anlades kring V. Efter Roskildefreden 1658 miste V. betydelse som gränsfäste. 1676 härjades det af vådeld och besattes s. å. af norrmännen under Gyldenlöve, som lät bränna återstoden. 1679 blef V. länsresidensstad, odelades af eldsvådor 1777 och 1834 och besattes af norrmännen 3 okt. 1788. Stadens privilegier bekräftades 12 nov. 1646. Stapelstadsrätt erhölls 1858, men upphörde på stadens begäran 1867. Staden gick långsamt, men stadigt framåt under 1800-talet. Handeln blomstrade genom Göta kanals anläggning, särskildt med spannmål och landtbruksprodukter, liksom skeppsbyggeriet, och 1867 fick V. järnväg till Uddevalla och Herrljunga, hvilket dock minskade spannmålshandeln för V. Under de sista årtiondena har industrien blifvit en viktig näringsgren, ehuru den legat under i konkurrensen med Trollhättan, och byggnadsverksamheten har väsentligt ökats genom förläggningen till V. af en del allmänna inrättningar, såsom asylen på Restad och Västgöta regemente (1916). På sista åren har också dels Skräcklan, i n., dels det strax v. om och utanför V. på Lockeruds egor belägna Blåsut bebyggts, det senare mest af kroppsarbetare. 1920 högtidlighölls stadens 300-årsminne med en utställning. Se K. J. D. Bergström, ”Venersborgs stads historia” (1895), samt ”Vänersborgs privilegier och donationer” (1908). E. A--t. L. W:son M. Vänersnäs. 1. En n. ö. om Halleberg i Vänern utskjutande halfö mellan Dalbosjöns sydvästra del och den långt inskjutande viken Dettern. Halfön, som är omkr. 15 km. lång i n. och s. och 2-5 km. bred, tillhör Vänersnäs socken (se V. 2) och är till sin största del uppfylld af skogbevuxna, tämligen låga höjdsträckningar. -- Å halfön ligga Vänersnäs urgamla kyrka samt ett flertal byar och herrgårdar. Af de sistnämnda märkas Frugården (se d. o.) och Vänersnäs (se V. 3). -- 2. Socken i Skaraborgs län, Åse härad. 4,820 har. 983 inv. (1920). V. utgör ett pastorat i Skara stift, Väne kontrakt. -- 3. Egendom på ofvannämnda halfö och i ofvannämnda socken, omfattar med underlydande 4 3/4 mtl med 1,020 har areal och 215,000 kr. tax.-värde (1916). Corps de-logiset är en vacker tvåvåningsbyggnad af trä, uppf. i 1800-talets början. V. egdes 1685 af landshöfdingen frih. Å. Ulfsparre (d. 1701), kom på 1750-talet genom gifte till kammarherren frih. K. Lillie (f. 1708, d. 1786) och egdes på 1800-talet af bl. a. öfverstelöjtnant K. A. Silfverhjelm (f. 1760, d. 1829) och grefve K. D. Reventlow (f. 1788, d. 1867) och K. Beurling, som 1918 sålde det till ett konsortium. 1. G. Brgrn. 3. E. A--t. Väne-Ryr, socken i Älfsborgs län, Väne härad. 2,660 har. 638 inv. (1920). Annex till Vassända-Naglum, Skara stift, Väne kontrakt. Väne-Asaka, socken i Älfsborgs län, Väne härad. 7,969 har. 1,827 inv. (1920). Annex till Västra Tunhem, Skara stift, Väne kontrakt. Vänga, socken i Älfsborgs län, Vedens härad. 3,226 har. 428 inv. (1920). Annex till Bredared, Skara stift, Ås kontrakt. Vängarn. Se Vänngarn. Vänge. 1. Socken i Gottlands län, Norra häradet. 3,971 har. 655 inv. (1920). V. bildar med Buttle och Guldrupe ett pastorat i Visby stift, Medelkontraktet. Framdeles skall pastoratet omfatta Vänge, Buttle, Sjonhem och Viklau. -- 2. Socken i Uppsala län, Ulleråkers härad. 5,486 har. 892 inv. (1920). V. är förenadt med Läby till en kyrkoförsamling, Vänge och Läby (se d. o.). Inom socknen, vid Gustafsborg, fanns under 1700-talet en fajansfabrik (se ”Nationalmusei årsbok” 1920). Vängelälfven l. Vengelälfven. Se Faxeälfven. Vänge och Läby, kyrkoförsamling i Uppsala län, omfattande de båda socknarna Vänge och Läby. 6,861 har. 1,124. inv. (1920). Vänge och Läby bildar ett pastorat i Uppsala stift, Ulleråkers kontrakt. Vängsjö, bebodd, bergig, delvis skogbevuxen ö i S:t Anna socken, Östergötlands län, utanför södra Östergötland. Ön, som är belägen omkr. 25 km. n. ö. om Valdemarsvik, har ett ytinnehåll af omkr. 1,5 kvkm. G. Brgrn. Vänjaurträsk, sjö i södra delen af Lycksele socken, Västerbottens län. Sjön, som är 3 km. lång och 1 km. bred samt afrinner till Öre älf, har en areal af 2,5 kvkm. Dess höjd öfver hafvet är 280 m. J. V. E. Vänman, E. S. C., författarinna. Se Hultin 1. Vännebo, vattenfall i Kolbäcksån, i Grangärde socken, Kopparbergs län, har en flodområdesareal af 160 kvkm., 42 m. fallhöjd och en vattenföring vid normalt högvatten af 8 kbm. per sek. Fallet är sedan 1913 monteradt med vattenturbiner för elektrisk drift och generatorer om 750 hkr. Största belastningen vid generatorerna är 575 kilowatt, och årsproduktionen var 2,4 mill. kilowatt-timmar 1916. Jämte de närbelägna monterade fallen Loforsen och Sunnansjö tillhör det A.-b. Ludvika bruksegare. E. A--t. Vännernas samfund (eng. Society of friends), ett namn på kväkarna (se d. o.). Vänngarn (Vängarn, Venngarn), slott och kungsgård i S:t Olofs församling, Stockholms län, vid västra stranden af Garnsviken af Mälaren, omkr. 5 km. n. om Sigtuna, omfattar 10 mtl med 952 har jord, hvaraf 351 har åker, och 253,500 kr. tax.-värde för fastighet (1919). Där fanns redan på Gustaf I:s tid ett litet hus af gråsten, hvaraf rester finnas kvar, och 1594 tillbyggdes ett hus af tegel. Under 1650-talet fick det genom M. G. De la Gardie sitt i hufvudsak ännu bibehållna yttre, ett stort trevåningshus med två däremot vinkelräta flyglar ät samma höjd, hvilka omslöto en åt fjärde sidan öppen borggård. Slottet (se fig.) var praktfullt inredt i 1690-talsstil, särskildt praktvåningen två tr. upp, med marmorgolf, pilasterprydda väggar, målade i marmorimitation och med infällda taflor m. m., hvilket allt nu är i viss grad förfallet. I slottet finns ett ännu väl bibehållet kapell från samma tid. V. hette under medeltiden Vinagarna och hade enligt traditionen under hednatiden varit bostad åt ”drottning Disa”, om hvilken åtta väggmålningar där erinra (se vidare Disa). Det var 1371 sätesgård för väpnaren och underlagmannen i Uppland Björn Niklisson, tillhörde sedan riksrådet Eskil Isaksson (se Banér, sp. 830) och dottern Sigrid, donerades 1568 till Johan III:s svåger hertig Magnus af Sachsen-Lauenburg, som lät tillbygga V., och ärfdes af Gustaf II Adolf, som 1627 gaf det till grefve F. B. von Thurn.