- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 33. Väderlek - Äänekoski /
147-148

(1922) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Världskriget. Ententens krigsmål

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

hänsyn till de tjechiska, sydslaviska och ukrainska folkelementens hållning fann klokast att ej sammankalla parlamentet; däremot fortgick i Ungern det parlamentariska lifvet utan missljud. Den ryske öfverbefälhafvaren storfurst Nikolaus sökte (15 aug.) genom ett manifest till polackerna om framtida autonomi under rysk spira försäkra sig om deras lojalitet, men möttes af kylig misstro; lika liten framgång hade trefvande tyska maningar till polsk folkresning mot ryssarna. Misslyckade voro äfven turkarnas på tysk inrådan företagna försök att genom proklamering af ”det heliga kriget” framkalla resningar i Egypten och bland de allierade makternas muhammedanska undersåtar. England, Frankrike och Ryssland förbundo sig genom en 5 sept. 1914 undertecknad deklaration i London att ej ingå separatfred och att inbördes samråda före framläggandet af några fredsvillkor. I allmänna drag formulerades ententens krigsmål i ett tal af engelske premiärministern Asquith 9 nov., hvari han förklarade, att England ”ej skulle sticka svärdet i skidan, innan Belgien återfått allt och mer än allt hvad det offrat, innan Frankrike var tillräckligt tryggadt mot anfallshot, innan de små nationernas rätt ställts på oangriplig grundval och innan Preussens militära herravälde till fullo och slutgiltigt förstörts”. Häftiga anklagelser mot tysk krigföring i Belgien och Frankrike under krigets första månader framställdes och bidrogo väsentligt att i England och Frankrike framkalla nationalhat mot alla tyskar samt att mot dem påverka opinionen i de neutrala länderna. De neutrala staternas sjöfart hade redan under krigets första månader afsevärdt lidit genom de krigförandes afsteg från gällande sjökrigsrätt, sådan denna sammanfattats i Londondeklarationen af 1909; särskildt gällde detta tyskarnas mineringar i Nordsjön och Englands därpå följande förklaring (2 nov.) af Nordsjön som ”militärt område”. Ytterligare ökades dessa de neutrales besvärligheter genom den tyska förklaringen af 4 febr. 1915 om farvattnen rundt de brittiska öarna som krigsområde, där äfven neutrala fartyg löpte fara att sänkas, samt en engelsk ”Order in council” af 11 mars s. å. om kontroll för att hindra skeppsfart till och från Tyskland (jfr nedan sp. 258). Mot bägge dessa åtgärder afgåfvos från neutralt håll resultatlösa protester. Vid sänkandet af de engelska passagerarångarna ”Lusitania” (7 maj) och ”Arabic” (26 aug.) omkommo äfven amerikanska medborgare, och notväxlingen därom mellan Förenta staterna och Tyskland ledde till tyskt villkorligt löfte (1 sept.) att ej sänka passagerarfartyg utan varning och utan tryggande af icke-kombattanters lif. Förenta staterna häfdade (april) mot Tyskland sin rätt att sälja ammunition till de krigförande allierade och fann sig i ententemakternas vägran att medge export af lifsmedel till den civila befolkningen i centralmaktsstaterna. Stark spänning mellan Förenta staterna och centralmakterna framkallades af tyska agenters anbringande af bomber och helvetesmaskiner å ammunitionslastade amerikanska fartyg och framkallandet af strejker vid amerikanska ammunitionsfabriker (återkallande, under påtryckning från Washington, af österrikiske ambassadören Dumba okt. och af de tyske militär- och marinattachéerna von Papen och Boy-Ed dec. 1915). Våren 1915 fördes, under medverkan af tyske ambassadören i Rom furst von Bülow, lifliga underhandlingar mellan Österrike-Ungern och Italien om österrikiska landafträdelser till Italien som pris för dess fortsatta neutralitet, österrikiske utrikesministern Berchtold afgick till följd däraf (jan.) och ersattes af den medgörligare baron Burian, men ententemakternas anbud till Italien öfverträffade hvad som kunde bjudas från Wien, och 23 maj förklarade Italien krig mot Österrike-Ungern; krigsförklaring mot Turkiet följde 27 aug., men med Tyskland gick man tills vidare ej längre än till afbrytande af de diplomatiska förbindelserna. Japan anslöt sig i okt. och Italien i nov. till aftalet af 5 sept. 1914 mellan de allierade om att ej afsluta separatfred. Centralmakterna å sin sida vunno en ny bundsförvant i Bulgarien, som trotsade ett ryskt ultimatum (af 4 okt.) om brytning inom 24 timmar med ”den slaviska sakens fiender” och 13 okt. gick till anfall mot Serbien. I Grekland hade konseljpresidenten Venizelos 5 mars afgått, då han ej mot konung Konstantins motstånd kunnat genomdrifva grekiskt deltagande i ententens anfall mot Dardanellerna. Återkallad till makten (23 aug.) efter seger vid nyvalen till parlamentet, hade han anmodat ententemakterna att genom trupplandsättning i Saloniki, på grekiskt område, komma Serbien till hjälp, men konung Konstantins fredspolitik nödgade honom 5 okt. att afgå, och Greklands neutrala hållning försvårade i hög grad de i Saloniki landsatta fransk-engelska truppernas hjälpaktion åt det hårdt ansatta Serbien. Betänkligheter mot denna expedition föranledde (13 okt.) franske utrikesministern Delcassé att afgå, och däraf vållades kort därpå ministärombyte i Frankrike: Briand bildade 28 okt. ny ministär (Briand själf utrikes-, Viviani justitie-, general Gallieni krigsminister, ”de ärorike gubbarna” Freycinet, Combes, Denys Cochin och Jules Guesde ministrar utan portfölj). I England hade krafvet på större energi i krigföring och ammunitionstillverkning ledt till den liberala ministärens ersättande 3 juni med en koalitionsregering under Asquiths ledning, bestående af 12 liberaler, däribland Lloyd George som ammunitionsminister, 8 unionister, hvaribland Balfour, Bonar Law, Lansdowne, Austen Chamberlain, Carson och Curzon, en representant för arbetarpartiet (Henderson) och Kitchener. För att få fart i den frivilliga rekryteringen ställdes den (okt.) under ledning af lord Derby, som igångsatte en liflig rekryteringskampanj. Då denna ej vann afsedd framgång, antogs jan. 1916 en lag om allmän värnplikt, hvilken (maj) följdes af en ny och mera genomgripande värnpliktslag, som af politiska skäl dock ej utsträcktes till att gälla äfven Irland. Där utbröt i Dublin (24 april) formligt uppror, anstiftadt af sinn-fein-partiet och åsyftande en oberoende irländsk republik. Sinnfeinarna, hvilkas uppror snart kufvades, hade t. o. m. ej tvekat att för sina syftens främjande inleda förbindelser med Tyskland (jfr art. Casement. Suppl.). Efter lord Kitcheners död (5 juni, då kryssaren ”New Hampshire” sänktes af tyskarna) blef Lloyd George (6 juli) krigsminister, och hans kraf på mera

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Nov 5 22:53:33 2026 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfcm/0090.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free