- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 33. Väderlek - Äänekoski /
285-286

(1922) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Världsspråk

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

1668), och liknande försök ha gjorts ända fram till våra dagar, bl. a. af en svensk K. T. G. Keyser, hvars efterlämnade arbete "Universalspråket" sedan 1918 är under utgifning. Intet af dessa språk har rönt någon större anslutning och detta af lätt insedda orsaker. Införandet af ett filosofiskt universalspråk förutsätter en rationalisering af det mänskliga tänkandet, som på utvecklingens nuv. ståndpunkt knappast är tänkbar. Det torde dessutom vara synnerligen vanskligt att finna adekvata språkliga uttryck för alla olika begrepp och begreppskombinationer, i synnerhet då hänsyn äfven måste tas till språkets utvecklingsmöjligheter. Om ett sådant språk blefve allmänt antaget, skulle det på grund af det mänskliga tänkandets begränsning samt af ljudfysiologiska orsaker snart nog differentieras för att sedan klyfva sig i flera språk eller m. a. o. upphöra att vara universalspråk. Mest typiskt för de blandade systemen är det af J. M. Schleyer 1879 framställda volapük (se d. o.), som efter att på 1880-talet ha upplefvat en kort glansperiod nu nästan råkat i fullständig glömska. Andra dylika konstspråk af senare datum äro dil (Breslau, 1893), langue bleue (Paris, 1889) och pankel (Grossbeeren, 1906). De aposterioriska systemen spela emellertid den största och viktigaste rollen i de konstgjorda världsspråkens historia. På den vägen kunna nämligen språk framställas, hvilka ha den stora fördelen att vara mycket lättlärda. Ordförrådet vinnes då genom sammanställning af de vanligaste ordrötter, som ingå i de europeiska kulturspråken, från hvilka de olika ordklasserna sedan bildas genom tillägg af ändelser, och grammatikan uppbygges på principen af den största enkelhet och regelbundenhet. Försök att konstruera ett internationellt hjälpspråk på dessa grunder gjordes redan tidigt, t. ex. af M. Faiguet (1765). Från 1800-talets senare hälft daterar sig ett stort antal dylika språk med latin, spanska, franska eller flera historiska språk som bas. Det enda af dessa, som vunnit en relativt stor spridning, är esperanto (se d. o.), framlagdt 1887 af L. Zamenhof, i hvilket majoriteten af konstspråksifrare anser sig ha funnit det länge sökta idealet eller m. a. o. ett internationellt hjälpspråk, som faller sig lättast att lära för det största möjliga antalet människor. Mot esperanto riktades emellertid snart nog från vederhäftigt språkmannahåll (se t. ex. Leskien, "Zur kritik des esperanto") en ingående kritik, som åtminstone i fråga om ljudbeståndet och vissa punkter af formläran måste anses berättigad. I afsikt att tillrättalägga frågan tillsattes 1900 en kommitté, hvars arbete resulterade i ett nytt världsspråk, ido l. ilo (se d. o.), som i själfva verket är endast en modifierad form af esperanto. Ehuru de fleste för saken intresserade språkmän torde vara af den åsikten, att ido är öfverlägset esperanto, har dock det nya språket ej vunnit någon större anslutning, beroende bl. a. på motstånd från esperantistiskt håll. Stockholms världsspråksförening, bildad 4 april 1898, har till ändamål att verka för utbredning af ido och anordnar årliga kurser i detta språk. Vi öfvergå nu till en behandling af den synnerligen svåra frågan, huruvida ett konstspråk eller ett historiskt språk är bäst egnadt att bli världsspråk eller internationellt hjälpspråk. Ehuru ett konstspråk har den obestridliga fördelen att åtminstone relativt sedt vara neutralt (ido är dock närmast ett romanskt språk) och därför ej borde ge upphof till någon nationell animositet och vidare torde vara lättare att lära än något af världsspråken (vissa språkmän äro dock af annan åsikt), stöter likvisst dess antagande till internationellt hjälpspråk på mycket stora, för att ej säga oöfverkomliga, svårigheter. Ett konstspråk har ej den suggestiva kraft, den smidighet och den rikedom i fråga om uttrycksmedlen, ej minst från stilistisk synpunkt, som är det lefvande språkets arf och egendom. Det kan ej ge någon inblick i ett folks själ, kan ej förläna den andliga vidsyn, som följer med kunskaper i ett af världsspråken. Ett konstspråk kan därför estetiskt och stilistiskt aldrig bli likvärdigt med ett historiskt språk. Såväl ido som esperanto synas beträffande formgifningen vara väl mycket bundna vid den latinska skolgrammatikans schemata, något som kommer till synes i det starkt syntetiska böjningssystemet. Sålunda bildas verbets tempus uteslutande med ändelser, ej med hjälpverb. I själfva begreppet konstspråk ligger möjlighet till ändringar och förbättringar. På så sätt gick volapük under, och i ido har esperanto fått en medtäflare, som med tiden kan bli farlig nog. Hvad hindrar, att man i framtiden framställer ett nytt, ytterligare förbättradt världsspråk, där t. ex. hänsyn tas äfven till andra språk än de europeiska? Upphöjandet af ett konstspråk till världsspråk torde dessutom komma att stöta på mycket stora, rent praktiska svårigheter. Sålunda förefaller det föga sannolikt, att den engelska och den amerikanska regeringen skulle påbjuda allmän skolundervisning i ett konstspråk, så länge engelskan talas och förstås öfver så godt som hela världen. Och så länge England och Amerika ej tagit ett dylikt steg, lönar det sig knappast för någon annan nation - stor eller liten - att göra det. Betecknande härvidlag är, att konstspråken knappast erhållit någon som helst uppmärksamhet från engelsk- amerikanskt språkvetenskapligt håll. Det lilla antal språkvetenskapsmän, som intresserat sig för dem, är nästan uteslutande fransmän eller tyskar. Gå vi nu till de lefvande språken, kan väl knappast något annat på allvar ifrågasättas som internationellt hjälpspråk än engelskan, som är moderspråk för omkr. 150 mill. människor, administrativt språk för 500 mill. (d. v. s. omkr. en tredjedel af hela världens befolkning) och dessutom som ett inlärdt språk talas af ett stort antal personer i alla världsdelar. Härtill kommer, att engelskan på grund af sin enkla formbyggnad är mera lättlärdt än något annat af de mera kända språken. Dess ordförråd är i hufvudsak en blandning af romanska och germanska element, m. a. o. af de språk, som ha den största spridningen i Europa. Det uppfyller alltså redan i och för sig några af de viktigaste krafven på ett internationellt hjälpspråk. Genom några enkla konstgrepp - analogisk förenkling delvis i anslutning till vulgärspråket - skulle dess formlära och syntax kunna reduceras till nära nog samma enkelhet som esperantos, men

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Nov 5 22:53:33 2026 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfcm/0165.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free