vågbrytare med lodrät yttersida, hvarvid vattnets rörelse skulle bli jämnlöpande med vågbrytarens sida och sålunda vattnets stöt mot muren bli ringa. Emellertid är i verkligheten vattnets rörelse ej öfverallt lodrät, utan vågtopparna drifvas af stormens tryck framåt och kastas mot vågbrytaren, hvarför trycken äfven mot en lodrät vågbrytare bli synnerligen stora, ehuru mindre än trycken vid brott mot en lutande yta. Vid den lodräta vågbrytaren rör sig sjön jämförelsevis lugnt upp och ned eller löper utefter vågbrytaren, under det att den vid en vågbrytare med sluttande utsida brytes med väsentligt större våldsamhet. Fig. 1 visar yttre delen af Visby hamn (jfr situationsplanen pl. I till art. Visby) med en mindre vågbrytare i förgrunden på litet vattendjup, byggd med lodrät utsida samt försedd med bröstvärn, innanför hvilket är ordnad en mindre kaj för små fartyg. Den yttre, stora vågbrytaren ligger på djupare vatten, är byggd med sluttande utsida till fyren, men tillbygges nu (1921) utanför fyren efter den andra typen med lodrät utsida. De bägge typerna framgå af fig. 2, där den under byggnad varande yttre delen med sina nästan lodräta sidor och sitt

Fig. 2. Visby hamns yttre vågbrytare under tillbyggnad 1921.

bröstvärn är synlig i förgrunden, under det att vågbrytarens äldre del med sin svagt sluttande utsida och med sitt lodräta bröstvärn är synlig i bakgrunden till vänster. Till höger synes insidans kaj. Den nya delen bygges af betong på betongfyllda järnbetongkistor med 12,5 m. bottenbredd, lika med vågbrytarens bottenbredd, samt med 6 m. längd i vågbrytarens längdriktning och nående från bottnen 7 m. under vattenytan i en monolit upp till 1,5 m. öfver vattenytan vid insidan och 4 m. ofver vattenytan vid utsidan å bröstvärnet. Dessa betongblock ha således en höjd af 8,5 à 11 m. och en betongmassa af 575 kbm., motsvarande en beräknad vikt af mera än 1,300 ton för hvarje block. Fr. E. Vågdal, fys. Se Vågrörelse, sp. 1273. Vågdämpare, sjöv., en med olja fylld och med små hål försedd påse eller annat lämpligt kärl, hvarifrån oljan droppvis kan utfällas på hafsytan. Därigenom att oljan utbreder sig i ett tunt lager på vattenytan, förmår ej vågen bryta eller toppa sig, utan ter sig endast som en hög dyning utan brott. Ligger fartyget bi, torde det vara fördelaktigast att uthänga en påse på lovarts kranbalk och en midskepps; med vinden låringsvis, dessutom en från lovarts låring, hvaremot under fartygets länsning undan vinden två påsar böra utfiras från kranbalkarna. Äfven från klosettrören kan oljans utsippring med fördel anordnas. -- Redan i forntiden kände man denna oljans egenskap, men först på senare tid, då fartygen nedlastas djupare än förr, har man åter nödgats tillgripa denna säkerhetsåtgärd, som tvifvelsutan kommer vida i bruk äfven vid andra tillfällen, såsom vid båtars utsättande i sjögång, vid landning i bränningar o. s. v. Man erhåller en ganska god vågdämpare äfven genom att släpa t. ex. ett utbredt segel akter om fartyget eller båten. R. N.* Vågen (lat. Libra), astron., en af djurkretsens stjärnbilder, belägen emellan Jungfrun och Skorpionen. I Vågens "tecken" inträder solen vid höstdagjämningen 22 sept., då dagen och natten "väga lika" öfver hela jorden, äro 12 timmar hvardera. E. J. (B-d.) Vågenskott, da. vognskud, en i Norden under 1400- och 1500-talen förekommande benämning på utvaldt, kvistfritt trä (i synnerhet ek), som nyttjades till panelverk. Ordet var lånadt från lågty. wagenschot. I eng. kvarstår det ännu under formen wainscot med betydelsen panel. Våggatjålm. Se Vuoggatjålmejaure. Våghus. Se Vågpenningar. Våghål, skpsb., kallas på träfartyg utskärningar af halfcirkelformad sektion vid spantens underkant helt nära kölen (se fig. 1 till art. Bordläggning, skpsb.) och på järnfartyg hål i bottenstocksplåtarnas undre del (k i fig. 2 och 3 till art. Köl), upptagna för att leda slagvattnet till pumparna. För att på träfartyg komma åt våghålen för upprensning finnes i garneringen mellan kölsvinet och våghålsvägaren en öppning, våghålsrännan, som täckes af våghålsplankan (r i fig. 1 till art. Bordläggning, skpsb.). På tätförtimrade fartyg saknas våghål; våghålsrännan tjänar där som vattenledare. På järnfartyg är vanligen bottnen upp till våghålens underkant fylld med cement. C. K. S. Våghålsplanka, skpsb. Se Garnering 2 och Våghål. Våghålsränna, skpsb. Se Våghål. Våghålsvägare, skpsb. Se Garnering 2. Våglinje. 1. Skpsb. Se Våglinjesystemet. -- 2. Vågformig linje, mat., kallas en kurva af sådan form, som den en svängande sträng kan antaga. De enklaste ekvationerna för våglinjer äro y = a cos x och y = a sin x. -- Om målaren Hogarths uppfattning af våglinjen ("ormlinjen") se Hogarth och Skönhet. -- 3. Konsth. Se Eurytmi. Våglinjesystemet, skpsb., ett af skotske ingenjören och fartygskonstruktören sir John Scott Russell i midten af 1830-talet framställdt, på vågens form och rörelse grundadt konstruktionssystem för att ge fartygets undervattenskropp lämplig form. Scott Russell utgick ifrån att, när ett fartyg framgår genom vattnet, skall i detta utgräfvas och därefter åter igenfyllas en kanal, som är lika lång med fartygets hela väg och hvars genomskärningsarea är lika med fartygets största tvärskeppssektion. För att med minsta kraft åstadkomma detta arbete böra