Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Väfning ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
om varpen ej är särdeles lång eller tät, utan andra
hjälpmedel än en med väfskeden likartad kam,
redkammen, mellan hvilkens gallerstolpar trådarna
passera, medan bommen långsamt kringvrides och
kammen lindrigt föres fram och åter, så att varpen
på en gång undergår en likformig spridning och
bildar en jämn yta. Längre eller tätare varpar
böra före bomningen lindas kring en bomkrona, en
vågrätt liggande haspel, som på tjänligt sätt kan
bromsas och ge trådarna under bomningen en
jämnare spänning. Bomningen utgör ett ytterst viktigt
led i varpens förberedning: "man måste vara tyst,
medan man bommar, eljest går väfningen illa",
är en bland allmogen gängse föreställning.
Maskinbomning utföres antingen i särskilda, ganska enkla
maskiner, hvilkas verkningssätt ungefär motsvarar
handbomningen, eller ock i samband med varpens
klistring eller limning och torkning, så som nämnts
i art. Varpning. Efter bomningen följa
inredningen, d. v. s. varptrådarnas passering igenom
skaftens solfögon (medelst inrednings- l. solfkroken)
och mellan väfskedens rör eller rittstafvar (medelst
sked- l. rittkroken) samt uppsnörningen, d. v. s.
skaftens förening (direkt eller indirekt) med
tramporna. Inslaget kan ofta förväfvas utan särskild
förberedning; men om det skall tvinnas, färgas eller
på annat sätt behandlas, måste det efter dessa
operationer spolas; se Spole. (Tvinning kan dock i
många fall utföras direkt på skyttelns spolpipor,
hvarför särskild spolning då bortfaller.) Stundom
måste spolarna fuktas för att möjliggöra tätare
hopslagning i väfven. För att vattnet skall kunna helt
genomtränga spolarna, läggas dessa i en
spolsugningspump, en lufttät cistern, ur hvilken luften
utpumpas och till hvilken vatten sedermera insläppes.
De väl genomblötta spolarna läggas därefter i en
centrifug för att befrias från öfverflödigt vatten.
Väfkonsten är af mycket hög ålder; man vet ej,
när eller hvar den först idkades. I de egyptiska
pyramiderna har man påträffat mumiesvepningar
af synnerligen fin och tät linneväf, som
tillverkats omkr. 4,000 år f. Kr. Fina sidenväfnader
tillverkades i Kina redan 3,000 år f. Kr. I
pålbyggnadsbyar (både i Europa och andra
världsdelar), som beboddes under stenåldern och
bronsåldern, har man också funnit väfnader och
väfredskap. Sålunda har man funnit väl bibehållna
yllekläder från bronsålderns äldre del i Danmark
(se Bronsåldern, sp. 269–270 och fig. där)
samt i Sverige (en kypertväfd tygmantel, funnen
1921 i Gerum, Västergötland). – Ehuru man
vanligen tänker sig en väfstol eller väfställning
nödvändig för att framställa en väfnad, är det
dock möjligt att utan en sådan bilda en väf.
Ännu i slutet af 1800-talet tillverkade vissa
amerikanska indianstammar sina väfnader på så
primitivt sätt, att den visserligen tämligen smala
varpen sammanknöts till en lång ögla, som den på
marken sittande välverskan fäste vid sitt bälte
och därefter genom öglan trädde en stadig käpp,
som hon med fötterna förde utåt och sålunda
spände varpen. Hvarannan varptråd var trädd
genom hålen på stafvarna af ett fint galler,
hvarannan gick fram emellan gallerstafvarna. Genom
att ömsevis upplyfta och nedtrycka detta galler
och dessemellan kasta skytteln genom skälen
bildade hon sin väf. Gallret, som fördes fram och
pressade inslaget mot väfven, tjänstgjorde således
som både skaft och väisked. Det finns i handeln
små s. k. hemväfnadsapparater med liknande
galler, som handhas på samma sätt. – Vida
bekvämare är att för väfning använda en särskild
för ändamålet konstruerad väfställning eller
väfstol. Våra äldsta förfäder begagnade oftast
väfställningar, i hvilka varpen var vertikalt
uppspänd, men äfven sådana med horisontalvarp
förekommo under forntiden. Båda slagen (visserligen
med förbättrade konstruktioner) användas än i
dag, de horisontala dock i ojämförligt högre grad
än de vertikala. Den fornromerska
 |
| Fig. 20. Fornromersk vertikalväfstol. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
