- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 33. Väderlek - Äänekoski /
7-8

(1922) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Väderlek

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

i samband med solfläckarna och solens rotation samt delvis månen. För att förklara dessa perioder måste vi ta i betraktande solens elektriska strålning i form af elektroner och negativt laddadt solstoft, af hvilken en liten del träffar jorden och månen, så att deras yta blir laddad med negativ elektricitet. Denna laddning upptas af jordatmosfärens högsta lager samt förorsakar polarsken (se Norrsken) och, i mån som den nedtränger till lägre luftlager, andra luftelektriska fenomen, särskildt åskväder (se d. o.) och elmseld (se d. o.); äfven jordmagnetismen (se d. o.) påverkas af denna elektriska laddning och reglerar jämte densamma polarskensfenomenet. De luftelektriska fenomenen, särskildt polarskenen och åskvädren, ionisera luften, hvarvid också uppkomma kemiska föreningar, som utöfva stort inflytande på dess diatermanitet och genomskinlighet. Sådana föreningar äro ammoniak, nitrater, nitriter och ozon. Liksom luft-ionerna bilda också dessa föreningar kondensationskärnor för vattenångan, hvarigenom molnbildning och nederbörd befordras. Den elektriska strålningen från solen pågår sannolikt oafbrutet, eftersom norrskenen inom norrskensbältet observeras så godt som dagligen, när ej dagsljuset eller mulen himmel hindrar det. Men likväl har denna strålning en utpräglad variation, som står i samband med solfläckarna. När en solfläck passerar öfver solskifvans midt, uppkomma i regel starka norrsken och jordmagnetiska störingar samt s. k. jordströmmar i telegraf- och telefonledningar; de senaste af betydlig styrka inträffade 25 sept. 1909 och 13--15 maj 1921 (båda särskildt studerade af D. Stenquist). Gifvetvis tar det någon tid, innan den elektriska strålningen hinner från solen till jorden; men tidslängden varierar betydligt, från mindre än 1 timme ända till 51 timmar, hvilket uppenbarligen beror därpå, att de utslungade elektronerna kunna ha en hastighet nästan lika stor som ljusets, men också mindre och att solstoftet behöfver ett eller annat dygn för att hinna från solen till jorden. - Eftersom nu atmosfärens genomsläpplighet för värmestrålning blir betydligt förminskad af de vid luftens ionisering bildade kemiska föreningarna samt den ökade kondensationen och molnbildningen, så inses, att en ökning af den elektriska strålningen från solen utöfvar en motsatt inverkan på luftens temperatur under den varma och under den kalla årstiden, i det att den förra blir svalare och den senare mildare. Så förhåller sig också den 212-åriga temperaturperioden och alla kortare hittills undersökta temperaturperioder, som bero på de periodiska variationerna i solens elektriska strålning. Huru motsvarande nederbördsperioder förhålla sig till årstiderna, är ännu icke undersökt. - För att ur observationer beräkna en periodisk variation använder man Fouriers trigonometriska serie, som i sin enklaste form har konstanta koefficienter. Men vid ifrågavarande temperaturperiod, där variationen har motsatt gång under de motsatta årstiderna, äro dessa koefficienter periodiska funktioner af årstiden, och om detta förhållande analyseras matematiskt, finner man, att den undersökta perioden kan upplösas i ett stort antal enklare perioder af olika längd. Intressant är i detta afseende en analys af de många temperaturperioder af längd mellan 20 och 40 dygn, som G. Strömberg beräknat ur temperaturobservationerna från Uppsala och hvilkas ursprung syntes oförklarligt. Nu har Ekholm konstaterat, att en del af dessa framgår medelst ofvan antydda analys ur de af Arrhenius och honom uppvisade två perioderna af längden 27,321582 dygn (tropiska månaden) och 25,92876 dygn (solens rotation), som kraftigt inverka på luftelektriciteten, åskvädren och polarskenen. Sålunda ger den tropiska månaden följande periodlängder i medelsoldygn: enligt Ekholms <tab> enligt Strömbergs beräkning analys med Fou- <tab> direkt ur Uppsala-observatio- <tab> Ampli- riers serie <tab> nerna <tab> tud 25,420 <tab> 25,405 <tab> 0,18° 27,322 <tab> 27,302 (tropiska månaden) <tab> 0,19 29,531 <tab> 29,602 (synodiska månaden) <tab> 0,29 23,766 <tab> 23,730 <tab> 0,17 32,128 <tab> 32,139 <tab> 0,19 22,314 <tab> 22,340 <tab> 0,23 35,227 <tab> 35,227 <tab> 0,28 38,987 <tab> 38,917 <tab> 0,32 På samma sätt ger solrotations-perioden: 24,210 <tab> 24,138 <tab> 0,19 36,211 <tab> 36,182 <tab> 0,31 40,197 <tab> 40,123 <tab> 0,36 27,910 <tab> 28,020 <tab> 0,14 22,703 <tab> 22,614 <tab> 0,13 30,219 <tab> 30,220 <tab> 0,23 21,370 <tab> 21,387 <tab> 0,23 32,945 <tab> 32,822 <tab> 0,20 25,929 <tab> 25,849 (solrotations-per.) <tab> 0,32 Ehuru amplituden i dessa perioder är, som man ser, ganska liten, så kan dock ett stort antal af dylika korta perioder tillsammans med de längre väderleksperioderna åstadkomma en betydande inverkan på väderlekens allmänna karaktär öfver ett större område. Däremot finnes, som vi skola se, också operiodiska väderleksförändringar, och dessa påverka den dagliga väderleken på en gifven ort i så hög grad, att hvarje försök att beräkna denna med hjälp af perioder kommer att misslyckas. Att operiodiska väderleksförändringar finnas, följer redan däraf, att solstrålningens variationer delvis äro operiodiska och synbarligen oberäkneliga: protuberanser, facklor och solfläckar, som starkt påverka solstrålningen, uppkomma och försvinna ofta plötsligt under våldsamma utbrott från solens inre af samma nyckfulla karaktär som vulkanutbrott och jordbäfningar. Vidare är väderleken ofta i hög grad ett lokalt fenomen, som för olika orter bestämmes af fördelningen af land och vatten, slätter och berg; dessutom vandra, så att säga, väderlekens förändringar från ort till ort med cyklonerna (barometerminima) och anticyklonerna (barometermaxima), samt de barometriska stignings- och fallområdena (se Isallobar, Vind, Väderlekskarta). Dessutom förorsakar det atmosfäriska vattnets kretslopp ytterst invecklade och lokala, operiodiska väderleksfenomen. Såsom af art. Klimat och Moln framgår, bero molnbildning och nederbörd hufvudsakligen på vattenångans kondensation i uppåtstigande luftströmmar (Courants ascendants), i följd af den uppstigande luftens adiabatiska (se d. o.) afkylning. I den atmosfäriska cirkulationen motsvaras dessa strömmar af nedsjunkande luftströmmar (Courants descendants).

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Nov 5 22:53:33 2026 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfcm/0020.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free