Vågrörelse 1274 sig till 13, så måste, alldenstund alla molekylerna ha samma svängningstid, r, och rörelsen fortplantar sig med likformig hastighet, molekylraden vid svängningstidens slut ha det utseende, som fig. 2 utvisar, och efter en tid lika med V2 T så, som fig. 3 visar. Fortsätter l att svänga, blir molekyl- Fig. 2. raden således ej längre rätlinig, utan allt större sträckor af densamma komma att böja sig i vågor. En sådan rörelse kallas därför vågrörelse. Sträckan l-13, eller den väg rörelsen fortplantar sig på svängningstiden, kallas en våglängd, dess ena hälft vågberg, den andra vågdal. (När fråga är om vågor på vätskeytor, kallas våglängden stundom vågbredd. Vågbergets bredd är vanligen något mindre än vågdalens.) Molekyler, som ligga på en våglängds afstånd från hvarandra, såsom l och 13. ha samma fas. Molekyler, som ligga på en half våglängds afstånd från hvarandra, såsom l och 7, ha motsatt fas; de ha samma ha- stighet, men röra sig åt motsatta håll. Med vågrörelsens fortplantningshastighet menas den väg-sträcka rörelsen fortplantar sig på en sekund. - Vi ha antagit, att molekylerna svänga vinkelrätt mot molekylraden och således äfven mot rörelsens fortplantningsriktning. De kunna emellertid svänga i alla möjliga riktningar; men de ofvan nämnda s. k, transversella svängningarna och de s. k. longitudinella, då molekylerna svänga fram och tillbaka i samma riktning, hvari rörelsen fortplantar sig, ha särskildt intresse. Genom transversella svängningar fortplantas värme och ljus (se dessa ord) och genom longitudinella svängningar i luften ljud (se d. o.). Vid den longitudinella svängnings-rörelsen består en våglängd af en förtätning och en förtunning. Fig. 4 visar, huru en molekylrad ser ut: l, då rörelsen börjar, 2 efter en tid af l1/* T och 3 efter en tid = !3/4 T, under förutsättning, att rörelsen på svängningstiden T fortplantar sig från l till 13 och att den första molekylens svängning börjar åt vänster. Pilarna vända spetsen åt det håll, dit molekylen rör sig. Förtätningar och förtunningar ila fram genom molekylraden; där det i det ena ögonblicket är en förtätning, uppstår efter en tid af 1/2 T en lika hög grad af förtunning. Hittills ha vi antagit, att endast en punkt i molekylraden försättes i vibrationer, antingen transversella eller longitudinella. Vi gå nu ett steg längre och anta, att rörelsen utgår från två punkter i molekylraden. För enkelhetens skull anta vi vidare, att svängningstiden, och följaktligen äfven våglängden, är densamma för båda rörelserna samt att rörelserna fortplanta sig åt samma håll. Befinna sig de 2 molekylerna a och b, från hvilka rörelserna utgå, på en hel våglängds afstånd från hvarandra och således alltid i samma fas, inser man lätt af fig. 5, att våg-berg och vågdalar komma att sammanfalla, till följd hvaraf bergen och dalarna i den resulterade rörelsen, märkt x ; komma att erhålla höjder och djup, som äro lika med summan af de båda vågornas höjder och djup. Till samma resultat kommer man, om af stånden mellan a och 6, eller, som man säger, deras fasskillnad, är hvilket jämnt antal half va våglängder som helst. Befinna de två molekylerna sig på ett udda antal halfva våglängders afstånd från hvarandra, så att de ha motsatt fasj kommer städse ett berg att sammanfalla med en dal och vice versa. De båda rörelserna försvaga då hvarandra, och om amplituderna äro lika stora, upphäfva de helt och hållet h varandras verkan på molekylraden, hvilken till följd däraf förblir i hvila. Svänga molekylerna icke i samma riktning, utan t. ex. den ena transversellt och den andra longitudinellt eller båda transversellt. men i olika plan, så blir molekylernas däraf sammansatta rörelse mera invecklad, men den kan i alla händelser konstrueras enligt ofvan-stående grunder. Se här ett enkelt exempel. En molekyl O åverkas af två transversella vågrörelser. Om den ena rörelsen verkade ensam, skulle molekylen befinna sig i punkterna O, d', d", d (fig. 6) på samma tider, som den, åverkad af den andra ensam, skulle befinna sig i O, ò', bff, b. Den resulterande rörelsen kommer då på grund af krafternas oberoende verkan att föra den efter räta linjen Oe, och den försättes i en svängande rörelse utefter ef. Befinner molekylen sig däremot, då rörelsen i riktningen a b träffar densamma i sin svängning efter cd, i c, kommer den resulterande kraften att föra den efter en kroklinje, hvilken, rar amplituderna, Ob och Oc, äro