35 Vädsättning-Väfnadssaft 36 Vädsättning (f sv. vofysotning, pantsättning). Se Inteckning, sp. 753. Vädur (isl. veftr, da. voder, vodder, ty. widder}. 1. Zool. Gumse, bagge. Se Fårsläktet, sp. 201. -Om argonauterna och "det gyllene vädurs- skinnet" se Argonauterna. - 2. Hand., ett slags maskinarmatur. - 3. Krigsv., murbräcka (se d. o.). - 4. Mek. Se Akvapult. - 5. Sjöv. Se E a m m. Väduren (lat. Aries), astron., det första af djur- kretsens tecken (se Djurkretsen); en stjärn- bild, belägen på norra himmelshemisfären mellan lh 40m och 3h 20m i rektascension och mellan 10 och 30 graders deklination. Den uppges innehålla 57 för obeväpnadt öga synliga stjärnor, däraf l (a) af 2:a, l (/J) af 3:e och l (y) af 4:e stor- leken. E-d. Vädursfartyg, skpsb., fordom använd benämning på ett med ramm försedt fartyg. Se Ramm. C.K.S. Vädurskanin, zool. Se Kaninen, sp. 768. Väf da tapeter. Se H a u t e -1 i s s e och Y ä f- ning, sp. 57, samt Gobelängtapeter. Väfknut. Se K n u t, sp. 416. Väf kula, sjöv., ett för signalering användt tec- ken, bestående af två cirkelrunda skifvor af målad segelduk, hvilka äro vridbara omkring samma axel, så att de vid användning kunna ställas vinkelrätt mot hvarandra och därigenom på afstånd få utseende af en kula. Väfkulan nyttjas ofta som återkallelsesignal för fartygets båtar. R. N.* Väfnad (lat. tefxtus). 1. Anat. Anatomien har skapat kunskapen om organismernas allmänna gröfre struktur. Den har påvisat förekomsten och den ömsesidiga anordningen af till sin natur skilda massor i organismen, såsom af ben, brosk, bind- väf, muskler, nerver o. s. v. Denna "allmänna anatomi" 1. strukturlära började bearbetas redan omkr. 600 år f. Kr. Först under förra hälften af 1800-talet kunde emellertid nämnda lära vä- sentligen fördjupas och vidgas genom de tekniska forskningsmedlens utveckling och fullkomning, framför allt genom mikroskopets införande och genom användningen af den fysiologiska kemiens erfarenheter. Man har genom dessa medel lärt känna, att kroppsmassor, sådana som ben, brosk, bindväf, muskler, nerver o. s. v., i sin tur äro sammansatta af mikroskopiska smådelar med skilda strukturella och kemiska egenskaper. Så har efter hand kännedomen om organismernas väfnader ut- vecklats och utformats till en väfnadslära, histologi (se d. o.). Alltsedan Schwanns epokgörande fram- ställning af de djuriska väfnadernas sammansätt- ning af celler (1838), af väfnaderna som cell- aggregat, har man intill senaste tid ansett cel- lerna vara organismernas lifsenheter. Den moderna forskningen på väfnadslärans område har dock gjort uppenbart, att cellerna, om de också fort- farande och säkerligen allt framgent måste be- traktas som de utvecklingsfysiologiska enheterna, dock ingalunda under det fullt utvecklade tillstån- det äro lifvets yttersta elementära enheter, utan att den lefvande materians begrepp är af vida all- männare natur. Vissa organiserade bildningar, som bestå af lefvande materia (protoplasma), äro nämligen ännu icke celler, utan individuella delar af sådana, andra åter äro mer än enkla celler, andra slutligen fortlefva under det fullt utvecklade tillståndet mellan cellerna såsom ofta särdeles mäktigt utbildade mellancellsubstanser. Cellerna äro dock en genom sin sammansättning och storleks- ordning synnerligen ändamålsenlig och därför också i ojämförligt hög grad dominerande form af den lefvande materians individualisering. Cellerna i sin tur associera sig till individer af högre stor- leksordning, till väfnader, hvarmed man förstår ett förband af likartade och likvärdiga, ensidigt byggda celler jämte de organiserade produkter, som dessa utvecklat, således utgörande kroppsmassor af be- stämd, likartad mikroskopisk sammansättning. Så- som ofvan framhållits, äro cellerna organismernas utvecklingsfysiologiska enheter, i det att de fler- celliga varelserna börja som enkla celler och tillväxa samt utformas under oafbruten cellförökning. Cel- lerna äro således äfven väfnadernas primära be- ståndsdelar, och ur dem härstamma allt annat bygg- nadsmaterial. Djurkroppens skilda väfnader och organ anläggas som s. k. groddblad, d. v. s. skif- formiga förband af celler. Dessa primitiva anlag, som utgöras endast af celler, tätt slutna intill hvarandra i mosaikartad anordning, bilda den ursprungligaste väfnadsformen, nämligen epitelet (se d. o.). Genom utveckling ur primitiva celler af trådförande substanser mellan cellerna, hvilka substanser ega förmåga af själfständig assimilation och förökning och således ega karaktären af auto- nom protoplasma, ehuru af skild från sina bildnings- celler (metaplasma), komma alla bindesubstansväf- nader (se d. o.), alla stödjande och mekaniskt funktionerande väfnader till stånd, såsom bindväf, brosk och ben. Andra väfnadsarter, som betingas genom ensidiga omformningar af ursprungliga bild- ningsceller, äro muskelväjnad (se Muskler) och nervvàfnad (se N e r v v ä f). Epitelen bekläda krop- pens alla fria, yttre och inre ytor, öfverhud och slemhinneytor samt bilda från dessa utgående körtlar. Om radiums inverkan på kroppens väf- nader se Radiumbehandling, sp. 881- 882. - 2. Bot. Se Cellbildning och Cellväfnad. - 3. Text., hvarje böjlig duk, som uppstått genom regelbunden korsning eller sammanslingning af trådar. Man skiljer mellan a) egentliga väfnader 1. tyger, bil- dade af två mot hvarandra vinkelräta trådsystem: varp (se d. o. 1) och inslag, b) trikåartade, d. v. s. virkade och stickade, väfnader, hvilka uppstå därigenom, att en eller flera fortlö- pande trådar böjas till öglor eller maskor, som in- gripa i hvarandra och bilda en sammanhängande, mer eller mindre tät duk, och c) knypplade 1. tyllartade väfnader, som uppkomma genom många från små rullar eller pinnar utgående trå- dars sidoförflyttningar och slingningar omkring hvarandra eller omkring vissa på förhand utspända trådar. I dagligt tal ger man dock ordet väfnad endast den förstnämnda betydelsen, d. v. s. tyg, som bildas af varp och inslag. Se vidare V ä f- n i n g. Statistiska uppgifter om svenska väfnads- industrien äro lämnade i art. Textilindu- stri, sp. 1023. 1. E. Hgn. 3. G. A. W. Väfnadslära, anat. Se Histologi. Väfnadssaft, histol. Se Bindesubstans-