ljusfläckens vandring upp och ned för skalan återger i stark förstoring vågbalkens vridning. Med vågar af så hög känslighet kunna ytterligt små vikter och viktsändringar bestämmas, hvarjämte äfven direkt jämförelse kan ske mellan tyngdkraften och andra krafter så svaga, att man tidigare för deras uppmätning varit hänvisad till de långt ofullkomligare torsionsvågarna. Sålunda har Pettersson studerat de ytterligt små viktsändringar, som ett stycke guldblad undergår, genom adsorption af kolväte- och andra ångor på dess yta. Vidare har en utsträckning af Poyntings försök över massans afhängighet af temperaturen ända upp till + 450° C. kunnat företagas. Vid begynnande rödglödgning kunde en afdunstning af kvartsen konstateras, alltså vid en temperatur omkr. 1,000° under dess smältpunkt. Bestämningar ha äfven utförts af den magnetiska susceptibilitet hos ren kväfgas och ren vätgas, hvilka det med tidigare använda försöksanordningar varit omöjligt att mäta, på grund af effektens litenhet. Licentiat R. Strömberg har förbättrat vågen i flera afseenden. Bl. a. ha fibrerna kunnat göras löstagbara, hvarigenom en eventuellt brusten fiber enkelt kan ersättas med en ny. Vidare kan medelst en liten å vågbalken anbragt skruf af magnalium med vingmutter vågens svängningstid på enkelt sätt ändras och därigenom dess känslighet justeras till önskadt belopp.

Fig. 8. Westphals våg.

För uppmätning af mycket små krafters storlek etc. nyttjas s. k. torsions-, vrid- eller vändvågar (se därom Torsionsvåg) och för beräkning af vätskors eg. v., sänkvågen (se Areometer) eller hydrostatiska vågen (se d. o.). Westphals (Mohr-Westphals) våg (fig. 8) är en hydrostatisk våg, först konstruerad af K. F. Mohr och sedan modifierad af tyske vågfabrikanten Westphal. Den afser att snabbt och med en enda vägning bestämma eg. v. Dess konstruktion är, som fig. visar, följande. På den högra vågarmen hänger medelst en ytterst fin platinatråd en sänkkropp af glas (vanligen i form af en termometer), som hålles i jämvikt af en på den andra vågarmen anbragt motvikt, j. Vid vågens användning nedföres sänkkroppen i en cylinder, innehållande den vätska, som skall undersökas. Den viktsförlust, som sänkkroppen härvid enligt Archimediska principen (se d. o.) erfar, kompenseras nu genom påhängning af vikter på högra vågarmen, tills vågen åter kommer i jämvikt. Vågarmen är för detta ändamål indelad i tiondedelar (jfr sp. 1262, om ryttare), och vikterna så afpassade, att enhetsvikten, A′, jämnt motsvarar sänkkroppens viktsförlust i rent vatten, d. v. s. eg. v. 1,000. Närmast mindre vikt, A, är 1/10, B 1/100 och C 1/1000 af enhetsvikten. Om nu t. ex. den undersökta vätskans eg. v. är 1,835, kommer vågen i jämvikt, om man hänger den ena vikten A′ på kroken m, den andra på delstrecket 8, vikten A på delstrecket 3 och vikten B på delstrecket 5. Man kan alltså af vikternas läge på vågarmen, sedan jämvikt bliívit uppnådd, direkt afläsa vätskans eg. v. och vanligen med en noggrannhet af 4 decimaler. I allmänhet göres bestämningen vid en normaltemperatur af + 15°, eller också måste en korrektion göras för den ändring, som eg. v. undergår med temperaturen och som utfaller olika för olika vätskor (jfr Egentlig vikt). Om myntvåg se Myntverk. För tillverkning af vågar äro nya a.-b. Stathmos i Nynäshamn och Lindells vågfabriks a.-b. i Jönköping de största i Sverige. Våg kallas äfven platsen, där varor uppvägas. Om packhusvåg, stadsvåg,