303 Värmecentrum-Värmedöden 304 huden, genom att åstadkomma en blodströmning till huden och därigenom en aflastning från ett underliggande, inflammeradt organ, eller ock att få ökad blodtillförsel och därigenom ökad vätske- omsättning i det sjuka organet själft, t. ex. en ledgång, hvarigenom man hoppas kunna gynn- samt påverka de sjukliga processerna i det- samma. Yärmebehandling kan slutligen också användas för att frambringa från huden ökad svettafsöndring, som i många sjukdomsfall, t. ex. vid vattensvullnad (ödem) i underhuden, kan vara önskvärd. Allmän värmebehandling kan åstadkom- mas genom tjocka, dåligt värmeledande kläder, genom inpackning af kroppen i dess helhet i varma filtar o. d., vidare genom s. k. hydroterapi med bad, öfver 38° C., ånga eller het luft. Utmärkta värmekällor utgöra naturligtvis den strå- lande värmen från solen, den naturliga eller konstgjorda (s. k. kvartslampa), samt den elektri- ska värmen i elektriska ljusbad o. d. Utsattes hela kroppsytan för dylika varma behandlingar, brukar följden bli ökad svettafsöndring. Den lokala värmebehandlingen kan ock genomföras på många olika sätt. Heta lokala vattenbad, heta omslag med gröt, varmt vatten eller på elektrisk väg alstradt värme (värmefilt) äro allmänt bekanta och brukade metoder. En bemärkt plats inom denna terapi in- taga de våtvärmande omslagen, s. k. Priessnitzska omslagen, hvilka ofta ha en synnerli- gen välkommen, smärtstillande förmåga (se vidare Neptunigördel). Relativt nya och utmärkta metoder ha vi fått i den s. k. hetluftbehandlingen och i diatermien 1. termopenetrationen. Hetluft- behandlingen (se vidare d. o.) består däri, att man inför en viss kroppsdel i en relativt värmeisolerande låda, och genom dennas upphett- ning medelst elektrisk värme eller hetluft kan man utsätta t. ex. en ledgång för en intensiv värme af intill 150° C. under längre eller kortare tid. Afsikten därmed är att framkalla en s. k. aktiv hyperemi eller blodtillströmning till det sjuka organet för att, såsom of van antydts, gynnsamt inverka på den i detsamma pågående sjukliga processen. Särskildt vid kroniska sjukdomar i ledgångarna har denna metod vunnit vidsträckt användning. Djupvärmebehandlingen, diater- mien 1. termopenetrationen, är grun- dad på det förhållandet, att vissa s. k. hög- frekventa elektriska växelströmmar vid sin passage genom kroppen utveckla värme. Denna metod har fått användning inom medicinen på grund af iakt- tagelser af Tesla, d'Arsonval m. fl. Behand- lingen med dylika fordrar naturligtvis särskilda, ännu ganska dyrbara apparater. Diatermien har kommit till användning vid diverse reumatiska lidanden och har gett goda resultat, särskildt vid en del sjukdomar i ledgångarna. I. H. Värmecentrum, fysiol. Människans och de högre djurens kroppstemperatur håller sig trots växlin- gar i omgifningens temperatur tämligen oförändrad. Till förklaring af detta förhållande har man an- tagit en särskild nervmekanism, reglerande krop- pens värmeproduktion såväl som dess värmeförlust, en mekanism, hvilken man betecknat som "värme- centrum". Ändringar i kroppstemperaturen har man iakttagit efter ingrepp å olika delar af cen- trala nervsystemet. Särskildt bekant är R i c h e t s (se denne) iakttagelse (1884) af en temperatur- stegring efter ett stick i främre delen af storhjär- nan, värmestick. Efterföljande forskare ha funnit, att sticket för att vara verksamt måste träffa corpus striatum. Man har vidare funnit, att en lokal uppvärmning af detta parti med- för en sänkning af kroppstemperaturen i sam- band med en minskning af gasutbytet och att en afkylning har motsatt verkan, och man antar därför, att i denna trakt af hjärnan en mekanism är belägen, hvilken kan betecknas som värme- centrum. J- E. J-n. Värmedöden, astrojys. och filos. Om mekaniska värmeteoriens andra hufvudsats och Carnots cir- kelprocess antas gälla för världsalltet i dess helhet, så leder den till en åsikt om världsutvecklingen, som fått namnet värmedöden och som måste betecknas som en naturvetenskaplig och filosofisk paradox. Emellertid har denna åsikt på fullt allvar uttalats och motiverats af de tre världs- berömde naturforskarna W. Thomson (lord Kel- vin), H. von Helmholtz och R. Clausius, hvilken sistnämnde säges ha först användt ordet "värme- döden". Thomson synes vara åsiktens upphofs- man; han uttalade den 1852 ("On a universal tendency in nature to the dissipation of energy", i "Proceedings of Edinburgh society"); Helm- holtz utvecklar åsikten vidare i ett föredrag 1854 i Königsberg ("Ueber die wechselwirkung der natur- kräfte und die darauf bezuglichen neuesten ermit- telungen der physik"). Denna målande skildring af ämnet må här i öfv. anföras. "Vi kunna alltså dela världsalltets samtliga kraftförråd i två delar; den ena är värme och måste förbli värme; den andra, som innefattar en del af de hetare kropparnas värme och hela förrådet af kemiska, mekaniska, elektriska och magnetiska krafter, kan undergå de mångfaldigaste formförändringar och underhåller hela rikedomen af växlande förändrin- gar i naturen. Men de heta kropparnas värme sträfvar alltjämt att genom ledning och strålning öfvergå till de mindre varma och åstadkomma temperatur järn vikt. Vid hvarje rörelse hos de jordiska kropparna öfvergår genom friktion eller stöt en del mekanisk kraft till värme, hvaraf endast en del kan återförvandlas; detsamma är i regel fallet vid hvarje kemisk och elektrisk process. Däraf följer alltså, att första delen af kraftförrådet, det oföränderliga värmet, alltjämt ökas vid hvarje naturprocess, men den andra delen, förrådet af mekaniska, elektriska, kemiska krafter, alltjämt minskas; och om de fysiska processerna i världsalltet ostörda få fortgå, öfver- går slutligen allt kraftförråd i värme, och allt värme kommer i temperatur järn vikt. Då är ingen förändring längre möjlig, då måste ett fullständigt stillastående inträda, så att ingen som helst natur- process af någon tänkbar art kan försiggå. Icke heller växter, människor och djur kunna då lefva, när solen har förlorat sin högre temperatur och därmed sitt ljus och när jordytans samtliga beståndsdelar ingått de kemiska föreningar, som deras frändskapskrafter fordra. Kort sagdt, världs- alltet är dädanefter dömdt till evig hvila. Denna slutsats från Carnots lag är naturligtvis bindande endast i det fall, att lagen vid fortsatt prof ning