skulle erfara detta ultimatum före sin afresa från det besök han aflagt i Petersburg och sålunda ej kunna personligen påverka Nikolaus II att ingripa till Serbiens skydd. Noten utarbetades under Berchtolds öfverinseende af ministern baron A. Musulin, och tyska regeringen hölls underkunnig endast om krafvens hufvudpunkter. Ordalydelsen delgafs Tschirschky 21 juli, men blef -- då han hemsände den med kurir och ej telegrafiskt -- bekant för de ledande i Berlin först på aftonen 22 juli, då noten redan från Wien expedierats till framlämnaren, sändebudet von Giesl i Belgrad. Bethmann-Hollweg och tyske utrikesministern von Jagow funno noten alltför skarp, men ansågo det för sent att på detta stadium söka få den reviderad. Ett mycket allmänt ententeantagande, att de före delgifningen 22 juli känt notens själfva ordalydelse, är oriktigt. De hade sålunda för Tysklands del tagit risken af en österrikisk åtgärd, hvars ödesdigra detaljutförande de dåraktigt underlåtit att i tid kontrollera. Italien hölls alldeles utanför till 23 juli (för undvikande af befarade kompensationskraf i Albanien och indiskretioner till Ryssland eller Frankrike); åt öfriga makter delgafs noten 24 juli. S. d. lät tyska regeringen meddela ententekabinetten, att den betraktade konflikten som en inre angelägenhet mellan Österrike och Serbien och ansåg dess lokalisering som den europeiska diplomatiens främsta uppgift. Ententemakterna sökte förgäfves få den Serbien tillmätta fristen förlängd för att vinna rådrum för medling; samtidigt rådde de Serbien till vidtgående eftergifter. Sådana gjordes i den till Giesl 25 juli öfverlämnade serbiska svarsnoten; dock afvisades där några af de med Serbiens oberoende mest oförenliga krafven (särskildt på österrikiska ämbetsmäns ”medverkan vid undertryckandet af den mot monarkiens territoriella integritet riktade omstörtningsrörelsen”). Då svarsnoten ej i fullständigt oförändrad form godtog de framställda krafven, förklarade Giesl svaret otillfredsställande, afbröt genast de diplomatiska förbindelserna och hemreste s. d. med hela legationen. Serbiska regeringen hade i förkänsla häraf redan några timmar före svarsnotens afgifvande påbjudit allmän mobilisering, och sent samma afton beslöts partiell, endast mot Serbien riktad österrikisk-ungersk mobilisering. Vid försöken att afvärja en med allmänt krig hotande väpnad konflikt Ryssland-Österrike tog England ledningen. Grey föreslog i detta syfte (inledningsvis 24 juli och i officiella noter 26 juli) medling af de fyra i österrikisk-serbiska konflikten ej direkt intresserade stormakterna England, Frankrike, Tyskland och Italien, exempelvis i form af en ambassadörskonferens i London liksom 1912. I Wien afvisade man emellertid bestämdt hvarje tanke på, att stormakten Österrike-Ungerns konflikt med Serbien skulle underställas något slags europeisk skiljedomstol, och denna Berchtolds uppfattning delades i Berlin. Därifrån uppmanade man västmakterna, särskildt England, att inverka dämpande i Petersburg, och motsvarande maning om att dämpa i Wien riktades från dem och Ryssland till Tyskland. Grey lät sitt första medlingsförslag följas af ett nytt (27 juli) om tysk medverkan till, att man i Wien skulle taga den långt i eftergifter gående serbiska svarsnoten till grundval för underhandlingar. Detta förslag befordrades 28 juli af tyska regeringen till Wien med tillfogad varning mot att afböja all medlingsaktion samt erinran om ryske utrikesministern Sazonovs benägenhet för direkta förhandlingar mellan Wien och Petersburg. Berchtold skärpte emellertid s. d. krisen genom Österrike-Ungerns krigsförklaring mot Serbien. Denna hade han hos kejsar Frans Josef förordat som ett medel att förebygga ”ett nytt försök af trippelententen att ernå en fredlig biläggning af konflikten” och ytterligare motiverat med hänvisning till, att fientligheter redan öppnats från serbisk sida, en uppgift, som redan s. d. befanns grundlös och därför i sista stund utgick ur krigsförklaringens redan fastställda text. För att afvärja tysk påtryckning i fredlig riktning underlät vidare Berchtold i det längsta att delge tyska regeringen Serbiens 25 juli afgifna svarsnot, så att denna först 28 juli på morgonen kunde föreläggas kejsar Vilhelm (denne hade föregående dag återvändt till Potsdam från sin norska resa). Kejsaren fann svaret ”aflägsna hvarje anledning till krig”, och på hans initiativ tillrådde tyska regeringen i Wien s. d. en allenast öfvergående besättning af Belgrad och några andra orter på serbiskt område som garanti för de serbiska löftenas uppfyllande. Bethmann-Hollweg tillade, att det serbiska svaret innebar så stora eftergifter, att ”man vid fullständigt intransigent hållning af österrikisk-ungerska regeringen måste räkna med, att allmänna meningen i hela Europa småningom tar afstånd från henne”. Samtidigt understödde Tyskland -- af omtanke om trippelalliansens bevarande -- energiskt Italiens tolkning af trippelalliansfördragets artikel 7 och dess därpå grundade, af Österrike bestridda kraf på rätt till kompensation i händelse af, äfven öfvergående, österrikisk ockupation af serbiskt område. -- En vändpunkt i krisen betecknade Greys meddelande till tyske ambassadören Lichnowsky 29 juli på e. m., att England visserligen kunde stå afsides, så länge konflikten inskränkte sig till Österrike och Ryssland, men att England, om Frankrike indroges, komme i annat läge och då kunde ”nödgas till hastiga beslut”. Detta engelska krigshot till Berlin, som ej synes ha motsvarats af lika energiskt ”neutralitetshot” i Petersburg, satte ordentlig fart på de tyska fredspåtryckningarna i Wien och klargjorde för de ledande i Berlin ställningens hela allvar. Först gjordes (genom Bethmann-Hollweg muntligen till engelske ambassadören Goschen aftonen 29 juli) ett försök att förmå England till neutralitetslöfte mot försäkran, att Tyskland ej ens i händelse af ett segerrikt krig eftersträfvade territoriell utvidgning i Europa på Frankrikes bekostnad. Vidare sändes på natten till Wien en energisk maning att ändtligen börja direkta förhandlingar med Petersburg och ej motsätta sig den af Grey föreslagna medlingen, utan ange sina villkor, t. ex. när Belgrad besatts, enär eljest allmänt krig, med äfven England som motståndare och utan italiensk hjälp, vore oundvikligt. Tyskland skulle fylla sin förbundsplikt, men ”måste afböja att från Wien lättsinnigt och utan beaktande af sina rådslag låta sig indragas i en världsbrand”. Berchtold hade under tiden (29 juli)