- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 33. Väderlek - Äänekoski /
283-284

(1922) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Världssjäl, filos. - Världssmärta. Se Weltschmerz - Världsspråk

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

antar likaledes världen vara besjälad, och bland nyare filosofer har särskildt Schelling lärt om världssjälen såsom den princip, som underhåller kontinuiteten mellan den oorganiska och organiska världen och sammanhåller hela naturen till en allmän organism. S-e. Världssmärta. Se Weltschmerz. Världsspråk, i regel ett språk, som vid sidan af de nationella språken skulle på grund af mellanfolklig öfverenskommelse användas som ett gemensamt meddelelsemedel i tal och skrift för folk af olika nationer och skilda samhällsklasser. Taget i denna bemärkelse, blir världsspråk liktydigt med internationellt hjälpspråk. Uttrycket universalspråk används stundom i samma betydelse; men i mera inskränkt bemärkelse menar man härmed ett på filosofisk väg framkonstrueradt språk, afsedt att eventuellt ersätta och göra öfverflödiga de nationella språken. Under antiken var latinet gemensamt skriftspråk inom det väldiga romarriket, under det att talspråket var splittradt i olika dialekter. Under medeltiden och en del af nya tiden var latinet de lärdes språk i Europa, liksom sanskrit var och alltjämt är så i Indien. Under 1600- och 1700-talen spelade franskan rollen af såväl internationellt skriftspråk som samtalsspråk inom diplomatiska samt högre och bildade kretsar! Något allmänt internationellt folkspråk har däremot aldrig existerat. Dock gör sig behofvet af ett dylikt språk i våra dagar af ökad folkbildning starkare gällande än någonsin. De nationella enhetssträfvanden, som tagit sig uttryck i uppkomsten af ett stort antal mindre statsbildningar, ha samtidigt inom dessa områden gett upphof till en nationalspråkens renässans, som i ej ringa grad inkräktat på de stora kulturspråkens internationella gångbarhet. Samtidigt gör sig ett starkt behof gällande att återknyta och stärka de mellanfolkliga förbindelserna. Internationella konferenser och sammanträden höra nästan till ordningen för dagen. Mycket skulle vara vunnet, om vid dessa ett enda språk kunde komma till användning i st. f. den språkförbistring, som nu råder. För handel och industri skulle ett dylikt allmänt folkspråk bli af största betydelse. En effektiv kommersiell träning förutsätter nu inhämtande af solida kunskaper i åtminstone tre à fyra språk, då ett kunde vara fullt tillräckligt. Äfven om en vetenskapsman i våra dagar på grund af den starka specialiseringen inom forskningen ej kan undvara grundliga insikter i de historiska språken - de arbeten han måste rådfråga finnas ju stundom endast i manuskript eller i ett eller några få tryckta exemplar -, skulle dock spridningen af hans egna arbeten, liksom samarbetet med andra forskare i hög grad underlättas genom införandet af ett världsspråk. Detsamma gäller i någon mån äfven om skönlitterära arbeten, äfven om något af den individuella egenarten och därmed den finaste språkliga bouqueten med nödvändighet går förlorad vid öfverförandet af ett diktverk från ett språk till ett annat. Språktvånget i skolorna skulle afsevärdt lättas, då efter världsspråkets införande det åtminstone på vissa bildningslinjer blefve öfverflödigt att lära något af de främmande språken. Världsspråket skulle slutligen ej endast slå bryggor mellan folk och folk, utan, då kunskaper i främmande språk ej sällan verka klassskiljande äfven mellan de olika samhällslagren, sålunda verka socialt utjämnande. I stater, där flera språk eller dialekter talas, t. ex. Finland, Belgien, Schweiz, Tjecho-Slovakien, Indien o. s. v., gör sig gifvetvis behofvet af ett världsspråk särskildt starkt gällande. På grunder, som i det följande skola närmare skärskådas, ställer sig mången fientlig till tanken att göra ett historiskt språk till världsspråk. Man föredrar ett konstspråk. Med historiskt språk förstås ett språk, som tillkommit på naturens egen väg och gått i arf eller går i arf från generation till generation. Lefvande språk är ett historiskt språk, som alltjämt är i användning och ärfves från generation till generation. Med dödt språk förstås i regel ett historiskt språk på ett äldre utvecklingsstadium, t. ex. sanskrit, latinet i motsats till de romanska språken, den klassiska grekiskan i motsats till nygrekiskan, fornsvenska i motsats till modern svenska o. s. v. Vissa historiska språk äro utdöda, d. v. s. användas ej längre som meddelelsemedel, t. ex. gotiskan, vandaliskan, korniskan o. s. v. Hvarje historiskt språk är gifvetvis endast ett ofullkomligt uttryck för tanken, det är ej fullt logiskt eller regelbundet, hvarken med hänsyn till sitt ordförråd, som ofta uppkommer rent slumpvis, eller dess stafning och böjning, som förete mer eller mindre starka oregelbundenheter. Ett konstspråk tillkommer genom en medveten skaparakt, och det är därför möjligt att vid dess utformande ta större hänsyn till logikens fordringar, så att de oregelbundenheter, som vidlåda ett historiskt språk, i viss mån undanröjas. Ett konstspråk kan därför under vissa förutsättningar bli afsevärdt lättare att lära än ett historiskt språk. Beträffande de försök, som gjorts att framställa ett för internationellt bruk afsedt konstspråk, kunna tre olika system urskiljas, de aposterioriska, de aprioriska och de blandade systemen. Skillnaden mellan dessa har formulerats på följande sätt: De aprioriska systemen kännetecknas däraf, att de hvarken i fråga om ordskatt eller grammatik söka någon förbindelse med de naturliga språken, allt i dem är konstgjordt; de aposterioriska systemen ha både hämtat sin ordskatt från de naturliga språken och sökt bilda sin grammatik efter naturliga analogier; de blandade systemen visa tendens till att sluta sig till de naturliga språken, men ha i hufvudsak stannat kvar på den rena konstruktionens stadium (se B. Bergqvist, "Esperantisten", 3, 1908). De intressantaste af de aprioriska språken äro de, som hvila på en logisk begreppsindelning. Sålunda sysslade filosofen Leibniz (d. 1716) under hela sitt lif med att framställa ett dylikt språk, hvars ordförråd skulle grunda sig på en analys och därpå följande katalogisering af människoandens alla idéer och hvars grammatik skulle framställas genom en undersökning af de idéassociationer, som uttryckas genom partiklar och ändelser. Leibniz blef emellertid aldrig färdig med sitt världsspråk. Före Leibniz hade dylika filosofiska språk uttänkts af engelmännen Dalgarno ("Ars signorum", 1661) och Wilkins ("Essay towards a real character",

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Nov 5 22:53:33 2026 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfcm/0164.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free