Wächter-Väckelsepredikant stat vid 1833 års lönereglering. Numera förordnas en underofficer att utöfva befattningen. Regementsväbelns eller, såsom han äfven benämnes, väbelns åligganden äro numera att ha polisuppsikten inom regementets etablissemang samt att vaka öfver, att föreskrifter rörande ordning och snygghet efterlefvas och att innehafvare af marketenterier och salubodar rätta sig efter gifna föreskrifter. Ytterligare har han tillsynen öfver regementets häkte. - Väbel är titel äfven på vaktmästare vid vissa militära inrättningar. C. O. N. Wächter, Eberhard Georg Friedrich, tysk målare, f. 1762 i Bolingen, d. 1852 i Stutt-studerade juridik i Karlsskolan i Stuttgart, innan han egnade sig åt konst. Han blef i Paris elev af Kegnault och begaf sig därefter till Rom, hvarifrån revolutionen och de franska krigstågen drefvo honom till Wien 1809. I Eom hade han gjort sig fri från den franska klassicismen och erhållit nya vyer genom Carstens. I Wien målade han sitt förnämsta verk, Ijob och hans vänner (Stuttgarts museum), karakteristiskt för konstnären genom sin inåtvända rörelselöshet, som verkar på en gång gripande och tryckande. Af samma art är Sokrates' sista sömn; liknande äro äfven Cimon i fängelse, Marins på Kartagos ruiner, Andromache och Hekuba vä Rektors graf, Sånggudinnan på Atens ruiner, Belisarius jramför Rom, Antigone vid sin broders lik m. fl. Hans alster kännetecknas af sträng komposition, något osäker teknik, figurer af statuariskt lugn med starkt själiskt uttryck. (G-g N.) Wächter, Georg Philipp Ludwig L e o n-hard, tysk skriftställare, f. 1762, d. 1837 som skolföreståndare i Hamburg, författade under pseudonymen Yeit Web er bl. a. Sägen der vorzeit (7 bd, 1787-98; ny uppl. 1840) och dramat Wilhelm Tell (1804), som utkom kort före Schillers. Se W.s lefnadsteckning af C. F. Wurm 1904 och en monografi af W. Pantenius s. å. Wächter. 1. Karl Geor g von W., tysk rättslärd, f. 1797 i Marbach, d. 1880 i Leipzig, blef 1819 e. o. och 1822 ord. professor i juridik vid Tübingens universitet, var 1829-30 vice kansler för denna högskola och innehade 1833-36 en professur i Leipzig, men återgick därefter till Tübingens universitet, hvarest han beklädde kanslersvärdigheten 1836-51. Han var medlem af württembergska ständerförsamlingen 1836-49 och 1839-48 deputeradekammarens president. Han satt 1851-52 som president i öfverappellationsdom-stolen i Lübeck (för de fria städerna), följde 1852 en kallelse till professuren i pandekter vid Leipzigs universitet samt blef 1855 medlem af det sachsiska staatsrat, 1863 förste professor i juridiska fakulteten i Leipzig och 1878 upphöjd i ärftligt adelsstånd. W. valdes 1867 till ombud för Leipzig i nordtyska förbundsriksdagen. •- W. utvecklade ett juridiskt skriftställarskap af betydenhet, i synner- het på straffrättens område. Bland hans arbeten må nämnas Lehrbuch des römisch-deutschen straf-rechts (2 bd, 1825-26), Beiträge zur deutschen rechtsgeschichte (1845), Erörterungen ans dem römischen, deutschen und württembergischen pri-vatrecht (1845-46) och Die bona fides etc. (1871). W. var medutgifvare af flera juridiska tidskrifter. Efter hans död utgåfvos hans föreläsningar om pandekter (I-II, 1880-81) och tysk straffrätt (1881). Biogr. af Windscheid (1880), H. Meyer (1898) och Hoelder (s. å.). - 2. Oskar von W., den föregåendes son, rättslärd och skriftställare, f. 1825 i Tübingen, d. 1902 i Stuttgart, var advokat i Stuttgart 1849-69. Han uppträdde kraftigt mot det af württembergska regeringen 1857 ingångna konkordatet med påfvestolen och kämpade för kyrkans skiljande från staten. Han var led. af württembergska landtdagen 1862-68 - hvarunder han 1866 motsatte sig deltagandet i kriget mot Preussen - och 1872-76. W. uppsatte 1868 det folkliga veckobladet "Der landbote". Han utgaf arbeten öfver litterär och konstnärlig eganderätt, öfver handels- och växelrätt samt inom rättshistoriens område: Vemgerichte und hexen-processe in Deutschland (1882). W. uppträdde för den evangeliska kyrkans s j älf ständighet i Syd-Tyskland samt utgaf flera arbeten om och af teologen J. A. Bengel (se denne). - Hans kusin K a r l W., sedan 1841 friherre von W. - S p i 11-ler, f. 1798, d. 1874, var württembergsk kultus-(1849-57) och justitie- (1857-64) minister. Jfr Spittler, L. T. l o. 2. (N. S-g.) Wächterlied [-l?t], ty. Se Tagelie d. Väcka, jaktv. Se Väckning. Väckare, Elektromagnetisk, kallas en termometer, som är så inrättad, att kvicksilfret vid för stark uppvärmning, t. ex. vid börjande eldsvåda, stiger till kontakt med en i röret insmält ledningstråd, hvarigenom en elektrisk ström slutes och ett elektriskt ringverk sättes i gång. Jfr V ar n ar e. ' E. O. S.* Väckarur. Se U r, sp. 1298. Väckelsepredikant, predikant, som har förmåga att genom sin religiösa förkunnelse åstadkomma väckelse, således närmast ett religiöst genombrott hos den enskilda människan och därefter i vidare kretsar, så att en andlig rörelse eller väckelse uppkommer. Väckelse är ett ord, som vunnit burskap genom pietismen, och häntyder på denna kristendomstyps religiösa egenart, det markerade genombrottet. Om väckelsepredikanter talar man således icke heller i vårt land före pietismens tid, således fram på 1700-talet. Under detta årh:s lopp uppträdde flera, af Halle-pietismen mer eller mindre starkt påverkade män, som i sin förkunnelse tilldrogo sig allmän uppmärksamhet och som åstadkommo djupgående väckelse i vida kretsar. Till dessa kunna räknas män sådana som Tolstadius, Murbeck, Elfving, L i n d e r o t och Tollesson. Genom sin mestadels lagiskt färgade predikan satte de djupa spår i folklifvet i riktning mot etiskt, om ock ganska tungt allvar. Af samma eller liknande typ voro Sellergren, Per Nyman och Læstadius under 1800-talets förra hälft. - Den metodistiska rörelsen i England hade typisk väckelsekaraktär. Den har ju haft världsfamnande inflytande, och under 18CO-