261 Världskriget (Kriget till sjöss, örlogs- och handelsflottornas förluster) 262 kriget tilldelades alla större fartyg i engelska flottan ett flygplan af landtyp för nedslagsobserva- tioner vid eldgifning. För spaningsändamål mot fientliga sjöstridskrafter, särskildt u-båtar, samt mot minor kommo motorballonger af olika system till betydande användning; engelsmännen använde äf- ven ballons captifs i stor utsträckning. Tabell öfver örlogsflottornas förluster under Världskriget. Land Slagskepp moderna Slagskepp äldre Slagkryssare Pansarkiyssare Lätta kryssare Jagare och större torpedbåtar 1 Undervattensbåtar England .......... 2 11 3 14 13 75 54 Tyskland ......... __ 1 1 6 17 122 184 Ryssland ......... (Östersjön) - 2 - 1 1 8 11 Ryssland ......... (Svarta àafvet) 2 - - 1 - 13 1 Japan ............ 1 1 __ S H __ Turkiet 9 2 7 2 Österrike ......... 9 1 ? 9 8 Italien ............ ti __ 2 13 8 Frankrike ........ 1 3 __ 5 - 18 16 Förenta staterna - - - 3 - 2 1 Totala förlusten handelstonnage under kriget utgjorde 15,053,786 brutto registerton, hvaraf 9,822,014 under åren 1917-18. Genom nybygg- nader under och omedelbart efter kriget hade dock världstonnaget ökats med 8,501,000 brutto registerton från juni 1914 till juni 1920 (45,404,000 resp. 53,905,000 brutto registerton). Ehuru Sverige var neutralt, måste det vidkännas svåra förluster i fartyg och folk. Dess handelsflotta förlorade (mest genom minor) 280 fartyg, på tills. 291,549 brutto registerton, till ett värde af omkr. 220 mill. kr., och 684 personer omkommo. D. L-t. Krigsteknikens utveckling under Världskriget. Världskrigets inflytande på krigsteknikens ut- veckling blef synnerligen stort. Ehuru man vid kri- gets utbrott väntade, att krigföringen skulle bli i hög grad påverkad af under närmast föregående år förbättrad eller nytillkommen krigsmateriel, kunde man svårligen ana, att de militärtekniska hjälpmedlen skulle komma att spela en så domi- nerande roll, som fallet blef. Detta berodde tvif- velsutan till en stor del på, att kriget efter hand på alla fronter öfvergick till ställningskrig, hvar- vid enda sättet för någon af de båda motståndarna att åstadkomma ett afgörande var att söka genom- bryta fiendens vanligen starkt befästa front. För detta ändamål förslogo icke dittills använda strids- medel, utan nya, kraftigare sådana - särskildt artilleritekniska - kommo till användning. Härar- nas storlek, som öfverträffade alla föregåendes, fordrade älven bl. a. utomordentliga anordningar för förbindelse- och transporttjänsten. Slutligen blef det nya flygvapnets insats i kriget af allt större betydelse i samma mån, som dess materiel fullkomnades. Artilleriteknikens utveckling. Artilleriets insats var i Världskriget mera utslagsgifvande än i något föregående krig. Delvis sammanhängde detta med ställningskriget, som möjliggjorde användning af kraftigare pjäser och mera fulländade tekniska hjälpmedel än någonsin tillf orene. Vid flera större anfallsföretag bröts försvararens kraft h. o. h. genom artillerield. Insikten härom ledde till en under hela kriget fortgående, intensiv tillverkning af artilleripjäser och artilleriammunition, h varige- nom artilleriets styrka oafbrutet ökades. Vid slutet af kriget ansågs det normalt att vid anfall mot en befäst ställning använda en artillerimassa på ej mindre än 10 pjäser per km. af anfallsfronten. Den största ökningen föll på det tunga, långskju- tande artilleriet, hvars betydelse mångdubblades. Före kriget ansågos de gröfsta pjäserna inom detta artilleri vara 15 cm. kanoner och 28 à 30,5 cm. haubitser. Genast vid krigets början öfverraskade emellertid tyskarna med en 42 cm. haubits (se Tjocka Bertha), och under krigets lopp kommo liknande haubitser (i Frankrike t. o. m. en 52 cm. haubits) samt kanoner af 20-34 cm. kaliber allmänt i bruk. För transport af dylika jättepjäser måste tillgripas motorkraft, företrädes- vis traktorer å hjul eller å kedjebälten enligt * Caterpillar-systemet (se Tank 2), eller ock an- vändes järnväg. Därmed uppkom tanken på sär- skildt järnvägsartilleri. Härmed förstås artilleri (vanligen af gröfsta slag), hvars pjäser transporte- ras på och skjuta från järnvägsvagn. Vagnens mellersta del, hvarå pjäsen hvilar, bildar ett slags plattform, som vid skjutställnings intagande sänkes ned på skenorna eller på en i förväg iordningställd bäddning. En särställning inom det grofva artil- leri, som skapades under kriget, intogo de tyska s. k. tolfmil-kanonerna. Då ryktet förmälde, att tyskarna 23 mars 1918 på 120 km. afstånd bom- barderat Paris, väckte det först misstro. Förut- varande största skottvidder uppgingo till endast 25 à 35 km. Beskjutningen var emellertid ett faktum, och det blef sedermera bekant, att den utförts med en 21 cm. och en 24 cm. kanon. För- klaringen till den stora skottvidden är att söka däri, att projektilen till följd af den ovanligt stora utgångshastigheten (omkr. 1,600 m.) lyckas rela- tivt snart nå upp till starkt förtunnade luftlager och inom dessa tillryggalägger större delen af sin bana med den påföljd, att luftmotståndet blir be- tydligt minskadt. Denna företeelse har ändrat uppfattningen om den elevation, hvarmed största skottvidden (se d. o.) uppnås. Vid mycket stora utgångshastigheter uppnås maximiskottvidden ge- nom elevation öfver 45° (vid de tyska pjäserna enligt förmodan 53°-55°), just emedan projektilen då fortare når upp till de tunnare luftlagren. Med pjäser af nu angifvet slag sökte man ernå samtidig ökning i verkan och skottvidd. Men det långvariga ställningskriget, då motståndarna flerstädes lågo omedelbart inpå hvarandra, framskapade samtidigt ett annat slag af artilleripjäser, afsedda att ge stor verkan uteslutande på mycket korta afstånd. Dessa pjäser, nu kallade granatkastare (ty. minen- werfer, fr. canons de tranchée), utgöra i själfva