Värdedeklaration-Värdekänsla allmänt bytesmedel och värdemätare, i det pris, som föremålet betingar vid köp och försäljning. Det objektiva ekonomiska värdet blir därför i allmänhet identiskt med bytesvärdet och betecknar resultatet af en uppskattning af föremålets förmåga att utbytas mot penningar (gångbart värde, gängse saluvärde, värde i handel och vandel). Det subjektiva värdet - liksom äfven en afart däraf, det s. k. affektionsvärdet, eller den betydelse, som något föremål på grund af särskilda förhållanden har och kan ha endast för enskild person eller mindre grupp af personer (t. ex. gamla brefs eller i öfrigt värdelösa familjerelikers affektionsvärde) - kommer också till uttryck i storleken af de uppoffringar subjektet vill underkasta sig för att komma i besittning af eller undgå att mista det värderade föremålet. Dessa uppoffringar skulle väl för ett isoleradt subjekt alltid ytterst resultera i arbete eller personlig möda, men i det nutida samhällslifvet bestå de gemenligen i öfverlåtelse af penningar eller penningars värde. Att ett subjekt vill offra arbete eller penningar för att kunna förfoga öfver en nyttighet, torde kunna förklaras därmed, att subjektet anser ifrågavarande nyttighet icke blott som ett medel, utan som ett villkor för något afsevärdt behofs tillfredsställande (se Behof). Det subjektiva värdets höjd, eller storleken af de offer subjektet vill göra för att kunna förfoga öfver nyttigheten, måste då ytterst bero på, hvilken vikt subjektet fäster vid det behof, för hvars tillfredsställande nyttigheten anses vara ett villkor. Men vikten af det konkreta behof, som skall med en nyttighet tillfredsställas, beror väsentligen af, i hvad mån subjektets konkreta behof af samma art redan äro för tillfället fyllda och deras tillfredsställande för afsevärd framtid betryggadt. När ett behof, af hvad art det må vara, blifvit till en viss grad tillfredsställdt, blir dess ytterligare tillfredsställande af mindre vikt och, om det fortgår, förr eller senare indifferent samt slutligen positivt skadligt för subjektet. Till följd häraf kommer ock det subjektiva värdet af en nyttighets-enhet, t. ex. en liter vatten, ett kg. kött. en rock etc., förr eller senare att minskas, allteftersom subjektets förråd af samma slags nyttigheter ökas - under förutsättning att hela förrådet måste af subjektet på samma sätt användas. - Kunna behof af olika slag tillfredsställas med ett eller flera slags nyttigheter, är det klart, att ett förnuftigt subjekt icke ända till indifferenspunkten eller till öfvermättnad tillfredsställer endast ett slags behof, utan mer eller mindre medvetet gör en rangskala eller gradering af de olika konkreta behofven och tillfredsställer dessa i mån af tillgång på därtill tjänliga nyttigheter, så att ett mindre viktigt behof icke tillfredsställes, förr än alla enligt subjektets uppfattning viktigare konkreta behof blifvit tillgodosedda. På dessa grundläggande fakta, hvilka här endast i yttersta korthet kunnat antydas, stöder sig den moderna värdelära, enligt hvilken det subjektiva värdets höjd bestämmes af gränsnyttan, d. v. s. den betydelse subjektet tillägger tillfredsställandet af det viktigaste af de konkreta behof, som förnuftigtvis kunna tillfredsställas, emedan subjektet kan förfoga öfver ifrågavarande nyttighet, eller, hvilket är detsamma, det viktigaste konkreta behof, som icke blefve tillfredsställdt, om subjektet icke kunde förfoga öfver samma nyttighet. Denna teori synes väl närmast ha tillämplighet med afseende på sådana nyttigheter, som kunna direkt användas till personliga behofs tillfredsställande. Men äfven produktions- och bytesmedel erhålla subjektivt värde ytterst genom reflexion öfver gränsnyttan af de föremål, som med deras tillhjälp förnuftigtvis kunna anskaffas (se Produktivitet). Därför måste t. ex. det subjektiva värdet af en penningenhet i en förmögenhet, som är så stor, att egarens alla konkreta behof kunna ända till indifferenspunkten tillfredsställas, vara betydligt mindre än det subjektiva värdet af en lika stor penningenhet i en liten förmögenhet. Emellertid förekomma i det praktiska lifvet ytterst många fall, då någon egentlig subjektiv värdering af nyttigheterna icke kommer i fråga, emedan dessa kunna anskaffas med en kostnad, hvars penningvärde betydligt understiger det, som subjektet, om så behöfdes, skulle vilja offra för att kunna förfoga öfver ifrågavarande nyttighet. Värdeläran i denna dess modernare utformning (se Dupuit, Jevons, Menger 1, Walras) har fördjupat och fullständigat den klassiska nationalekonomiens värdebegrepp (se Nationalekonomi, sp. 512 ff., och Ricardo) och rubbat själfva grunden för den marxistiska läran om mervärdet (se d. o.). - I senaste tid har ifrågasatts behöfligheten af en värdeteoretisk grundläggning för den teoretiska nationalekonomien, som i all hufvudsak kunde bygga på prisläran (se Pris), af bl. a. G. Cassel (se d. o.). - Litt.: E. Sommarin, "Teoretisk nationalekonomi" (1920), K. Wicksell, "Föreläsningar" (I, 1; 1901, 1911), samt F. v. Wieser, "Der natürliche wert" (1889), H. Cohn, "Die subjektive natur des werthes" (1899), äfvensom G. Cassel, "Theoretische sozialökonomie" (1919). 3. Mat. Se Matematiskt värde. Suppl. 1. S-e. 2. J.Lr. (E. F. K. S-n.) Värdedeklaration 1. Värdedeklarering, tullv., författningsenligt angifvande af handelsvaras värde. Enligt k. förordn. 28 nov. 1913 (Sv. författningss. 1913 n:r 289) åligger det den, som sjöledes till svenskt tullterritorium inför eller därifrån utför gods att i den angifningsinlaga, som enligt tullstadgan skall aflämnas till vederbörande tullförvaltning, för statistiskt ändamål uppge godsets värde. Samma deklarationsplikt är föreskrifven äfven vid varuinförsel landvägen samt för vissa fall vid landväga utförsel. För vissa varuslag, hvilka särskildt anges i en af Generaltullstyrelsen utfärdad statistisk varuförteckning (den nu gällande utfärdad 10 dec. 1913; Sv. författningss. 1913 n:r 290), s. k. sorteringsgods, afges emellertid icke af importörerna någon värdedeklaration, utan åsättes deras värde per kvantitetsenhet af Kommerskollegium efter samråd med sakkunniga. E. A-t. Värdeförsändelse. Se Försändelse, sp. 509. Värdeidealism, filos., en ståndpunkt inom filosofien, som betraktar de allmängiltiga värdena såsom det i verkligheten väsentliga (se Kulturidealism och Värde 1). S-e. Värdekuvert, postv. Se Försegling. Värdekänsla, psyk., känsla, som åtföljer