- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 33. Väderlek - Äänekoski /
149-150

(1922) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Världskriget. Ententens krigsmål

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

energisk krigföring ledde (10 dec.) till ministärens rekonstruktion under Lloyd George som premiärminister: Lansdowne och 11 liberala ministrar, däribland utrikesministern Grey, afgingo, Balfour blef utrikes-, lord Derby krigsminister, Bonar Law finansminister och ledare i underhuset, hvarjämte krigsärendenas ledning uppdrogs åt ett ”krigskabinett” på blott 4 medlemmar (Lloyd George, Curzon, Milner, Henderson). Ententemakterna vunno 1916 anslutning af Rumänien, som 27 aug. förklarade Österrike-Ungern krig ”för att påskynda krigets afslutning och trygga sina nationella intressen”; s. d. förklarade Italien omsider krig mot Tyskland. Tyskland fick ett par dagar senare en kraftigare krigsledning (Hindenburg och Ludendorff; se sp. 207). Rumäniens inträde i kriget fick ej åsyftad verkan, utan snart nog eröfrades större delen af landet af tyska armén under Mackensen och Falkenhayn (Bukarest intogs 6 dec.). Däremot bröts Greklands motstånd mot ententepolitiken, i det att Venizelos (aug.) upprättade en af Aten oberoende regering i Saloniki och konung Konstantin genom en skoningslös blockad af grekiska hamnar nödgades (Jan. 1917) medge sin armés öfverföring till Morea, där den ej längre utgjorde något hot mot ententearmén i Saloniki, hvarjämte spillrorna af den serbiska armén reorganiserades på ön Korfu, där serbiska regeringen äfven fick sitt säte. Redan i jan. 1916 hade österrikiska trupper besatt Montenegro, hvars regering fick en fristad i Frankrike. En ny bundsförvant fick ententen i Portugal, hvars åtgärd att (febr. 1916) beslagtaga där internerade tyska fartyg besvarades med tysk krigsförklaring (6 mars). Sista återstoden af Turkiets välde öfver Arabien försvann, då scherifen af Mekka (juni) förklarade sig oberoende och senare under engelskt beskydd där grundlade konungariket Hedjas. -- I Tyskland hade (mars), då regeringen ej ville besluta sig för hänsynslöst undervattensbåtskrig, sjöministern Tirpitz afgått och efterträdts af amiral von Capelie. En ny skarp notväxling med Förenta staterna efter sänkandet af franska ångaren ”Sussex” (24 mars), hvarvid några amerikaner omkommit, ledde (maj) till ny tysk villkorlig eftergift, enligt hvilken sänkningar af handelsfartyg ej skulle ske utan varning, om dessa ej vid prejning toge till flykten eller gjorde motstånd. Tyskland hoppades, att Förenta staterna skulle förmå motsidan till folkrättsenlig sjökrigföring och förbehöll sig att, om detta ej lyckades, återtaga sin handlingsfrihet. I Ryssland afgick (juli) utrikesministern Sazonov, enär han ej lyckats genomdrifva en otvetydig regeringsförklaring om polsk autonomi. Centralmakterna öfverraskade i stället 5 nov. med en förklaring, att Polen skulle bli en oberoende konstitutionell monarki, hvarvid dock skarpt betonades, att Tysklands polska landsdelar ej finge förenas med det återupprättade polska riket. Kejsar Frans Josef afled kort därefter (21 nov.), och efterträdaren kejsar Karl lät snart tydligt framskymta, att han önskade krigets afslutning genom en samförståndsfred, och tog (dec.) till utrikesminister den för en sådan fred ifrande grefve O. Czernin. På österrikiskt initiativ framkommo centralmakterna 12 dec. med formligt anbud om inledande af fredsunderhandlingar, och 20 dec. riktade president Wilson till de krigförande en not med uppfordran till dem att klart ange sina krigsmål. Centralmakterna förklarade sig genast villiga till fredsunderhandlingar, dock utan att på förhand närmare precisera sina krigsmål, men de allierade lämnade afböjande svar såväl på centralmakternas fredsnoter som på Wilsons not. Wilson kommenterade i ett tal till senaten (22 jan. 1917) svaren och uttalade därvid sin öfvertygelse, att kriget borde sluta med ”fred utan seger”, för att varaktig försoning skulle kunna åstadkommas. Då centralmakterna funno, att fienden bestämdt motsatte sig öppnandet af fredsunderhandlingar, tillgrepo de som yttersta medel det s. k. ”hänsynslösa u-båtskriget”, ehuru de insågo, att Förenta staternas inträde i kriget på motsidan däraf skulle föranledas. Tyska regeringen bebådade i en not till Förenta staterna 31 jan. 1917 den nya sjökrigföringens tillämpning från 1 febr. Redan 3 febr. svarade Wilson med att afbryta de diplomatiska förbindelserna med Tyskland, och 5 april afgafs den amerikanska krigsförklaringen. (Mot Österrike-Ungern förklarade Förenta staterna krig 7 dec. Turkiet afbröt i april de diplomatiska förbindelserna, men med Bulgarien upprätthöllos de utan afbrott.) Wilsons försök att förmå alla neutrala stater till att samtidigt med Förenta staterna afbryta de diplomatiska förbindelserna med Tyskland strandade på de europeiske neutrales motstånd; däremot följde ett stort antal utomeuropeiska stater Förenta staternas föredöme. Sålunda afbröt Kina 14 mars de diplomatiska förbindelserna och förklarade 13 aug. krig mot Tyskland och Österrike-Ungern. Krig förklarades äfven af de utaf Förenta staterna beroende republikerna Panama (10 april), Cuba, Liberia (4 aug.) och Dominikanska republiken samt (äfven mot Österrike-Ungern) af Siam (juli). Brasilien afbröt 10 april förbindelserna med Tyskland och förklarade krig i okt. Likaså afbrötos förbindelserna af Honduras, Nicaragua, Guatemala, Bolivia, Peru, Costa Rica, Ecuador och Uruguay. Af dessa skredo sedermera Guatemala (20 april 1918) och Costa Rica (25 maj 1918) äfven till krigsförklaring. Krigsförklaringarna åtföljdes af beslagtagande af tyska fartyg m. m. samt i några fall af tyska undersåtars internering eller utvisning. Militärt hade dessa många krigsförklaringar, den amerikanska naturligtvis undantagen, ringa eller ingen betydelse, men de voro led i en sträfvan att efter fredsslutet fortsätta det ekonomiska kriget mot Tyskland, hvarom tidigare förhandlats på en inter-allierad ekonomisk konferens i Paris juni 1916. Redan 1915 hade Ryssland i ett hemligt aftal med Frankrike och England tillförsäkrat sig deras löfte, att Ryssland vid fredsslutet skulle erhålla Konstantinopel och Dardanellerna, 1916 hade aftal träffats om uppdelning af större delen af Asintiska Turkiet, och febr. 1917 fick Frankrike Rysslands löfte om stöd vid fredsslutet för annektering af Saarområdet och upprättandet af en buffertstat väster om Rhen (mot att Ryssland skulle få fria händer i fråga om landförvärf vid sin västgräns). Dessa beräkningar korsades emellertid af den ryska revolutionen i mars 1917 (se Ryssland. Suppl.), som störtade det ryska själfhärskardömet

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Nov 5 22:53:33 2026 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfcm/0091.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free