1271 Vågmästare-Vågrörelse 1272 och skopeì'n, se). Instrumentets konstruktion grundar sig därpå, att en kropp i luft, liksom i vatten, förlorar lika mycket i vikt som vikten af den luftmassa (resp. vattenmassa), som den undantränger (se Archimediska principen). Det består af en vågbalans (se fig.), hvars ena arm bär en liten metallvikt och andra arm en tämligen stor, ihålig glaskula, så placerad, att balansen står horisontal vid normalt barometerstånd. Yid högre barometer-stånd är luften tätare än vid normalt, viktsförlusten i luften följaktligen större och större för den stora kulan än för den lilla vikten, hvilket har en sänkning af den senares vågarm till följd. Vid lägre barometerstånd är förhållandet motsatt. Vågens utslag, hvilka äro proportionella mot lufttrycken, kunna således tjäna såsom relativa mått på densamma. Instrumentet är föga känsligt. Det nyttjas därför aldrig som barometer, men stundom för att visa luftens inflytande på kroppars vikt, hvarvid det ställes i en luftpumps recipient, då vid luftför-tunning vågen ger ett utslag. A- Bi-n.* Vågmästare. Se Järnvåg, sp. 420. Vågnorm?l, jys. Se Vågrörelse. Vågor. Se H a f, sp. 988-989, och Vågrörelse. Vågpenningar (Vägarpenningar), en efter vikten beräknad af giftför varor, som vägas i stads våg. De flesta städer hade endast en våg (packhus- eller allmän stadsvåg), och där erlades vågpenningar som en sedan äldre tider städerna i deras privilegier tillerkänd rättighet än ovillkorligt, än endast då varor undergått vägning. Men i de större städerna funnos därjämte smärre vågar vid de allmänna salutorgen (viktualievågar) och i några äfven järnvåg (se d. o.), där allt järn, som passerade staden, måste vägas (järnvågen i Stockholm indrogs 1885, den i Norrköping 1886 och den i Göteborg 1890). Genom k. kung. 13 sept. 1864 upphörde skyldigheten att vid utförsel till utrikes ort låta uppväga järn- och ståleffekter, men vågpenningar skulle ingå till stadens kassa för hvad som anmäldes till utskeppning. I Stockholm fanns dessutom sedan 1748 (på några andra orter, Gäfle, Västerås, Strömsholm, Köping, inrättades senare) en s. k. tackjärnsvåg (slutligen sammanslagen med järnvågen) till kontroll af, att tackjärn ej utfördes till utrikes ort. Skyldigheten att hålla våg har ej varit fäst vid vissa städer eller orter. Vågpenningar erläggas numera endast, då vägning begäres. De ingå i de större städerna till stadens kassa; i de mindre uppbäras de vanligen odelade af vågmästaren. Hvad särskildt Stockholm angår, voro vågpenningarna länge en af stadens största intrader. Med 1824 års början upphörde skyldigheten att utgöra våg- (och mätar-)penningar för landtmannavaror, som landvägen infördes till hufvudstaden, och 1872 upphörde tvånget att låta väga sjöledes inkommande varor i sammanhang därmed, att alla förut under särskilda titlar utgående afgifter sammanfördes till en enda under benämningen hamnafgift (se d. o.). Till allmänhetens bekvämlighet håller staden dock ännu vid stånd ett våghus vid Munkbron, där bestyret med vägningen utföres af en entreprenör, som för sin räkning uppbär vågafgiften efter af Öfverståthållarämbetet fastställd taxa. Dessutom väges mycket, vida mer än vid våghuset, af 12 af Hamnstyrelsen antagna vägare, som under hamnfogdeinspektörens uppsikt inom stadens område väga med vågar och vikter, som staden tillhandahåller, samt mot ersättning enligt taxa, som af Öfverståthållarämbetet fastställes. (Föreskriften, att stadens "vägare" skulle vara edsvurna, upphörde att gälla genom k. br. 13 juli 1887.) (G. V. G.) Vågrät. Se Horisontal l och Vattenpass. Vågrörelse (Undulation), fy s. En molekyl är i hvila i förhållande till omgifvande molekyler, då de på honom verkande molekylarkraf-terna (se d. o.) hålla hvarandra i jämvikt. Flyttas en molekyl i ett elastiskt ämne, t. ex. luften, ur sitt jämviktsläge a till & och slappes där, återföra molekylarkrafterna den till a, dit den kommer med en viss hastighet, men på grund af sin tröghet kan den ej stanna där, utan måste fortsätta sin väg förbi jämviktsläget. Molekylar-krafterna äro nu riktade åt motsatt håll mot rörelsen och minska hastigheten, som blir noll, i det ögonblick molekylen på denna sida hunnit lika långt från a, som & ligger på den motsatta. Där kan den lika litet stanna, alldenstund krafterna fortfarande drifva den mot a. Den vänder och svänger tillbaka igen förbi a och återkommer till b, hvarefter rörelsen börjar på nytt. Molekylen kommer sålunda att utföra en svängande (vibrerande 1. oscillerande) rörelse omkring sitt jämviktsläge på samma sätt som pendelkulan, när en pendel svänger. Tiden, som åtgår för en svängning fram och tillbaka, kallas svängningstid. Molekylens största af stånd f rån sitt jämviktsläge kallas amplitud, och det rörelsetillstånd, i hvilket molekylen i ett gifvet ögonblick befinner sig, kallas dess /as. Två faser äro motsatta, om det ligger en tid lika med halfva svängningstiden mellan dem. - I verkligheten är det ej möjligt att rubba en molekyl, utan att samtidigt de omgifvande molekylerna komma i rörelse och i sin ordning verka på de dem omgifvande o. s. v., hvarigenom rörelsen fortplantar sig genom mediet. Den första molekylen lämnar därvid sin rörelsekvantitet ifrån sig och öfvergår till hvila, om ej dess rörelse genom någon yttre kraft underhålles. Låtom oss antaga, att vi ha Fig. 1. en enkel rad molekyler (fig. 1) och att molekylen l försättes och underhålles i en svängande rörelse, t. ex. rätt upp och ned mellan lägena l7 och 1. När molekylen l rör sig nedåt, söker den draga 2 med sig, och 2 kommer därför strax efter l i rörelse. Men alldenstund 3 söker hålla den tillbaka, kan 2 ej svänga ned mot l, utan måste följa resultanten af de från l och 3 utgående krafterna och kommer af denna orsak att röra sig rakt nedåt såsom 1. Därefter verkar 2 på 3, så att 3 något senare sätter sig i liknande rörelse, därpå 4 o. s. v. - Om, under det att l gör en dubbelsvängning, rörelsen sålunda fortplantar