Värdelära-Värdeteori förnimmelser, föreställningar eller tankar, hvilka på grund af vår erfarenhet eller genom värdeomdömen fått en särskild känsloton. Till sådana känslor höra bl. a. pliktkänslan och ångern. Sådana känslor ingå som motiv i viljefunktionerna (se Värde 1). S-e. Värdelära, nationalek. Se Värde 2. Värdeomdöme, psyk., omdöme om någots värde. Se Värde 1. Värdepapper i vidsträcktaste bemärkelse är hvarje på papper eller liknande material skriftligen affattad (handskrifven, tryckt eller litograferad o. s. v.) urkund eller handling, hvars egande eller innehafvande medför eller utgör bevis för laglig rätt till penningar eller andra värdeföremål eller som åtminstone kan användas som betalningsmedel för vissa bestämda ändamål -, således icke blott skuldsedlar, växlar, bankanvisningar och banksedlar, pappersmynt, warrants, lagliga åtkomsthandlingar af flera slag, fordringsinteckningar (jfr Pant, sp. 1458) m. m., utan äfven värdeegande abonnemangskort och inträdesbiljetter, frimärken o. s. v. Vanligen nyttjar man dock ordet i inskränktare bemärkelse för att beteckna sådana urkunder, som äro föremål för börsaffärer och kursnotering, såsom staters obligationer m. m. (statspapper) samt kommuners eller andra korporationers och enskilda bolags obligationer, aktier o. d. (A. W:son M.) Värdeproduktivitet. Se Produktivitet. Wärder, geogr. Se Werder. Värdering. På många ställen i svensk lagstiftning förekomma bestämmelser om värdering af egendom; så t. ex. i 9:e kap. l:a § Ärfdab. ang. uppteckning och värdering af egendom, som afliden person efterlämnat, i 10:e kap. 2 § Handelsb. ang. värdering af lös pant, som panthafvaren låter uppbjuda, i Utsökningslagen, 73:e och 79:e §§ ang. värdering af utmätt egendom, m. fl. st. Stundom skall värderingen förrättas af vissa i lagen angifna personer eller af personer, utsedda på visst sätt; det må vara tillräckligt att här hänvisa till stadgandet i ofvannämnda lagställe i Ärfdab., där det stadgas, bl. a., om utseende genom borgmästare och råd af män för uppteckning och värdering af kvarlåtenskap (jfr förordn. l maj 1868 ang bouppteckningars och arfskiftens förrättande i stad). De personer, som utsetts att förrätta värdering, plägar man beteckna som värderingsmän; termen kommer till användning t. ex. i ll:e § af förordn. 10 aug. 1877 om nya utsökningslagens införande. Den handling, som upprättas öfver värderingen, benämnes värderingsinstrument. E. K. Värderingsed, jur. Se Juramentum in litem. Värderingsinstrument. Se Värdering. Värderingsman. Se Värdering. Värdestegring. Se Oförtjänt värdestegring och Värdestegringsskatt. Värdestegringsskatt (ty. wertzuwachssteuer] är en specialskatt på den värdestegring å jord, särskildt tomtmark, hvilken ej är att tillskrifva egarens åtgärder (se Oförtjänt värdestegring). Skatten afser att taga sådan värdestegring, åtminstone delvis, i anspråk (se Konfiskera) för det samhälle, t. ex. den kommun, på hvars allmänna utveckling i folktäthet och välstånd eller af hvars åtgärder för bättre ordnadt trafikväsen, sundhetsväsen (vattenledning, kloak) m. m. belägenhetsförbättringen helt eller företrädesvis beror. Indirekt beskattning af värdestegringen begränsas till fall af försäljning o. d., då värdestegringen realiserats i form af en vinst; direkt kan skatten uttagas på all jordvärdestegring, som konstateras vid periodiska taxeringar. Fr. o. m. 1909 ha flera utredningar och förslag rörande kommunal värdestegringsskatt sett dagen i Sverige, och på hösten 1920 företogs en uppskattning af mark i och för framdeles skeende taxering till jordvärde- eller jordräntestegringsskatt. Om ingångsvärdet för visst markområde 1920 fastställts exempelvis till 5,000 kr. och vid allmän fastighetstaxering ett följande år en beskattningsbar värdestegring om 1,000 kr. konstateras, sedan afräkning skett för sådan värdestegring, som anses vara att tillskrifva egarens åtgärder, kan skatten gifvetvis utmätas vare sig efter värdestegringens kapitalvärde, 1,000 kr., och uttages med mindre eller större del af detta belopp, t. ex. 10 à 30 proc., att erläggas på en gång eller med afbetalningar under en följd af år (jordvärdestegringsskatt); eller ock kan skatten utmätas efter den afkastningsökning, som den beskattningsbara värdestegringen må anses representera, t. ex. en årlig hyres- eller arrendesökning om 40 kr. (=4 proc. å 1.000 kr.), samt utgå i form af årlig afgäld, exempelvis med 2 proc. eller 20 kr. om året (jordräntestegringsskatt). Det senare alternativet med direkt beskattning af jordvärdestegringen synes ha främst föresväfvat förespråkarna af en kommunalskattereform i Sverige och jordränteskatten tänkts kommunal och obligatorisk, utan retroaktivitet för tidigare uppkommen värdestegring (se Jordreform). Värdestegringsskatt medgafs fakultativt i Preussiska kommunalskattelagen af 1893 och infördes under följande årtionden i en mängd tyska städer samt gjordes obligatorisk för tyska Kiau-tschóu 1898 med 33 1/3 proc. på värdestegringen. Riksvärdestegringsskattelagen 1911 i Tyskland tillerkände af inflytande skattemedel riket 50 proc., förbundsstaterna 10 proc. och kommunerna 40 proc. Statsskatt å jordvärdestegring infördes i England genom finance act 1910, sedan man där redan länge efter amerikanska mönster i större städer upptagit s. k. betterments-bidrag af fastighetsegare, hvilkas fastigheter bevisligen måste stegras genom utgifter, som kommunen gjorde för broanläggningar m. m. En särskild skatt på oförtjänt jordvärdestegring infördes i Danmark för Köpenhamn 1908, för Esbjerg 1910, för mark, som beröres af järnvägsanläggningar, 1910 o. s. v. En värdestegringsskattekommission i Norge afgaf betänkande 1915. - Litt.: G. Cassel, "öfversikt öfver beskattningen af den oförtjänta värdestegringen å jord i vissa främmande länder" (1908), kommunalskattesakkunnigas utredningar och förslag (1917). E.F.K.S-n. Värdeteori, filos., teori, som dels psykologiskt förklarar, hvarför något för oss har värde, dels pröfvar olika objekts värden och uppställer principer för urskiljandet af sanna värden och