199 Världskriget (Krigshändelserna 1915. Saloniki. Turkiets krig. Anfallet mot Dardanellerna) 200 senare den 14, hvilket ledde till inonte ne grinska arméns kapitulation och konungens flykt ur lan- det, som nu besattes af österrikarna. Salonikifronten. Medan l:a bulgariska armén följde efter de återtågande serbiska strids- krafterna, bland hvilka konung Peter befann sig, in i (sydöstra hörnet af) Montenegro och Alba- nien, samlades under de sista dagarna af nov. 2:a, 3:e och 4:e bulgariska arméerna med en totalstyrka af 150,000 man under general Todo- rovs öfverbefäl i linjen Pfilep-Krivolac-Stru- mica för att uppta kampen med den i Macedonien stående orientarmén och därvarande serbiska styr- kor. Inför hotet af en omfattning drog general Sarrail, hvars armé då räknade omkr. 100,000 man, dennas vänstra flygel 30-40 km. tillbaka mot grekiska gränsen, medan högra flygeln kom att sträcka sig från Demir kapu vid Värdar, v. om Strumica, mot Doiransjön s. om denna stad. Fron- ten kom sålunda att bilda en framspringande nära nog spetsig vinkel. Häraf begagnade sig general Todorov, då han 10 dec. igångsatte ett dubbelt omfattande anfall mot ställningen i fråga. Efter två dagars hårda strider - det s. k. slaget vid Värdar - nödgades de allierade utefter hela linjen anträda återtåget öfver gränsen mot Grek- land. För att ej kränka detta lands neutralitet för- följdes orientarmén icke in på grekiskt område, där den dock icke - som bort ske i öfverensstämmelse med neutralitetens lagar - afväpnades, utan fick tillfälle att reorganiseras. Turkiets krig. Anfallet mot Dardanel- lerna. Brittiska regeringen meddelade 2 jan. 1915 den turkiska att, så vida icke Turkiet inställde frammarschen mot Egypten, skulle England force- ra Dardanellerna och sätta sig i besittning af Kon- stantinopel. Då ett af visande svar på denna an- hållan följde, besköt den förenade engelsk-franska flottan, under amiral Sackville Garden, som sedan föregående höst blockerat kusten, 19, 25 och 26 febr. de vid Dardanellernas västra mynning belägna forten, hvilka tystades. Alla försök att tränga ige- nom det minerade, af talrika strandbatterier samt tyska och turkiska undervattensbåtar försvarade sundet misslyckades dock. Vid det stora anfallet 18 mars - ledt af engelske amiralen de Robeck - mot forten, som försvarade smalaste delen af sundet (eng. The Narrows), gingo 3 slagskepp (2 engelska och l franskt) med 2,000 mans besättning förlorade. Ententemakterna beslöto nu att landsätta en armé på Gallipolihalfön och från landsidan söka betvinga de till sundets försvar uppförda verken. De härför afsedda stridskrafterna, hufvudsakligen bestående af kolonialtrupper, samlades under första hälften af april i Egypten och på ön Lemnos. Den af dem bildade s. k. Medelhafsexpeditionsarmén utgjordes af l fransk och 5 engelska fördelningar, tills. omkr. 120,000 man, under öfverbefäl af general lan Ha- milton. Han beslöt att rikta hufvudanfallet mot befästningarna vid Kilid Bahr, beläget på västra stranden af The Narrows. För detta ändamål landsattes 25 april Anzac-kåren (förk. för eng. Australian and New Zealand Army Corps) omkr. 10,000 man australiska och nyzeeländska trupper vid Ari Burnu på halföns västra kust, 23 km. från dess sydspets, och en engelsk fördelning vid Seddil- Bahr, Helles Burnu m. fl. platser på denna senare. Tillika landsattes en svag fransk brigad i demon- strativt syfte vid Kum Kale på den asiatiska sidan midt emot Seddil-Bahr. - Försvarskrafterna ut- gjordes af 5:e turkiska armén, bestående af 5 för- delningar (hvaraf 2 stodo på den asiatiska sidan af sundet) med en sammanlagd styrka af 75,000 man och (från 25 mars) ställd under befäl af tyske generalen Liman von Sanders, förut anställd som omorganisatör af turkiska armén, öfverbefälet öfver samtliga stridskrafter till lands och sjöss fördes af den i turkisk tjänst stående tyske amiralen von Usedom. - Landstigningen lyckades så till vida, att trupperna, om än med svåra förluster, kunde komma i land och sätta sig i besittning af en smal strandremsa på resp. landstigningsställen, men alla försök att vinna ytterligare terräng misslyckades. Den franska brigaden måste åter inskeppa sig. Un- der de närmast följande dagarna trängde den på halföns sydspets landsatta brittiska styrkan i förening med en fransk brigad turkarna tillbaka mot byn Krithia, belägen på en brant uppstigande höjdplatå, 7,5 km. från Seddil-Bahr, men den tvärs öfver denna gående turkiska hufvudställningen kunde icke betvingas, oaktadt truppernas anfall understöddes af örlogsfartygens eld. Den vid Ari Burnu landsatta Anzac-kåren höll sig med möda emot den 3:e turkiska under Essad pascha stående armékårens motanfall. - I början af maj hade turkiska armén förstärkts till 100,000 man, och un- der samma månad tillfördes de allierades armé l fransk inf.-fördelning och en del brittiska trupper. I juni tillkom ytterligare l engelsk territorialför- delning. De brittiska trupperna bildade då l ar- mékår om 6 fördelningar, under befäl af general Hunter-Weston, och de franska l armékår, om 2 fördelningar, under general Gouraud, som i maj efterträdt general d'Amade. På grund af de lidna förlusterna torde den sammanlagda styrkan icke ha öfverstigit 100,000 man. Oaktadt anfallen, sär- skildt mot Krithia-ställningen, upprepades med allt större styrkor, förblef läget oförändradt. De allie- rades sjöstridskrafter kunde ej heller uträtta något väsentligt. Tvärtom sänktes under maj 3 engelska slagskepp medelst torpedanfall från tyska och tur- kiska undervattensbåtar, hvilket föranledde hem- sändandet af de större örlogsfartygen. - Under juli och i början af aug. tillfördes general Hamil- tons armé 5 fördelningar med tills. 80,000 man, af hvilka dock 50,000 ersatte de lidna förlusterna. Af förstärkningarna landsattes 6 aug. 4 fördelningar i Suvlabukten på halföns västra kust n. om Anzac- kårens landningsplats, hvilken styrka (benämnd 9:e kåren, under general Stopford) gick till an- fall mot de turkiska ställningarna på Anafarta- höjderna omkr. 6 km. från stranden. Samtidigt gick Anzac-kåren, nu förstärkt till 3 fördelningar, till anfall mot höjdpartiet Sari Bair, som bildade en fortsättning på Anafartahöjderna söderut. Syf- tet med detta samfällda anfall var att efter besitt- ningstagandet af höjderna framtränga till Maidos på Gallipolihalföns motsatta strand. Anfallet, som pågick t. o. m. 10 aug., afslogs dock slutligen med betydliga förluster (minst 30,000 man enligt en- gelsk uppgift), utan att ha ledt till annat resultat än framflyttandet af de allierades främsta linje 1-2 km. ö. om Ari Burnu. Ett nytt anfall (21