dess fälttågsplan för ett eventuellt krig. En tysk motfråga, om England ville lofva förbli neutralt, i fall Belgiens neutralitet (liksom äfven Frankrikes och dess koloniers integritet) respekterades, besvarades af Grey (1 aug.) med en hänvisning till nödvändigheten af handlingsfrihet. Å andra sidan gaf England s. d. undvikande svar på ett franskt förslag -- framställdt i handskrifvelse af 31 juli från president Poincaré till konung Georg -- om fullständig engelsk solidaritetsförklaring med Frankrike och Ryssland som yttersta påtryckningsmedel på Österrike och Tyskland. Däremot lofvade Grey (2 aug.) Frankrike, att brittiska flottan skulle ingripa, om den tyska genom Kanalen eller Nordsjön företoge fientliga operationer mot Frankrikes kuster eller sjöfart. Från tysk sida utlofvades därpå (3 aug.) att, om England förblefve neutralt, tyska flottan ej skulle uppträda i Kanalen eller närma sig Frankrikes nordkust samt att Belgiens integritet äfven i händelse af genommarsch skulle respekteras. Till Belgien hade Tyskland då redan (2 aug.) riktat ett ultimatum med kraf på genomtåg och löfte om utrymning af belgiskt territorium efter freden. Belgien svarade (3 aug.), åberopande 1839 års garantitraktat, att det ämnade med vapenmakt försvara sig mot alla kränkningar af sin däri äfven af Tyskland (Preussen) garanterade neutralitet. -- Tyska trupper hade 1 aug. inryckt i det neutrala Luxemburg och beträdde 4 aug. på morgonen belgiskt område. Detta steg erkändes af Bethmann-Hollweg s. d. i tyska riksdagen såsom stridande mot folkrätten; det hade, sade han, nödvändiggjorts af öfverhängande fara för franskt infall denna väg mot nordvästra Tyskland. ”Det onda vi nu göra skola vi söka göra godt igen, så snart våra militära syften uppnåtts”. Konung Albert af Belgien vädjade 3 aug. till England om diplomatiskt stöd för tryggande af landets neutralitet och fick 4 aug. till svar, att England skulle stödja dess väpnade motstånd mot neutralitetens kränkning. Efter denna utfästelse tillställde belgiska regeringen s. d. tyska sändebudet hans pass och vädjade till garantimakterna England, Frankrike och Ryssland om väpnad hjälp. -- Englands beslut att ingripa i kriget torde främst ha förorsakats af önskan att skydda Frankrike, men den tyska kränkningen af Belgiens neutralitet anfördes officiellt ensam som krigsorsak och blef af bestämmande inflytande på engelsk folkmening om kriget. Brittiske ambassadören i Berlin sir E. Goschen underrättade 4 aug. på e. m. tyska regeringen, att England, om garanti för respekterande af Belgiens neutralitet ej före midnatt erhållits, ämnade vidtaga alla åtgärder för denna neutralitets upprätthållande; detta meddelande innebar krigsförklaringen. -- Österrike-Ungern dröjde under förebärande af militära skäl i det längsta med sina krigsförklaringar; först efter upprepade tyska påminnelser om dess förbundsplikt aflätos sådana 6 aug. till Ryssland, sedermera till Frankrike och England. Dess krigsförklaring mot Belgien afgafs 27 aug. Krigsutbrottet medförde genast Italiens och Rumäniens faktiska affall från trippelalliansen. Redan 31 juli hade italienska regeringen meddelat, att den betraktade Österrikes aktion mot Serbien som aggressiv och därför ej ansåg casus fœderis föreligga, utan ämnade förbli neutralt. Med samma motivering afgaf Italien 3 aug. formlig neutralitetsförklaring för hela konflikten. Rumänien -- hvars konung redan våren 1914 meddelat, att han i händelse af krig mellan Ryssland samt Tyskland och Österrike på grund af folkstämningen ej kunde fördragsenligt ingripa, men att Österrike-Ungern, så länge han lefde, ej behöfde befara rumänskt angrepp -- förklarade efter ett kronråd (3 aug.), där Italiens neutralitetsförklaring gjort starkt intryck, att casus fœderis ej förelåge, enär Rumänien ej på förhand underrättats eller åtsports om den österrikiska aktionen mot Serbien. Däremot ingick Turkiet 2 aug. hemligt fördrag med Tyskland om förbund till 31 dec. 1918 och ingripande i kriget, om Ryssland genom militära åtgärder nödgade Tyskland att fylla sin förbundsplikt mot Österrike; fördraget biträddes kort därefter af Österrike-Ungern. Dess närmaste följd blef, att de tyska krigsfartygen ”Goeben” och ”Breslau” undan sina engelska förföljare dirigerades till Konstantinopel och ”inköptes” af turkiska regeringen. Den på så sätt förstärkta turkiska flottan anföll 28 okt. flera ryska Svarta-hafshamnar, och kort därpå inträngde turkiska trupper på Sinaihalfön. De allierades ambassadörer lämnade 1 nov. Konstantinopel, 3 nov. bombarderade franska och engelska krigsfartyg de yttre Dardanellforten, och 5 nov. förklarade England krigstillstånd med Turkiet råda samt annekterade den sedan 1878 under brittisk förvaltning stående ön Cypern. Egypten förklarades 17 dec. för brittiskt protektorat, och följande dag afsattes formligen den i Turkiet vistande kediven Abbas Hilmi; till landets regent utropades prins Hussein Kemal med titeln sultan af Egypten (för att beteckna landets fullständiga oberoende af Turkiet). -- Till Tysklands fiender sällade sig tidigt Japan, som 17 aug. i ultimatum med 6 dagars frist kräfde afträdande af Kiau-tschóu och alla tyska krigsfartygs aflägsnande från östasiatiska farvatten. Då detta ultimatum lämnades obesvaradt, förklarade Japan 23 aug. Tyskland krig. *** Ententens krigsmål. De neutrales sjöfart. Flera staters inträde i kriget. Förhållandet inom staterna. Fredstrefvare. Stillestånd. I England upphörde alla partistrider; i kabinettet inkallades som krigsminister lord Kitchener. I Frankrike bildades 27 aug. en nationell försvarsregering af ledande män från skilda partier (Viviani premiärminister, Briand justitie-, Delcassé utrikes-, Millerand krigs-, Ribot finansminister, två socialistiska ministrar, Sembat och J. Guesde, m. fl.). När Paris syntes hotadt af de anryckande tyskarna, flyttades 2 sept. regeringssätet till Bordeaux, men 8 dec. återvände regeringen till Paris. Belgiska folkets enighet betonades genom socialisten Vanderveldes inträde i regeringen (aug.); när tyskarna besatte nästan hela landet, flyttades regeringens säte till Le Havre (okt.). Äfven i Tyskland framkallade krigsutbrottet nationella enighetsdemonstrationer, i hvilka också socialisterna deltogo. Osäkrare var sammanhållningen i Österrike, där regeringen af