Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vänersborg ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
anlades kring V. Efter Roskildefreden 1658 miste
V. betydelse som gränsfäste. 1676 härjades det
af vådeld och besattes s. å. af norrmännen under
Gyldenlöve, som lät bränna återstoden. 1679 blef
V. länsresidensstad, odelades af eldsvådor 1777
och 1834 och besattes af norrmännen 3 okt. 1788.
Stadens privilegier bekräftades 12 nov. 1646.
Stapelstadsrätt erhölls 1858, men upphörde på
stadens begäran 1867. Staden gick långsamt, men
stadigt framåt under 1800-talet. Handeln blomstrade
genom Göta kanals anläggning, särskildt med
spannmål och landtbruksprodukter, liksom
skeppsbyggeriet, och 1867 fick V. järnväg till Uddevalla
och Herrljunga, hvilket dock minskade spannmålshandeln
för V. Under de sista årtiondena har
industrien blifvit en viktig näringsgren, ehuru den
legat under i konkurrensen med Trollhättan, och
byggnadsverksamheten har väsentligt ökats genom
förläggningen till V. af en del allmänna
inrättningar, såsom asylen på Restad och Västgöta
regemente (1916). På sista åren har också dels
Skräcklan, i n., dels det strax v. om och utanför V. på
Lockeruds egor belägna Blåsut bebyggts, det senare
mest af kroppsarbetare. 1920 högtidlighölls
stadens 300-årsminne med en utställning. Se K. J. D.
Bergström, ”Venersborgs stads historia” (1895),
samt ”Vänersborgs privilegier och donationer”
(1908).
E. A–t. L. W:son M.
Vänersnäs. 1. En n. ö. om Halleberg i Vänern
utskjutande halfö mellan Dalbosjöns sydvästra del
och den långt inskjutande viken Dettern. Halfön,
som är omkr. 15 km. lång i n. och s. och 2-5 km.
bred, tillhör Vänersnäs socken (se V. 2) och är
till sin största del uppfylld af skogbevuxna,
tämligen låga höjdsträckningar. – Å halfön ligga
Vänersnäs urgamla kyrka samt ett flertal byar och
herrgårdar. Af de sistnämnda märkas Frugården
(se d. o.) och Vänersnäs (se V. 3). – 2. Socken
i Skaraborgs län, Åse härad. 4,820 har. 983 inv.
(1920). V. utgör ett pastorat i Skara stift, Väne
kontrakt. – 3. Egendom på ofvannämnda halfö
och i ofvannämnda socken, omfattar med
underlydande 4 3/4 mtl med 1,020 har areal och 215,000
kr. tax.-värde (1916). Corps de-logiset är en
vacker tvåvåningsbyggnad af trä, uppf. i 1800-talets
början. V. egdes 1685 af landshöfdingen frih. Å.
Ulfsparre (d. 1701), kom på 1750-talet genom
gifte till kammarherren frih. K. Lillie (f. 1708,
d. 1786) och egdes på 1800-talet af bl. a.
öfverstelöjtnant K. A. Silfverhjelm (f. 1760, d. 1829)
och grefve K. D. Reventlow (f. 1788, d. 1867)
och K. Beurling, som 1918 sålde det till ett
konsortium.
1. G. Brgrn. 3. E. A–t.
Väne-Ryr, socken i Älfsborgs län, Väne härad.
2,660 har. 638 inv. (1920). Annex till Vassända-Naglum,
Skara stift, Väne kontrakt.
Väne-Asaka, socken i Älfsborgs län, Väne härad.
7,969 har. 1,827 inv. (1920). Annex till Västra
Tunhem, Skara stift, Väne kontrakt.
Vänga, socken i Älfsborgs län, Vedens härad.
3,226 har. 428 inv. (1920). Annex till Bredared,
Skara stift, Ås kontrakt.
Vängarn. Se Vänngarn.
Vänge. 1. Socken i Gottlands län, Norra häradet.
3,971 har. 655 inv. (1920). V. bildar
med Buttle och Guldrupe ett pastorat i Visby
stift, Medelkontraktet. Framdeles skall pastoratet
omfatta Vänge, Buttle, Sjonhem och Viklau. –
2. Socken i Uppsala län, Ulleråkers härad. 5,486
har. 892 inv. (1920). V. är förenadt med Läby
till en kyrkoförsamling, Vänge och Läby (se
d. o.). Inom socknen, vid Gustafsborg, fanns under
1700-talet en fajansfabrik (se ”Nationalmusei
årsbok” 1920).
Vängelälfven l. Vengelälfven. Se Faxeälfven.
Vänge och Läby, kyrkoförsamling i Uppsala
län, omfattande de båda socknarna Vänge och
Läby. 6,861 har. 1,124. inv. (1920). Vänge och
Läby bildar ett pastorat i Uppsala stift, Ulleråkers
kontrakt.
Vängsjö, bebodd, bergig, delvis skogbevuxen ö
i S:t Anna socken, Östergötlands län, utanför
södra Östergötland. Ön, som är belägen omkr. 25
km. n. ö. om Valdemarsvik, har ett ytinnehåll af
omkr. 1,5 kvkm.
G. Brgrn.
Vänjaurträsk, sjö i södra delen af Lycksele
socken, Västerbottens län. Sjön, som är 3 km.
lång och 1 km. bred samt afrinner till Öre älf,
har en areal af 2,5 kvkm. Dess höjd öfver hafvet
är 280 m.
J. V. E.
Vänman, E. S. C., författarinna. Se Hultin 1.
Vännebo, vattenfall i Kolbäcksån, i Grangärde
socken, Kopparbergs län, har en flodområdesareal
af 160 kvkm., 42 m. fallhöjd och en vattenföring
vid normalt högvatten af 8 kbm. per sek. Fallet
är sedan 1913 monteradt med vattenturbiner för
elektrisk drift och generatorer om 750 hkr. Största
belastningen vid generatorerna är 575 kilowatt, och
årsproduktionen var 2,4 mill. kilowatt-timmar
1916. Jämte de närbelägna monterade fallen
Loforsen och Sunnansjö tillhör det A.-b. Ludvika
bruksegare.
E. A–t.
Vännernas samfund (eng. Society of friends),
ett namn på kväkarna (se d. o.).
Vänngarn (Vängarn, Venngarn), slott och
kungsgård i S:t Olofs församling, Stockholms län, vid
västra stranden af Garnsviken af Mälaren, omkr. 5
km. n. om Sigtuna, omfattar 10 mtl med 952 har jord,
hvaraf 351 har åker, och 253,500 kr. tax.-värde
för fastighet (1919). Där fanns redan på Gustaf
I:s tid ett litet hus af gråsten, hvaraf rester finnas
kvar, och 1594 tillbyggdes ett hus af tegel. Under
1650-talet fick det genom M. G. De la Gardie
sitt i hufvudsak ännu bibehållna yttre, ett stort
trevåningshus med två däremot vinkelräta flyglar ät
samma höjd, hvilka omslöto en åt fjärde sidan öppen
borggård. Slottet (se fig.) var praktfullt inredt i
1690-talsstil, särskildt praktvåningen två tr. upp,
med marmorgolf, pilasterprydda väggar, målade i
marmorimitation och med infällda taflor m. m.,
hvilket allt nu är i viss grad förfallet. I
slottet finns ett ännu väl bibehållet kapell från
samma tid. V. hette under medeltiden Vinagarna
och hade enligt traditionen under hednatiden varit
bostad åt ”drottning Disa”, om hvilken åtta
väggmålningar där erinra (se vidare Disa). Det
var 1371 sätesgård för väpnaren och underlagmannen
i Uppland Björn Niklisson, tillhörde sedan
riksrådet Eskil Isaksson (se Banér, sp. 830) och
dottern Sigrid, donerades 1568 till Johan III:s
svåger hertig Magnus af Sachsen-Lauenburg, som
lät tillbygga V., och ärfdes af Gustaf II Adolf,
som 1627 gaf det till grefve F. B. von Thurn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
