Redan forntidens folk hade lärt sig att med tillhjälp af solen och stjärnorna bestämma väderstrecken och gåfvo de olika vindarna namn efter det väderstreck, hvarifrån de blåsa. Söder bestämdes som den riktning, i hvilken solen befann sig vid sin största höjd (middagshöjd) på dygnet, norr var den motsatta riktningen; öster var riktningen för solens uppgång och väster för hennes nedgång vid dagjämningen. I fsv. var man noga med att som namn på vindarna från dessa väderstreck nyttja orden sunnan, nordan, östan, västan, hvilka betyda från S, N, Ö, V. Dessa 4 hufvudväderstreck, kardinalpunkter, torde ha varit kända redan i urminnes tid. Forntidens äldsta kulturfolk, kineser, egypter, kaldéer (sumerer, babylonier) hade, som vi kunna sluta af deras astronomiska kunskap, bestämt väderstrecken. Egypternas namn på hufvudväderstrecken känner man genom hieroglyfskriften från ung. 4:e årtusendet f. Kr.; de äro mehet, norr, abtj, öster, rēs eller qemā, söder (se därom Egyptisk skrift, sp. 1497) och amontj, väster. Det ariska urfolket kände dock icke \aderstrecken, ty germaner, romaner, greker och slaver ha olika namn på dessa hufvudväderstreck eller låta samma namn betyda olika väderstreck. Så betyder auster (af aus, ljus, jfr grek. eos, lat. aurora, morgonrodnad) på latin söder, men på forngermanska öster, under det att syd och sunnan i forngermanskan hette sund och sundan, härledda ur ordet sunna, sol (eng. sun, ty. sonne). Nord anses komma af ett forngermanskt ord nor, mörker, och väst lär komma af vis, stiltje, och således betyda "aftonstiltjens väderstreck". Härledningen af de slaviska språkens väderstrecksnamn ha vi ej lyckats utforska. Hvad de latinska vidkommer, betyder septentrio (eg. "de sju oxarna") stjärnbilden Stora björnen l. Karlavagnen, borealis är härledt af Boreas (se nedan), oriens betyder "uppgående" (sol), occidens "nedgående" (sol), meridies "middag"; australis är härledt af auster (se ofvan). En vind betecknas alltid med det väderstreck, hvarifrån den blåser, och detta iakttogs noga i det gamla skandinaviska språket (se ofvan och Väder). Mellanvindarna betecknas i de germanska språken och numera äfven i de romanska genom sammansättning (se nedan). I den äldre svenskan användes äfven formerna på -an, t. ex. nordan-västan, östan-sunnan o. s. v. I den moderna meteorologien har man, för vinnande af likformighet och tydlighet, öfverenskommit att beteckna hufvudstrecken med de engelska ordens begynnelsebokstäfver: N, E, S, W. De 32 väderstreckens beteckning och namn i olika språk synas af följande sammanställning: sv.: nord = N, nord till ost (nord till öst) = N t E, nord nordost (nord-nordöst) = NNE, nordost till nord (nordöst till nord) = NE t N, nordost (nordöst) = NE, nordost till ost (nordöst till öst) = NE t E, ost nord ost (öst nord öst) = ENE o. s. v. eng.: north = N, north by east = N b E, north-north-east = NNE o. s. v. ty.: nord = N, nord zu ost = NzE, nord-nord-ost = NNE o. s. v. fr.: nord = N, nord quart nord est = NqNE = N 1/4 NE, nord-nord-est = NNE, nord est quart nord = NEqN = NE 1/4 N o. s. v. Särskiljandet af 32 olika vindriktningar iakttas vanligen endast af sjömän och lär vara börjadt af holländarna. Till lands nöjer man sig oftast med 16. Där större noggrannhet, såsom vid vetenskapliga undersökningar, erfordras, begagnas kvadrantens indelning i 90°: sålunda betecknas NE med N 45° E, N t E med N 11 1/4° E, ENE med E 22 1/2° N o. s. v. Eller också räknas väderstrecket, liksom azimuten, i vinkel med N--S linjen från 0° till 360° antingen från N genom E, S, W tillbaka till N, eller från S genom W, N, E tillbaka till S. -- De långa latinska namnen på väderstrecken begagnades i allmänhet ej till vindbeteckning. I stället hade romarna, liksom grekerna, särskilda namn på tolf olika vindar: <table> <td r>N <td>= Boreas (Aquilo?). <td r>N30°E <td>= Aquilo (Boreas?). <td r>E30°N <td>= Cæcias. <td r>E <td>= Subsolanus = Apeliotes. <td r>E30°S <td>= Eurus (= Vulturnus?) <td r>S30°E <td>= Euronotus = Phœnicias. <td r>S <td>= Auster = Notus. <td r>S30°W <td>= Austro-africus = Libonotus. <td r>W30°S <td>= Africus = Libs. <td r>W <td>= Favonius = Zephyrus. <td r>W30°N <td>= Caurus = Corus. <td r>N30°W <td>= Thrascias (= Circius?). Den grekiske filosofen Aristoteles, som skrifvit en meteorologi, omtalar, att E30°N var punkten för solens uppgång och W30°N för solens nedgång vid sommarsolståndet, samt E30°S och W30°S likaså vid vintersolståndet, hvilket är ungefär riktigt för Grekland, men icke för nordligare eller sydligare belägna länder. I öfrigt är det ovisst, om antikens folk noga delade vindrosen i tolf lika delar. Enär vidare i dessa vindars namn ingick en föreställning om vindens beskaffenhet, såsom dess styrka, temperatur, fuktighet m. m., samt om orten för dess förekomst, var indelningen både ovetenskaplig och opraktisk. Äfven kineserna ha, sedan långt tillbaka, indelat vindrosen i tolf väderstreck. N. E-m. Väderum, kronopark i Aspelands revir af Smålands distrikt, Kalmar län, har bildats genom inköp enligt k. br. 19 jan. 1901 af 1 mtl säteri Väderum n:r 1 med underlydande Trullefall n:r 1 och Flodhult n:r 1, allt för en köpeskilling af 55,000 kr. 1914 har därefter förra militiebostället Hålfredstorp n:r 1 tillagts kronoparken. Areal 1,160 har (1915). S-r. Väderväxling. Se Luftväxling. Väderö. Se Hallands Väderö. Väderöarna, bebodd skärgård af hundratals klippholmar och skär i Kattegatt, 12 km. västerut från Fjällbacka, skild från fastlandet af Väderöfjorden. På en af de sydligaste holmarna, Väderöbod, finnes fyr af 2:a ordningen och på Väderö Storö lotsstation. Ögruppen tillhör Kville socken i Göteborgs och Bohus län. Väderöbod, ö och fyr. Se Väderöarna. Vädla, fordom by i nuv. stadsdelen Östermalm, Stockholm. Där ledo danskarna 1517 ett blodigt nederlag mot Sten Sture d. y:s rytteri. Slaget har förr med orätt förlagts till Dufnäs. Vädring. Se Luftväxling.