Väppling-Värde væbner). 1. I medeltidens riddarväsen yngling, som hade lämnat pågens ställning och utbildades till att göra sig värdig riddarslaget. Se Riddare, sp. 213-214. - 2. Väpnare l. svenner (svenner a vapn), en medeltida frälsemannaklass i Norden. I Sverige intogo väpnarna en ställning emellan riddare och allmänneliga frälsemän. De delade med riddarna hedern att kunna intagas i rådet, hvilket enligt landslagen skulle utgöras af kyrkans dignitärer samt 12 världsliga män tagna bland riddare eller svenner, och jämte riddarna räknades väpnarna till "välbördige" (välborne) män, medan frälsemän af lägre klass benämndes "friborne". Men väpnare egde ej "rida öfver riket" med så stort följe som riddare eller ge så stor morgongåfva som denne; dock hade han i dessa bägge fall större rätt än allmänneliga frälsemän. Stundom användes "väpnare" i en vidsträcktare betydelse. - Jfr Hird, sp. 744. 1-2. S. T-g. Väppling, bot. Se Klöfver. Värd. 1. Jur. Se Hyresvärd. Jfr Hyresaftal, sp. 26. - 2. Bot. o. zool. Värddjur och Värdväxter kallas de lefvande organismer, som ofrivilligt lämna näring och vanligen äfven bostad åt en annan, vanligtvis lägre organiserad organism, den s. k. parasiten (se d. o. 2 och 3). Finnas, såsom stundom är händelsen, två eller flera värdar, m. a. o. måste parasiten för att bli könsmogen lefva hos flera än en värd. benämnas den eller de varelser, oftast tillhörande skilda systematiska grupper, som hemsökas före den slutliga värden, mellanvärdar. 2. L-e. Værdal, förut bruklig form för Verdal (se d. o.). Värddjur, bot. o. zool. Se Parasit 2 o. 3 och Värd 2. Värde. 1. Filos. Värde har det, som omedelbart eller medelbart är orsak till lustkänslor eller till försvagande af olustkänslor. Liksom vi tillmäta tingen som perdurerande egenskaper de förnimmelser, som de hos oss väcka, betrakta vi ock föremål eller verksamheter såsom i sig värdefulla, oafsedt, huruvida de för tillfället hos oss själfva väcka lustkänslor. Men tingen skulle icke ha några färger, om de aldrig af ett öga uppfattats; och lika litet skulle något ega värde, om det icke någonsin hos en person väckt lustkänsla. I denna betydelse äro därför alla värden subjektiva; objektivt värde kan endast därför tillmätas något, att det under normala förhållanden är egnadt att väcka lustkänslor. Emellertid är det ej behöfligt. för att något af oss skall fattas såsom värdefullt, att vi erinra oss dess enskilda känsloverkningar, utan värdeuppskattningen kan ock grunda sig på ett värdeomdöme, hvars skäl vi för tillfället ej tänka på, eller på den känslofärg, som föremålet förut fått i vår uppfattning och som nu väcker en omedelbar värdekänsla. Så t. ex. behöfva vi för att uppskatta en stor konstnär ej tänka på de enskilda verk, genom hvilka han förvärfvat sin estetiska rang, utan han kan för oss en gång för alla ha fått denna rang. Likaså grunda sig icke alla våra värderingar på vår egen erfarenhet, utan på af andra fällda ursprungliga värdeomdömen, hvilka vi lärt känna. Så är förhållandet med alla traditionella värden och med mycket af det, som vi på grund af tidens mod och den allmänna opinionen värdera. Värdena kunna vara antingen yttre föremål (sakvärden) eller inre faktorer i vår egen personlighet (personlighetsvärden). På grund af alla värdens ursprungligt subjektiva karaktär förutsätta de för att göra sig gällande vissa egenskaper hos subjektet i fråga. Saknas dessa, så förlora föremålen sitt värde. Därför äro alla sakvärden, t. ex. bland dem alla ekonomiska värden, endast medelbara värden, och i skalan af högre och lägre värden stå personlighetsvärdena högre än sak värdena. Det, som främjar den personliga utvecklingen och därigenom i det hela gör lifvet för oss mera värdefullt, har sålunda ett högre värde än allt yttre. De andliga kulturvärdena äro därför högre än de ekonomiska värdena. När något säges vara värdefullt för oss, ehuru vi ej inse det (t. ex. inlärandet af skrifkonsten är af värde för barnet, som ej förstår det, utan blott finner det mödosamt), så innebär detta i allmänhet, att värdet kommer att göra sig gällande i den ifrågavarande individens lif framdeles, då han kommit till en högre utvecklingsgrad. Våra värdeomdömen kunna vara falska, i det vi vänta oss lustkänsla af det, som i verkligheten kommer att medföra motsatsen, eller skatta det högre, som i själfva verket har ett lägre värde, eller tvärtom. Själfva värderingsförmågan är sålunda mottaglig för uppfostran och kultur; ja, framsteg i detta hänseende är den viktigaste sidan i all kulturutveckling. De grundsatser, enligt hvilka de olika lifsvärdena rätt kunna uppskattas i förhållande till hvarandra, ha en normativ karaktär, i det vi böra välja de högre värdena framför de lägre. Om normativa personlighetsvärden handla logiken, etiken och estetiken. - Om affektionsvärde och gångbart värde se Affektionsvärde. 2. Nationalek., den relativa betydelse, som tillägges något på grund af en mer eller mindre klart medveten uppskattning af dess förmåga att tillfredsställa vissa fordringar eller tillgodose vissa ändamål. Alltefter den olika beskaffenheten af dessa fordringar eller uppgifter talar man om t. ex. vetenskapligt värde, konstvärde, näringsvärde o. s. v. I nationalekonomien spelar värdebegreppet en stor roll och har blifvit föremål för en mängd utläggningar och kontroverser. Till någon allmänt antagen realdefinition af det ekonomiska värdet, eller nyttigheters (nyttiga sakers och nyttiga tjänsters) betydelse för hushållningsändamål, har man ännu icke kommit. Emellertid skiljes mellan subjektivt och objektivt värde. Med subjektivt värde (brukbarhetsvärde) förstås då den ekonomiska betydelse, som tillägges en nyttighet (eller en komplex af nyttigheter) af och för ett bestämdt subjekt, med objektivt värde (bytesvärde) däremot den ekonomiska betydelse, som föremålet anses ha för en förståndig egare eller brukare och som denne kan påräkna få ersatt. I hvarje väsentligen på arbetsdelning och bytessamfärdsel grundadt samhälle kommer vid försäljning eller öfverlåtelse de flesta föremåls allmänna betydelse företrädesvis till uttryck i föremålens förmåga att utbytas mot bestämda kvantiteter af andra värdeegande föremål eller, om penningar begagnas som