om varpen ej är särdeles lång eller tät, utan andra hjälpmedel än en med väfskeden likartad kam, redkammen, mellan hvilkens gallerstolpar trådarna passera, medan bommen långsamt kringvrides och kammen lindrigt föres fram och åter, så att varpen på en gång undergår en likformig spridning och bildar en jämn yta. Längre eller tätare varpar böra före bomningen lindas kring en bomkrona, en vågrätt liggande haspel, som på tjänligt sätt kan bromsas och ge trådarna under bomningen en jämnare spänning. Bomningen utgör ett ytterst viktigt led i varpens förberedning: "man måste vara tyst, medan man bommar, eljest går väfningen illa", är en bland allmogen gängse föreställning. Maskinbomning utföres antingen i särskilda, ganska enkla maskiner, hvilkas verkningssätt ungefär motsvarar handbomningen, eller ock i samband med varpens klistring eller limning och torkning, så som nämnts i art. Varpning. Efter bomningen följa inredningen, d. v. s. varptrådarnas passering igenom skaftens solfögon (medelst inrednings- l. solfkroken) och mellan väfskedens rör eller rittstafvar (medelst sked- l. rittkroken) samt uppsnörningen, d. v. s. skaftens förening (direkt eller indirekt) med tramporna. Inslaget kan ofta förväfvas utan särskild förberedning; men om det skall tvinnas, färgas eller på annat sätt behandlas, måste det efter dessa operationer spolas; se Spole. (Tvinning kan dock i många fall utföras direkt på skyttelns spolpipor, hvarför särskild spolning då bortfaller.) Stundom måste spolarna fuktas för att möjliggöra tätare hopslagning i väfven. För att vattnet skall kunna helt genomtränga spolarna, läggas dessa i en spolsugningspump, en lufttät cistern, ur hvilken luften utpumpas och till hvilken vatten sedermera insläppes. De väl genomblötta spolarna läggas därefter i en centrifug för att befrias från öfverflödigt vatten. Väfkonsten är af mycket hög ålder; man vet ej, när eller hvar den först idkades. I de egyptiska pyramiderna har man påträffat mumiesvepningar af synnerligen fin och tät linneväf, som tillverkats omkr. 4,000 år f. Kr. Fina sidenväfnader tillverkades i Kina redan 3,000 år f. Kr. I pålbyggnadsbyar (både i Europa och andra världsdelar), som beboddes under stenåldern och bronsåldern, har man också funnit väfnader och väfredskap. Sålunda har man funnit väl bibehållna yllekläder från bronsålderns äldre del i Danmark (se Bronsåldern, sp. 269--270 och fig. där) samt i Sverige (en kypertväfd tygmantel, funnen 1921 i Gerum, Västergötland). -- Ehuru man vanligen tänker sig en väfstol eller väfställning nödvändig för att framställa en väfnad, är det dock möjligt att utan en sådan bilda en väf. Ännu i slutet af 1800-talet tillverkade vissa amerikanska indianstammar sina väfnader på så primitivt sätt, att den visserligen tämligen smala varpen sammanknöts till en lång ögla, som den på marken sittande välverskan fäste vid sitt bälte och därefter genom öglan trädde en stadig käpp, som hon med fötterna förde utåt och sålunda spände varpen. Hvarannan varptråd var trädd genom hålen på stafvarna af ett fint galler, hvarannan gick fram emellan gallerstafvarna. Genom att ömsevis upplyfta och nedtrycka detta galler och dessemellan kasta skytteln genom skälen bildade hon sin väf. Gallret, som fördes fram och pressade inslaget mot väfven, tjänstgjorde således som både skaft och väisked. Det finns i handeln små s. k. hemväfnadsapparater med liknande galler, som handhas på samma sätt. -- Vida bekvämare är att för väfning använda en särskild för ändamålet konstruerad väfställning eller väfstol. Våra äldsta förfäder begagnade oftast väfställningar, i hvilka varpen var vertikalt uppspänd, men äfven sådana med horisontalvarp förekommo under forntiden. Båda slagen (visserligen med förbättrade konstruktioner) användas än i dag, de horisontala dock i ojämförligt högre grad än de vertikala. Den fornromerska

Fig. 20. Fornromersk vertikalväfstol.

vertikalväfstolen (fig. 20), som troligen tjänat som förebild för liknande i långt senare tid i norden använda, hade upptill en rund bom, från hvilken varptrådarna nedhängde, knippvis upplindade kring vikter, som gåfvo trådarna spänning. Medelst 2, i senare tid äfven flera skaft (tvärslåar med solföglor) kunde man framdraga vissa varptrådar och i skälet mellan dessa och de kvarvarande inkasta skytteln med inslagstråden. Inslaget packades uppåt med ett tunt bladformigt verktyg eller med en kam. Väfningen gick alltså uppifrån nedåt; det färdiga tyget lindades så småningom kring bommen upptill, och nytt varpgarn aflindades från de hängande vikterna. Till nutida haute-lisseväfnader (se Haute-lisse) och en del österländska och äfven i Europa framställda mattor med inknutna garntofsar (se Orientaliska mattor) använder man väfställningar af samma typ som den nyssnämnda med endast den skillnaden, att bommen upptill tjänstgör som garnbom, kring hvilken varptrådarna lindats, och att nedtill anbragts en motsvarande bom (tygbom) för att pålinda tyget och ge trådarna erforderlig spänning. Vid knytmattor och äfven väggbonader, som till sin teknik motsvara våra flossa- och savonnerieväfnader (se Flossa och Savonnerie), inläggas resp. inknytas korta ullgarns- eller t. o. m. silkesändar kring varptrådarna i öfverensstämmelse med mönsterbilden. När en horisontalrad af sådana tofsar i olika färger anbringats, inväfver man med skyttel två eller flera bomulls- eller lininslag (bindeskott) öfver hela bredden och packar med ett kamliknande redskap inslagen och tofsarna ned mot den förut bildade väfven. Här