Våtdocka-Väbel att alla eller åtminstone något af de reagerande ämnena befinna sig i flytande form. I fall detta åstadkommes med tillhjälp af något lösningsmedel (oftast vatten), säges reaktionen ske på våta vägen. Om däremot de reagerande ämnenas öfverföring i flytande form sker enbart genom upphettning (smältning), säges reaktionen ske på torra vägen. Jfr A n a l y s, sp. 900. Om betydelsen af dessa uttryck i metallurgien se Torra vägen. K. A. V-g. Våtdocka, sjöv. Se D o c k a 5. Våt graf, befästningsk. Se Graf 2, sp. 73. Våthult, socken i Jönköpings län, Västbo härad. 4,527 har. 492 inv. (1920). Annex (sedan 1 maj 1921) till Båraryd, Växjö stift, Västbo kontrakt. Våtplåt, fotogr. Se Fotografi, sp. 991, och Torrplåt. Våtröta, bot. Se Potatissjuka. Våtslipning. Se Slipning. Våtspinning. Se Konstsilke, sp. 875. Våtvärmande omslag. Se Neptunigördel. Våtånglokomotiv, mek. Se Lokomotiv, sp. 1008. Våxtorp (Voxtorp). 1. Socken i Hallands län, Höks härad. 13,635 har. 2,284 inv. (1920). Annex till Hasslöf, Göteborgs stift, Laholms kontrakt. -- 2. Socken i Jönköpings län, Östbo härad. 11,327 har. 1,419 inv. (1920). Annex till Värnamo, Växjö stift, Östbo kontrakt. Se Våxtorpshornet. -- 3. Socken i Kalmar län, Södra Möre härad. 1,372 har. 632 inv. (1920). Annex till Halltorp, Växjö stift, Södra Möre kontrakt. -- 4. Gård. Se Lundboholm. Våxtorpshornet, äfven kalladt Trollehornet, ett dryckeshorn, som, enligt sägnen, på 1200-talet af ätten Trolles anfader röfvats från trollen. Denna händelse skall ha timat i Våxtorps socken i Jönköpings län. Sägnen finnes första gången tryckt i en likpredikan, som Petrus Angermannus i Växjö 1620 höll vid fru Anna Trolles (född de Mornay) likbegängelse, och förmäler i hufvuddrag följande. En julnatt skulle dåv. herren till Ed i Våxtorps socken (enligt senare uppteckningar var hans namn Herve Ulf), såsom han alltid hade för sed, rida till julottan i socknens kyrka. I förtrytelse öfver denna fromhet anordnade mörkrets furste med bistånd af sina underlydande ett bröllopståg, som skulle hindra riddaren på hans färd. När denne kom till ett ställe, som i andra uppteckningar kallas Trolle klippa, mötte han detta. I gestalt af en jungfru steg då ett af trollen fram och räckte riddaren ett fylldt dryckeshorn. Denne mottog hornet med vänstra handen, men drog samtidigt med den högra sitt svärd och afhögg jungfruns hufvud, hvarefter han, behållande hornet som byte, fortsatte sin färd. När han med sitt följe sedan återvände hem från kyrkan, anträffades det dödade trollet i den gestalt, som Trollevapnet visar. Hornet, hvilket enligt samma urkund varit prydt med "tre hundra slags färger", skall sedan ha förvarats i Växjö domkyrka till 1570, då det förkom samtidigt med att danskarna brände staden. En på 1600-talet utförd målning, som förvarades i Våxtorps kyrka, tills den öfverflyttades till Norra Smålands museum i Jönköping, framställer händelsen i hela dess förlopp. Sägnen synes, förbunden med Trollenamnet, under 1600-talet ha varit anknuten till flera horn. 1635 såg sålunda franska sändebudet Ch. Ogier i kungliga skattkammaren i Stockholm ett dryckeshorn, som kallades Trollehornet, hvarom en i mycket likartad sägen då anfördes. Ett i flera färger måladt horn, som bär inskriften "Liungby Horn forbätert 1708", förvaras i Växjö museum. Sägner likartade med sägnerna om trollhornen förekomma flerstädes i vårt land i samband med gamla kyrkkalkar. Utom i redan antydda källskrift återfinnes sägnen om Trollehornet i ett par akademiska afh., den ena af E. L. Hydrén (under presidium af O. Celsius d. y., Uppsala, 1751), den andra utg. af M. Brehmer (under presidium af J. G. Liljegren, Lund, 1815), samt vidare i en afh. om säteriet Stora Ed af E. C. Montahn (1819, i J. Allvins "Beskrifning öfver Östbo härad", 1852) och flerstädes. Jfr Ljungby horn och pipa. N. E. H. Vä, socken i Kristianstads län, Gärds härad. 3,371 har. 1,603 inv. (1920). Annex till Kristianstad, Lunds stift, Villands kontrakt. -- Inom socknen låg, omkr. 5 km. s. v. om nuv. Kristianstad, under medeltiden och senare en gammal, men alltid obetydlig stad Vä (Vææ, Vää). Den hade en vacker kyrka, tillhörig ett premonstratenskloster, som blifvit anlagdt där omkr. 1170 af ärkebiskop Eskil. Detta brann upp 1213, med undantag af kyrkan, nu sockenkyrka, hvarefter de fleste munkarna flyttade till Bäckaskog, där sedermera ett kloster anlades, men ännu 100 år senare omtalas en klosterstiftelse i V., sista gången 1340, då dess abbot Petrus de Væ undertecknade de skånska ständernas hyllning af Magnus Eriksson. På 1490-talet fanns där ock ett helgeandshus, äfven med egen kyrka, och dessutom omtalas ett åt S:t Gertrud helgadt kapell från 1100-talet, hvaraf rester finnas. Staden lefde med litet lif, så fattig, att borgarna ofta måste befrias från tull och leding, till början af 1600-talet. Den brändes 1452 af konung Karl Knutsson, 1509 af Svante Sture och 1612 af Gustaf II Adolf. Vid Kristianstads anläggning på ön Allö 1614 förlorade Vä sina privilegier och förvandlades till en bondby, där Näsbys och Nosabys bönder skulle taga egor i utbyte mot dem de lämnade i nämnda byar, hvilkas egor åter skulle tilläggas borgarna på Allö. Emellertid finnas ännu många minnesmärken från ställets forna tid, bl. a. den ofvannämnda sockenkyrkan, och några lämningar (en hög gafvelmur af gråsten med sträfpelare och röste af tegelsten samt spår af sidomurarna) af S:t Gertruds kapell. På många ställen i byn finnas hvälfda, djupa källare sedan den gamla tiden, och vid gräfningar på större djup har man påträffat spår efter forna gator o. s. v. (E. A-t.) Väbel (ty. weibel 1. waibel), en i Sverige redan på 1500-talet förekommande benämning på den underofficer, som hade närmaste tillsynen öfver ordning och snygghet inom fänikan. När på 1600-talet fänikorna sammanslogos till regementen, uppfördes på regementsstaben en regementsväbel, som hade till åliggande att vara allmän åklagare inom regementet och att tillse verkställigheten af ådömda bestraffningar. Vanligen tillsattes befattningen endast under krig (fältväbel), men icke då regementet var förlagdt på roten. Efter Karl XII:s död indrogs och återupprättades befattningen växelvis, men uppfördes slutligen på