fartygets för- och akterskepp ha en sådan form,
att undanträngandet af den framför fartyget varande
vattenmassan äfvensom dennas igenfallande för
att fylla tomrummet, sedan fartygets bredaste del
passerat, i möjligaste mån underlättas. Vattnet,
som är i jämvikt, när fartyget börjar undantränga
Fig. 2.
detsamma, skall åter komma i jämvikt, så snart
fartyget framgått. Det gäller alltså att finna,
hvilken form fartyget bör ha för att åstadkomma en
så beskaffad rörelse i vattnet, att såväl antalet
flyttade vattenpartiklar som den väg de flyttas
och den hastighet, hvarmed förflyttningen sker,
nedbringas till ett minimum. Scott Russell ansåg
ändamålet vinnas därigenom, att förskeppets linjer
finge sådan form, att de ej stöta vattenpartiklarna
ifrån sig, utan att dessa kunna glida utefter
fartygssidan. Sedan han genom försök funnit, att
en konvex bog stöter vattenpartiklarna ifrån sig,
men att en S-buktig tillåter dem slira utefter bogen,
sökte han utröna rätta formen på förskeppets S-formiga
vattenlinjer. Han ansåg, att hvarje vattenpartikel,
som af bogen vidröres, borde erhålla först en långsamt
tilltagande och sedan en aftagande hastighet samt
slutligen lämnas i hvila. Följaktligen skulle den
konkava och den konvexa delen af den S-buktiga
linjen vara lika långa och af samma form. På
grund af dessa åsikter samt af de försök, som Scott
Russell i anledning däraf utförde, kom han slutligen
till följande, här i korthet angifna resultat: 1)
förskeppets vattenlinjer böra vara sinusversus-kurvor,
d.v.s. kroklinjer, hvilkas abscissor äro
proportionella mot bågarna i halfcirkeln på fartygets
halfva bredd i vattenlinjen och hvilkas ordinater
äro lika med de motsvarande bågarnas sinusversus, och
2) akterskeppets linjer böra vara cykloider. Formen
af förskeppslinjerna ("våglinjen af 1:a ordningen")
framställes i fig. 1; formen af akterskeppslinjerna
("våglinjen af 2:a ordningen") visas i fig. 2.
J. G. B. (C. K. S.)
Våglängd, fys. Se
Vågrörelse, sp. 1273.
Våglära, teorien för vågrörelsen (se d. o.).
Wågman, Frans Oskar, präst, författare, f. 10
-nav. 1849 i Linköping, d. 4 nov. 1913 i Asby,
blef student i Uppsala 1870, prästvigdes 1873 och
var sedan 1896 kyrkoherde i Asby af Linköpings
stift. W. utöfvade mångsidig författarverksamhet,
nedlagd i bl. a. värdefulla biografiska och
kulturhistoriska bidrag till kalendrar och
tidskrifter. I bokform, utgaf han bl. a. en skildring
af V reta
kloster (1904) och de pedagogiska handböckerna
Öfningskurs i svensk rättskrivning jämte
rättskrif-ningslära (1890) och Åskådningsöfningar
i småskolan (1908). Särskildt intresserad för
psalmboks-revisionen, författade han en utredande
uppsats Om grundsatserna för valet af material
till svensk psalmbok (i "Kyrklig tidskr." 1909)
och försökte sig af ven själf som psalmist. Efter
hans död utkom ett häfte Psalmer i original,
bearbetning och öfver-sättning (1914, med inledning af
E. N. Söderberg). I de senaste psalmboksförslagen
är W. företrädd med ett par bearbetningar.
E. N. S-g.
Vågmanomêter, vanligen kallad Dasym?ter (af
grek. dasyrs, tät, och metrél'n, mäta), fys., är
[Illustration]
ett af O. von Guericke uppfunnet instrument, som i
viss mån kan användas som barometer och därför af
ven kallas baroskop (af grek. bafros, tyngd.
