Vågrörelse 1276 lika stora i båda rörelserna, blir en cirkel, i alla andra fall en ellips. Två vågrörelser, som fortplanta sig genom en och samma molekylrad, sägas interferera (se I n-terferens) med hvarandra. När två vågrörelser, som ha samma svängningstid. T, svängningsriktning och amplitud. men motsatt fortplantningsriktning, interferera, uppstå s. k. stående vågor. Utgå vi från det ögonblick, då de båda rörelserna sammanfalla (fig. 7 I), så se vi att, om den fulldragna våglinjen framgår åt höger och den Fig. 7. prickade åt vänster, molekylerna i punkterna k ständigt komma att åverkas af lika stora, men motsatta krafter och följaktligen ständigt förbli i hvila. Vid k bildas s. k. noder, under det att molekylerna i punkterna ò ständigt komma att åverkas af lika stora krafter, verkande åt samma håll, och följaktligen erhålla dubbelt så stora amplituder som i den enkla vågen. Mellan punkterna k bildas s. k. svängningsbukar. Efter en tid = ^ T erhålla de båda enkla våglinjerna det utseende, som II visar. Berg sammanfaller med dal och dal med berg. så att de upphäfva hvar-andras verkan på molekylraden, hvilken följakt- ligen i detta ögonblick befinner sig i sitt jämviktsläge. Efter en tid - \ r sammanfalla våglinjerna åter så, som III visar: molekylerna ha sina största amplituder, men åt motsatta håll mot i I. Molekylraden svänger således fram och tillbaka mellan sina i IV utmärkta yttersta lägen. Alla molekylerna uppnå samtidigt sina jämviktslägen och sina största utslag, och molekylraden indelas genom noderna i svängande delar af en half våglängd, hvilkas alla molekyler befinna sig samtidigt på samma sida om sitt jämviktsläge, då däremot två närliggande delar alltid svänga åt motsatta håll. Yågen fort-skrider icke, den står stilla. Den resulterande, stående vågen har samma svängningstid och våglängd som de komponerande vågorna. Äro svängningarna longitudinella, svänger molekylraden på samma sätt fram och tillbaka, men, i st. f. upp och ned, till höger och vänster, såsom pilarna utvisa å fig. 7 IV. I noderna, k, äro amplituderna lika med noll, men tätheten förändras hvart ögonblick; i bukarna, b, är molekylernas hastighet störst, men tätheten konstant. Exempel på stående transversella vågor erbjuda svängande strängar, på stående longitudinella vågor svängande luft-pelare i orgelpipor m. fl. blåsinstrument. •- Tänka vi oss nu en molekyl i ett elastiskt medium försatt i svängande rörelse, så fortplantar dess rörelse sig utefter alla de från densamma utgående molekylraderna och med samma hastighet i alla riktningar, om mediet är homogent, så att alla molekyler, som ligga på sfäriska ytor. koncentriskt omkring den i rörelse försatta molekylen som medelpunkt, erhålla samma fas. bilda s. k. vågytor. Är kroppen ej homogen, fortplantar rörelsen sig med olika hastighet i olika riktningar, så att de molekyler, som ha samma fas. bilda vågytor af annan form än den sfäriska, exempelvis i dubbelbrytande kristaller. De riktningar, längs hvilka vågrörelsen fortplantar sig, kallar man strålar. Äro vågytorna sfäriska, sammanfalla strålarna med sfärens radier, i andra fall i hvarje punkt med normalerna, vågnormalerna till vågytorna. Alldenstund alla molekylerna uti ett i vågrörelse försatt medium själfva bilda medelpunkter till nya vågsystem, elementära vågor (se Huygens' princip), så kan vågrörelsen fortplanta sig i alla möjliga riktningar och ej endast rätlinigt i dem, som utgå från rörelsens ursprungliga medelpunkt. Yid öppningar och kanter kunna därför s. k. böjningsfenomen inträffa. Se närmare härom Diffraktion, sp. 387, och Ljud, sp. 853. Praktiskt taget utbreder sig dock en vågrörelse så, som om den fortplantade sig rätlinigt, till följd hvaraf skugga (se d. o.) uppkommer bakom ett föremål, som träffas af vågrörelsen och som är ogenomträngligt för densamma. Då en vågrörelse, som framgår i ett homogent ämne, framkommer till ett ämne med annan täthet, bildas i hvarje punkt af gränsytan mellan ämnena två nya vågrörelser^ en som ingår i det andra ämnet och därvid bry tes, och en som återkastas 1. reflekteras. Båda dessa vågrörelser ha naturligtvis mindre amplituder än den våg, som bildat dem, den infallande vågen. Är det nya ämnet mindre tätt, så kan den reflekterade strålen anses som en fortsättning af den infallande, endast riktningen förändras. Är det andra ämnet tätare, erhål-