formligen tillbakavisat Greys senaste medlingsförslag med hänvisning till, att krigstillstånd med Serbien inträdt och att dess svarsnot därför av senare händelser bragts ur räkningen. Inför den starka tyska påtryckningen bekvämade han sig nu omsider att ingå på direkta förhandlingar med Ryssland (30 juli). I öfrigt förhalade han sitt svar, men efter en ny tysk påtryckning, hvari hänvisades till, att Österrike framstod som obetingadt önskande krig, förklarade sig Berchtold (31 juli; meddeladt till Berlin först 1 aug.) antaga äfven Greys förslag om medling, dock på det villkor, att de militära operationerna mot Serbien skulle fortfara och att England förmådde ryska regeringen att hejda den mot Österrike riktade partiella ryska mobiliseringen, i hvilket fall Österrike å sin sida skulle kontramandera sina militära motåtgärder i Galizien. Samma dag (31 juli) antog äfven Ryssland medlingsförslaget, dock endast under villkor, att Österrike hejdade sin frammarsch på serbiskt område, erkände, att dess konflikt med Serbien blifvit en fråga af europeiskt intresse och att stormakterna skulle af göra, hvilken godtgörelse Serbien -- utan intrång i dess oberoende eller rättigheter som suverän stat -- skulle ge Österrike; i så fall skulle Ryssland utfästa sig att ”iakttaga en afvaktande hållning” (Grey hade i Petersburg föreslagit en längre gående formel: ”suspendera sina militära förberedelser”). Enigheten om de militära och politiska förutsättningarna för dessa förhandlingar var sålunda långt ifrån fullständig, men man hade dock väsentligt närmat sig hvarandra. Då bragtes emellertid hela medlingsaktionen -- till hvilken äfven hört en liflig personlig telegramväxling mellan kejsarna Vilhelm och Nikolaus -- att stranda genom den allmänna ryska mobiliseringen, hvilken, tidigare i hemlighet inledd, offentligen kungjordes 31 juli på morgonen. Vid middagstiden s. d. utfärdades order om allmän österrikisk-ungersk mobilisering. Ryska och franska försök att senare (med tanke på alliansaftalens lydelse) framställa den ryska mobiliseringen såsom senare tillkommen än den österrikisk-ungerska och utgörande ett svar på denna vederläggas af obestridliga kronologiska fakta. A andra sidan fattades det österrikiska beslutet om allmän mobilisering utan kännedom om, att allmän rysk mobilisering formligen beslutits eller kungjorts. -- Ryska regeringen hade redan 25 juli offentligen meddelat, att Ryssland ”ej kunde förbli likgiltigt” i fråga om konflikten mellan Österrike-Ungern och Serbien, och s. d. fattades ett inledande mobiliseringsbeslut. Om därpå följande successiva militära åtgärder från rysk sida råder ännu någon oklarhet, och Nikolaus sökte förgäfves 29 juli återkalla en då utfärdad mobiliseringsorder, men hölls (enligt 1917 af förre krigsministern Suchomlinov och förre generalstabschefen Janusjkjevitj inför rätta afgifna förklaringar) i okunnighet om, att hans kontraorder ignorerades, till dess man förmått honom att åter ändra mening. Tyska regeringen hade 29 juli genom ambassadören Pourtalès meddelat den ryska, att fortsatta ryska mobiliseringsåtgärder måste leda till tysk mobilisering. Af tyska militärmyndigheter ansågs nämligen undantagslöst, att allmän rysk mobilisering vore liktydig med krig -- så förklarades för öfrigt också uttryckligen tills ett par år före krigsutbrottet i de ryska mobiliseringsreglerna -- och med hänsyn till Tysklands vid ett tvåfrontkrig svårt utsatta läge ansågs allmän rysk mobilisering böra automatiskt medföra allmän tysk. Omedelbart efter det att den ryska mobiliseringsorderns bekantgörande blifvit kändt i Berlin och rapporter från gränsen om dess begynnande faktiska verkställande ingått, på förmiddagen 31 juli, beslöts där proklamering af ”tillstånd af hotande krigsfara”. Samtidigt beordrades Pourtalès att i form af ultimatum med 12 timmars frist kräfva ryskt inställande af alla mot Tyskland och Österrike-Ungern riktade krigsåtgärder; vägran eller svarets uteblifvande skulle medföra tysk mobilisering. Samtidigt ställdes, med 18 timmars frist, till Frankrike en förfrågan, om det ämnade bli neutralt i ett krig mellan Ryssland och Tyskland. Då ryska regeringen afvisade det tyska krafvet, afgaf Pourtalès 1 aug. på e. m. Tysklands krigsförklaring mot Ryssland, och s. d. på e. m. utfärdades tysk order om allmän mobilisering. Franska regeringen besvarade frågan om neutralitet med, att Frankrike skulle ”handla så, som dess intressen bjödo det”, och äfven där utfärdades 1 aug. på e. m. order om allmän mobilisering, hvarvid för undvikande af gränssammanstötningar en 10 km:s-zon vid gränsen upprättades, som ej skulle få beträdas af trupperna. De tyska trupperna hade likaledes erhållit order om att strängt respektera gränsen, men å ömse sidor förekommo de följande dagarna smärre kränkningar af grundsatsen om gränsens respekterande. Af politiska skäl önskade Tyskland att ej genom krigsförklaring mot Frankrike framstå som den anfallande och. dröjde därför med denna till 3 aug. på e. m. Den afgafs då, klumpigt motiverad af en del uppräknade franska krigsåtgärder på tyskt område, hvilka påståenden emellertid senare snart nog utreddes bero på grundlösa, af lättrogenhet och nervositet hos lokala militära myndigheter föranledda rapporter. Att tyska regeringen genom sina ultimata af 31 juli till Ryssland och Frankrike skulle ha sökt förstöra de just då förbättrade utsikterna till rysk-österrikisk uppgörelse, har ibland påståtts från ententehåll, men vederlägges genom intensiteten af Tysklands, visserligen alltför sent igångsatta, fredspåtryckning i Wien dessa sista dagar. Tysklands, urspr. af generalstabschefen Schlieffen utarbetade, fälttågsplan för ett krig på två fronter var byggd på anfall mot Frankrike och snabbt afgörande där, innan ryssarna hunnit tränga alltför djupt in i östra Tyskland. Tyska generalstaben hade länge ansett vägen genom Belgien vara den enda härför möjliga samt tillrådde den nu, trots den ökade risk den medförde för brytning med England, hvarvid rikskansleren Bethmann-Hollweg -- liksom i fråga om krigsförklaringen mot Ryssland -- fann det omöjligt att motsätta sig generalstabschefens bestämda förklaring, att ”det militära tvånget var absolut”. England inledde redan 31 juli sin aktion genom samtidig förfrågan hos Frankrike och Tyskland, om de ville förplikta sig att respektera Belgiens neutralitet, så länge den ej kränktes af annan makt. Frankrike svarade jakande, Tyskland åter förklarade undvikande, att ett bestämdt svar skulle röja