särskildt hårdnackade på tyska frontdelen Givenchy (4 km. v. om La Bassée)--La Bassée, mot hvilken French riktade sitt hufvudanfall. Något afgörande resultat nåddes dock hvarken af de allierade eller af tyskarna. La Bassée och Lille förblefvo i de senares besittning. Äfven på ifrågavarande del af fronten vidtog ett ställningskrig, som varade i flera månader, utan att läget i stort sedt undergick någon förändring. -- Slaget vid Yser (18 okt.--30 nov.). Belgiska arméns återtåg till Yserlinjen tryggades af de nyanlända engelska trupperna, general Rawlinsons styrka, som besatt Bruges och Rousselaere (Roulers). 14 okt. inträffade dessa trupper i Yperen lagom för att hindra 6:e tyska arméns högra flygelkår att besätta staden och därmed äfven den viktiga öfvergången öfver Yser. 16 okt. framryckte Beselers härafdelning mot den belgiska ställningen Nieuport--Dixmuiden och inledde härmed det långvariga och å ömse håll ytterst förlustrika slaget vid Yser. På de allierades sida deltogo i detta utom de trupper, som besatt Yserlinjen, hvilka fingo en värdefull hjälp i engelska sjöstridskrafter (kustmonitorer) på sin vänstra flank, en ny fransk armé (8:e armén, till en början 7 fördelningar, under general d'Urbal), som i slutet af okt. af franska härledningen insattes i luckan mellan engelska arméns vänstra flygel vid Yperen och belgiska arméns högra flygel vid Boesinghe samt, på de allierades högra flygel, tvenne kårer af engelska armén. På tyska sidan insattes från 10 okt. den nybildade 4:e armén (hertigen af Württemberg), bestående hufvudsakligen af 4 nyuppsatta reservkårer (af frivilliga unga män) jämte marin-, landtvärns- och andra trupper, tillsammans omkr. 15 fördelningar, till höger om 6:e armén för att fylla ut luckan mellan denna och v. Beselers arméafdelning, hvilken senare ställdes under arméchefen. Till en början lyckades v. Beseler efter flera dagars strider tränga belgiska armén tillbaka öfver Yser till järnvägsbanken mellan Nieuport och Pervyse (halfvägs mellan Nieuport och Dixmuiden), som 26 okt. besattes af den senare, och ett förnyadt anfall med starkare krafter 30 okt. i riktning mot Furnes ledde till ett tillfälligt besättande af Ramscapelle, men då anordnade belgiska arméledningen en öfversvämning af hela den lågt liggande trakten omkring Yser mellan Nieuport och Dixmuiden, således framför belgiska arméns front, hvilket föranledde tyskarnas återtåg öfver Yser. Ett tyskt genombrott på denna del af fronten var därefter uteslutet, men å andra sidan kunde ej heller den nu afsevärdt försvagade belgiska armén -- hvars förluster uppgått till 18,000 man och 200 kanoner -- gripa till offensiven. Upprepade anfall mot Dixmuiden, besatt af engelska marinbrigaden m. fl. trupper, ledde slutligen (10 nov.) till tyskarnas besättande af nämnda ort. Däremot misslyckades försöket att på denna punkt genombryta Yserlinjen. -- Slaget vid Yperen (21 okt.--24 nov.). I samband med Beselers anfall mot Yserlinjen gingo 21 okt. delar af 4:e tyska armén till anfall mot fronten Dixmuiden--Yperen af de allierades ställning och lyckades äfven bemäktiga sig en del orter n. om Yperen, utan att dock kunna åstadkomma ett genombrott. Lika liten framgång hade ett 30 okt. igångsatt försök att med en särskild, af utvalda truppförband sammansatt arméafdelning (v. Fabeck) s. ö. om Yperen i linjen Zonnebeke--Hollebeke--Wytschaete genombryta de allierades starkt befästa och af omkr. 100,000 man, hufvudsakligen engelska trupper, besatta front, som i en vid båge omslöt Yperen ö. om kanalen mellan Yser och Lys, om än tyskarna vunno några lokala framgångar. På de allierades sida förstärktes den mest hotade delen af fronten med franska trupper, hvilket satte fältmarskalken French i stånd att framgångsrikt möta äfven det förnyade, med ännu starkare krafter -- utom den nämnda arméafdelningen Fabeck insattes nämligen, till höger om denna, en nybildad slaggrupp Linsingen -- utförda anfall, som 11 nov. igångsattes med ändamål att ö. och s. ö. om Yperen åstadkomma ett genombrott af de allierades front och därefter rulla upp denna. Under återstående del af månaden förekommo endast mindre strider, och nu följde på denna del af de båda motståndarnas front en längre period af relativ overksamhet. Som det strategiska läget hädanefter uteslöt all tanke på omfattning, blef enda sättet att åstadkomma ett afgörande en genombrytning af motståndarens front. Men härför fattades ännu efter höstfälttågets synnerligen förlustrika strider tillräckliga krafter, på tyska sidan desto mera, som flera armékårer måste sändas till östfronten. 7 nov. afgick tyske generalstabschefen, general v. Moltke, på grund af sjukdom och efterträddes af förutvarande krigsministern, general von Falkenhayn. -- De allierades decemberoffensiv. På Joffres order igångsattes under loppet af dec. anfallsrörelser utefter större delen af de allierades front i Belgien och Frankrike, sannolikt mera för att binda tyska trupper vid denna krigsskådeplats än för att åstadkomma ett afgörande. Sålunda anfölls tyska fronten i Belgien gång på gång -- i början af dec. var öfversvämningsområdet isbelagdt -- utan resultat. Längre söderut gingo de allierade 6 dec. till anfall på de tyska ställningarna å ömse sidor om La Bassée-kanalen mellan Armentières och Lens utan varaktig påföljd. Under tiden 18--21 dec. rasade häftiga strider n. om Arras (i linjen Neuville-Saint-Vaast--Carency--Lorettohöjden och ö. om denna vid Souchez) med samma resultat. Fransmännens upprepade anfall (20--30 dec.) mot de tyska ställningarna i Champagne (i linjen Souain--Perthes--Beauséjour) misslyckades äfven. Så var ock fallet med de hufvudsakligen af franska alpjägare utförda anfallen på tyska Vogeserfronten i slutet af månaden. Östfronten. Den strategiska uppmarschen. Till Ostpreussens försvar mot den väntade ryska invasionen bildades af i denna del af riket förlagda 3 armékårer jämte reservkårer, landtvärnstrupper och fästningsbesättningar 8:e armén (omkr. 200,000 man, under befäl af generalöfverste von Prittwitz und Gaffron), hvilken i början af aug. uppmarscherade med en del i linjen Soldau--Ortelsburg vid gränsen mot Polen, en del vid Insterburg med front mot Litauen och resten som strategisk reserv och omedelbart gränsskydd. Östra gränsens försvar i öfrigt anförtroddes åt landtvärns- och landstormsafdelningar. I öfre Schlesien sammandrogos 2 landtvärnsfördelningar m.fl. trupper