Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Väderlek
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i samband med solfläckarna och solens rotation
samt delvis månen. För att förklara dessa perioder
måste vi ta i betraktande solens elektriska strålning
i form af elektroner och negativt laddadt
solstoft, af hvilken en liten del träffar jorden och
månen, så att deras yta blir laddad med negativ
elektricitet. Denna laddning upptas af
jordatmosfärens högsta lager samt förorsakar polarsken
(se Norrsken) och, i mån som den nedtränger
till lägre luftlager, andra luftelektriska fenomen,
särskildt åskväder (se d. o.) och elmseld (se d. o.);
äfven jordmagnetismen (se d. o.) påverkas af denna
elektriska laddning och reglerar jämte densamma
polarskensfenomenet. De luftelektriska fenomenen,
särskildt polarskenen och åskvädren, ionisera luften,
hvarvid också uppkomma kemiska föreningar, som
utöfva stort inflytande på dess diatermanitet och
genomskinlighet. Sådana föreningar äro ammoniak,
nitrater, nitriter och ozon. Liksom luft-ionerna
bilda också dessa föreningar kondensationskärnor
för vattenångan, hvarigenom molnbildning och
nederbörd befordras. Den elektriska strålningen
från solen pågår sannolikt oafbrutet, eftersom
norrskenen inom norrskensbältet observeras så godt
som dagligen, när ej dagsljuset eller mulen himmel
hindrar det. Men likväl har denna strålning en
utpräglad variation, som står i samband med solfläckarna.
När en solfläck passerar öfver solskifvans
midt, uppkomma i regel starka norrsken och
jordmagnetiska störingar samt s. k. jordströmmar
i telegraf- och telefonledningar; de senaste af
betydlig styrka inträffade 25 sept. 1909 och
13–15 maj 1921 (båda särskildt studerade af D.
Stenquist). Gifvetvis tar det någon tid, innan den
elektriska strålningen hinner från solen till jorden;
men tidslängden varierar betydligt, från mindre
än 1 timme ända till 51 timmar, hvilket uppenbarligen
beror därpå, att de utslungade elektronerna
kunna ha en hastighet nästan lika stor som
ljusets, men också mindre och att solstoftet behöfver
ett eller annat dygn för att hinna från solen
till jorden. - Eftersom nu atmosfärens genomsläpplighet
för värmestrålning blir betydligt förminskad
af de vid luftens ionisering bildade kemiska
föreningarna samt den ökade kondensationen
och molnbildningen, så inses, att en ökning af den
elektriska strålningen från solen utöfvar en motsatt
inverkan på luftens temperatur under den
varma och under den kalla årstiden, i det att den
förra blir svalare och den senare mildare. Så förhåller
sig också den 212-åriga temperaturperioden
och alla kortare hittills undersökta temperaturperioder,
som bero på de periodiska variationerna
i solens elektriska strålning. Huru motsvarande
nederbördsperioder förhålla sig till årstiderna, är
ännu icke undersökt. - För att ur observationer
beräkna en periodisk variation använder man
Fouriers trigonometriska serie, som i sin enklaste
form har konstanta koefficienter. Men vid ifrågavarande
temperaturperiod, där variationen har
motsatt gång under de motsatta årstiderna, äro
dessa koefficienter periodiska funktioner af årstiden,
och om detta förhållande analyseras matematiskt,
finner man, att den undersökta perioden
kan upplösas i ett stort antal enklare perioder af
olika längd. Intressant är i detta afseende en
analys af de många temperaturperioder af längd
mellan 20 och 40 dygn, som G. Strömberg beräknat
ur temperaturobservationerna från Uppsala och
hvilkas ursprung syntes oförklarligt. Nu har Ekholm
konstaterat, att en del af dessa framgår
medelst ofvan antydda analys ur de af Arrhenius
och honom uppvisade två perioderna af längden
27,321582 dygn (tropiska månaden) och 25,92876 dygn
(solens rotation), som kraftigt inverka på luftelektriciteten,
åskvädren och polarskenen. Sålunda
ger den tropiska månaden följande periodlängder
i medelsoldygn:
enligt Ekholms enligt Strömbergs beräkning
analys med Fou- direkt ur Uppsala-observatio- Ampli-
riers serie nerna tud
25,420 25,405 0,18°
27,322 27,302 (tropiska månaden) 0,19
29,531 29,602 (synodiska månaden) 0,29
23,766 23,730 0,17
32,128 32,139 0,19
22,314 22,340 0,23
35,227 35,227 0,28
38,987 38,917 0,32
På samma sätt ger solrotations-perioden:
24,210 24,138 0,19
36,211 36,182 0,31
40,197 40,123 0,36
27,910 28,020 0,14
22,703 22,614 0,13
30,219 30,220 0,23
21,370 21,387 0,23
32,945 32,822 0,20
25,929 25,849 (solrotations-per.) 0,32
Ehuru amplituden i dessa perioder är, som man
ser, ganska liten, så kan dock ett stort antal af
dylika korta perioder tillsammans med de längre
väderleksperioderna åstadkomma en betydande inverkan
på väderlekens allmänna karaktär öfver ett
större område. Däremot finnes, som vi skola se,
också operiodiska väderleksförändringar, och dessa
påverka den dagliga väderleken på en gifven ort
i så hög grad, att hvarje försök att beräkna denna
med hjälp af perioder kommer att misslyckas. Att
operiodiska väderleksförändringar finnas, följer
redan däraf, att solstrålningens variationer delvis
äro operiodiska och synbarligen oberäkneliga:
protuberanser, facklor och solfläckar, som starkt
påverka solstrålningen, uppkomma och försvinna
ofta plötsligt under våldsamma utbrott från solens
inre af samma nyckfulla karaktär som vulkanutbrott
och jordbäfningar. Vidare är väderleken
ofta i hög grad ett lokalt fenomen, som för olika
orter bestämmes af fördelningen af land och vatten,
slätter och berg; dessutom vandra, så att säga,
väderlekens förändringar från ort till ort med
cyklonerna (barometerminima) och anticyklonerna
(barometermaxima), samt de barometriska
stignings- och fallområdena (se Isallobar, Vind,
Väderlekskarta). Dessutom förorsakar det
atmosfäriska vattnets kretslopp ytterst invecklade
och lokala, operiodiska väderleksfenomen. Såsom
af art. Klimat och Moln framgår, bero
molnbildning och nederbörd hufvudsakligen på vattenångans
kondensation i uppåtstigande luftströmmar
(Courants ascendants), i följd af den uppstigande
luftens adiabatiska (se d. o.) afkylning. I den
atmosfäriska cirkulationen motsvaras dessa strömmar
af nedsjunkande luftströmmar (Courants descendants).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
