1291 Vårdslöshet i konkurs-Vårfruberga 1292 Vårdslöshet i konkurs, jur., utgör en särskild grupp af konkursförbrytelser (se d. o.), som af handlas i Straff l. 23: 3. Dit hänföres en serie i lagen särskildt uppräknade förfaranden, i fråga om hvil-ka ett bevisligt uppsåt att kränka borgenärernas intressen väl icke kan anses föreligga, men hvilka dock måste anses innefatta ett obehörigt tillbakasättande af deras intressen. Jfr Oredlighet motborgenärer. N. S-g. Vårdträd (af fsv. värper, vård, skyddsande), ett å gårdstomten växande löfträd, vanligen någon gammal lind, ask eller alm, som troddes utgöra ett hägn för den familjs trefnad och välfärd, som bodde i gården (jfr Vård). Hyltén-Cavallius berättar i "Wärend och wirdarne" (l, sid. 142 o. följ.), att ett sådant vårdträd förekommit ännu för några mansåldrar sedan vid nästan hvarje gård i Värend, samt att yngre värendska och småländska släkter gärna tagit namn efter det heliga trädet å fädernegården (t. ex. släkterna Almén, Linnæus, Lindelius, Tiliander). Åt gårdens vättar, som troddes hålla till i vårdträdet, offrade man för att af vända sjukdom och olycka från människor och boskap (jfr Lucia, sp. 1217). Att bryta löf af trädet eller skada det ansågs medföra säker olycka och sjukdom. Hos finnarna (Karsikko) egnades denna kult särskildt rönnen: "Helig rönnen är på gården" heter det i Kalevala (se s. 23 v. 221 ff.). Den pietetsfulla tron på vårdträdets betydelse har fått en skön och poetiskt Jördjupad framställning i V. Rydbergs dikt "Vårdträdet" och i hans berättelse "Vapensmeden". Jfr Trädkult. (N. B. H.) - iVårdö. ösocken i Ålands län, Finland, Ålands domsaga och härad, pastorat af 2:a kl., Ålands kontrakt, Åbo ärkestift. 101 kvkm. 1,233 inv. (1919), svensktalande. O. B-n. Våreldar, under föråret t. o. m. midsommar ute i det fria och oftast på höjder upptända högtids--eldar, h vilkas syfte framför allt varit att befordra gräsväxtens, boskapens och äringens välbefinnande och fruktbarhet. Påtagligen ha här i Norden under hednatiden dessa eldar varit förbundna med det Mot, som firades vid sommarens ingång "för att hälsa denna" och som sannolikt inföll vid midten af april. Efter kristendomens införande inträdde sedan en splittring i uppfattning om, hvart denna sed skulle förläggas, och den anknöts i olika orter än till valborgsmässodagen (30 april), än till påsk, Kristi himmelsfärdsdag, pingst, Halvardsmässan (14 eller 15 maj) eller midsommar. I sydligare Europa tändas dylika eldar redan under fastlagen. Motsvarigheter till de svenska och finska våreldarna möta för öfrigt i de flesta länder i Europa och äro kända sedan en aflägsen forntid. Hos romarna tändes sålunda 21 april eldar för hjordarnas välbefinnande och fruktsamhet (se Påles). I Indien motsvaras våra våreldar af högtidseldarna vid den stora vårfesten Huli. Man har i våreldarna velat se en handling af direkt soldyrkan. Detta torde emellertid i hvarje fall ge endast en ytlig tydning. Hvad dessa eldars ursprungliga rituella innebörd beträffar, är det nämligen med de förutsättningar, som den nyare folklifsforskningen skänker, nödvändigt att förklara dem såsom en initiativmagi för sommarvärme och därmed indirekt en magi för växtlighet och välmåga. Liksom man trodde sig kunna framkalla regn genom att utgjuta vatten, trodde man sig kunna åstadkomma en varm väderlek genom att ute antända en eld. Härtill anknöto sig emellertid tidigt andra föreställningar. Liksom all eld för rituellt ändamål åstadkoms genom gnidning, så var också förhållandet med dessa eldar. De besutto därför såsom nyborna en renande och helgande kraft. Ej blott boskapen signades med deras rök och flammor; äfven människorna sökte tillgodogöra sig deras inverkan medelst att hoppa genom lågorna. Denna plägsed förekommer eller har förekommit i nästan hela Europa och spåras genom västra Asien ända till Indien. Liksom annan eld ansågos våreldarna också fördrifva rofdjur och onda makter samt häxor. Ehuru uppenbarligen urspr. anknutna egentligen till boskapsskötseln, ha de senare förbundits äfven med åkerbruket. Åtminstone i några landskap i vårt land har det ännu i mannaminne varit brukligt att vid vårsådden uppgöra en eld på åkern. Denna sed finnes ock antecknad från Finland. I Ryssland tände man likaledes en eld på åkern och nedlade samtidigt en brödkaka i jorden. En annan metod var att bära brinnande bloss eller glöd från våreldarna omkring åkerfälten. N. E. H. Vårfloden. Se F l o d 2. Vår flotta, illustrerad månadsskrift, sedan 1907 utg. af föreningen Sveriges flotta, redigerad 1905 -19 af E. Hägg, därefter af E. Helander. Vårflox, bot. Se P h l o x. Vår fru (it. Madonna, fr. Notre dame, eng. Our lady, ty. ünsere liebe frau), under katolska tiden i Sverige namn på Heliga jungfrun (se M a-donna). Uttrycket kvarlefver i åtskilliga lokalnamn, t. ex. Vårfruberga, Vårfrukyrka, och i Vårfrudag (se d. o.), fest till Heliga jungfruns ära. Vårfruberga (fsv. Varefruberga, lat. Mons beatae virginìs), nunnekloster af cisterciensorden, stiftades före 1233. Det anlades på den plats, där Fogdö kyrka är belägen, på ön af samma namn i Åkers härad, Södermanland. Sedermera flyttades klostret till nordöstra stranden af ön, å nuv. kungsgården Kungsbergs egor. Flyttningen synes ha egt rum mellan 1286 och 1296. Sistnämnda år förekommer i de gamla handlingarna för första gången namnet Vårfruberga, ehuru äfven sedermera stundom talas om "nunnorna på Fogdön". Den andliga makten egnade klostret sitt mäktiga skydd. 1233 stadfäste ärkebiskopen i Uppsala och några af hans suffraganer klostrets af dess stiftare erhållna rätt till "S. Peters, S. Albans och S. Marias kyrkor på Helgarö" äfvensom 9 hemman med tillhörande skogar, kvarnar, ängar och fisken. 1310 bekräftade biskopen i Strängnäs sina företrädares bestämmelser, att Fogdö kyrka och Helgarö kapell skulle vara annex under V., och året därpå tillerkände han klostret tionden från åtskilliga gårdar. Domkapitlet stadfäste 1313 dessa privilegier. 1345 efterskänkte ärkebiskopen i Uppsala biskopstionden från ett klostrets gods i Uppland, hvilket exempel hans närmaste efterträdare följde. 1408 fritog biskopen i Strängnäs klostret från skatt till biskopen, och såväl biskopen i sistnämnda stift (1419) som ärkebiskopen i Uppsala (1441) och hans suffraganer utlofvade aflat åt de stiftsbor, som besökte klostret. Det var abboten i Julita, som hade närmaste uppsikt öfver V. och som där egde att visitera. Därifrån gjordes endast två gånger undantag, då biskopen