- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 33. Väderlek - Äänekoski /
9-10

(1922) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Väderlek

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Då nu molnen bestå af fina vattendroppar eller iskristaller, så frågas, hvarför det ej regnar eller snöar ur hvarje moln. Denna fråga är undersökt och besvarad af P. Lenard (se d. o.) i Kiel 1904, hvad regnet beträffar. Han lät vattendroppar af olika storlek falla ned mot en uppåtstigande luftström, hvars hastighet han uppmätte. Vidare lät han regndroppar falla några sekunder på ett läskpapper, som han sedan beströdde med eosinpulver, så att de runda våta fläckarna på papperet rödfärgades. Genom särskilda försök med vägda vattendroppar kunde han därur beräkna regndropparnas storlek. Genom mätning under mikroskop af Assmann och andra har storleken af de i moln eller dimma sväfvande vattendropparna blifvit bestämd. Assmann fann på berget Brocken deras diameter ligga mellan 6 och 17 tusendels mm. Nu fann Lenard, att så små droppar falla endast omkr. 3 mm. i sekunden. Häraf följer, att redan en ytterst svag uppåtstigande luftström är nog att hålla dem sväfvande. I mån som droppen blir större, faller den hastigare. Är diametern 0,1 mm., blir fallhastigheten 32 cm. i sek., är den 0,2 mm., blir fallhastigheten 1,3 m. i sek. Men äfven droppar af sistnämnda storlek hållas i regel uppe af uppåtstigande luftströmmar. De egentliga regndropparna ha en diameter af 0,5 till 5,5 mm. och motsvarande vikt mellan 0,066 och 65,5 mg. samt en motsvarande fallhastighet mellan 3,5 och 8,0 m. i sek. Större droppar kunna väl någon gång bildas i ett starkt regn, men de splittras under fallet inom några sekunder sönder i mindre droppar. I följd af luftens motstånd uppnår ingen droppe större hastighet än 8 m. i sek. På grund af hårrörskraften äro de små dropparna, af mindre diameter än 1/2 mm., alltid klotrunda; större droppar bli genom luftmotståndet afplattade. Droppar af större diameter än 4 mm. splittras ofta sönder. Då droppar af olika storlek falla i ett moln, stöta de ofta ihop. Men likväl sammanflyta de icke alltid till större droppar, ty vid hvarje droppes yta häftar ett tunt luftlager, och detta behöfver efter sammanstötningen en liten tid att vika undan, innan dropparna kunna flyta ihop. Det erfordras alltså en, om också mycket liten, kraft, som hindrar de sammanstötande dropparna att genast åter skiljas, därest de skola hinna flyta tillsammans. Nu ha bl. a. Elster och Geitel funnit, att regndroppar i regel äro elektriska. Om nu en droppe är laddad med positiv elektricitet och en annan med negativ och de stöta ihop, så dragas de till hvarandra och sammanflyta. Detta sker också i regel, om endast den ena droppen är elektriskt laddad. Så snart större droppar hunnit bildas, falla de hastigare genom molnet och sammanstöta därvid med många små, tills de nått den storlek, vid hvilken de af luftmotståndet splittras sönder. Om i ett moln uppstigande luftströmmar förekomma, som ha större hastighet än 8 m. i sek., så hålla de alla droppar uppe, och intet regn faller ur molnet. Råder nu också stark köld i molnet, så öfverkylas regndropparna och frysa slutligen till hagel (se d. o.), hvilka under sitt fall sammanstöta med öfverkylda regndroppar, som därvid fastna på haglen och frysa, hvarigenom dessa slutligen bli så tunga, att luftströmmen ej längre kan hindra dem att falla till marken. Vid undersökning af hagel finner man dem vara sammansatta af på hvarandra liggande tunna islager, motsvarande de olika droppar, som frusit fast vid de fallande haglen. Första början till de öfverkylda dropparnas frysning torde i regel förorsakas däraf, att de sammanstöta med en snöflinga eller ett snökorn, ty haglen ha vanligen i midten en kärna af snöhvit ogenomskinlig is. Stundom har man funnit hagel, som inneslutit höfjun, sandkorn, vulkanaska eller meteorstoft, hvilka således synas ha föranledt frysningen af det öfverkylda vattnet. Ofta innehålla haglen små hålrum, fina luftfyllda kanaler eller blåsor, härrörande från den i vattnet lösta luft, som vid frysningen af skiljes och ej sällan bildar regelbundna figurer i haglets inre. De snölika lager, som i de flesta hagelkorn omväxla med lagren af klar is, torde uppkomma genom utfällning af rimfrost på haglet under tiderna mellan dess beröring med de öfverkylda vattendropparna. De här ofvan skildrade fenomen, som reglera regnets och haglets uppkomst och nedfallande, äro af så invecklad och lokal natur, att det tydligen ofta är omöjligt att beräkna, hvar, när och i hvilken mängd regnskurar och hagelskurar komma att falla. I följd af jordytans ojämnheter äro insolationen, lufttemperaturen samt vinden och däraf förorsakade uppåtstigande luftströmmar mycket olika på olika lokaler: öppna slätter, skogar, sjöar, vattendrag; likaså de luftelektriska ekvipotentialytorna och markens elektriska spetsverkan (se Elektricitet, Elektrisk potential, Elektrisk vind, Luftelektricitet). Dessa förhållanden äro särskildt utpräglade under sommaren, hvadan bestämda väderleksförutsägelser för en gifven tid och ort då ofta äro omöjliga att utfärda. Se vidare Väderleksförutsägelse och Väderlekskarta. Eftersom det atmosfäriska vattnet både i gasformigt, flytande och fast tillstånd starkt absorberar det strålande värmet, i synnerhet det från jorden till världsrymden utstrålande mörka värmet, så äro torr luft och klar himmel gynnsamma för in- och utstrålning, fuktig luft och mulen himmel tvärt om. Stark in- och utstrålning förekommer därför i synnerhet i de torra ökenartade trakterna n. om norra vändkretsen (23½° n. br.) och s. om den södra (23½° s. br.) samt äfven i många delar af den norra tempererade och den kalla zonen under vintern och våren, då landets och hafvets yta är täckt af ett starkt afkyldt snö- och islager. En sådan väderlek benämnes strålningsväder, och under dess inflytande framkallas de stora ytterligheterna af brännande hetta (i öknarna: luftens temperatur 50° C. och däröfver, jordytans närmare 100° C.) och bitande köld (i norra Sibirien vid Verchojansk ända till -65° och därunder). Strålningsväder förekommer hufvudsakligen i anticykloner (barometermaxima). Stark dagsvärme (dagsmeja) och stark nattkyla, ofta med frost, äro, särskildt under våren och försommaren, utmärkande för det anticykloniska vädret i våra trakter. Motsatsen till strålningsvädret bildar den väderlek med jämn, likformig temperatur, som råder, då luften är fuktig och himmelen mulen; den förekommer hufvudsakligen i vissa områden af en cyklon

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Nov 5 22:53:33 2026 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfcm/0021.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free