305 Värmeekvatorn-Värmeledning 306 utsikt finnas, att så ej skulle vara, i hvarje fall måste vi beundra Thomsons skarpsinne, som för- stod att mellan bokstäfverna i en liten rätt länge bekant matematisk formel, som talar endast om kropparnas värme, volym och tryck, läsa slutsat- ser, som hota världsalltet, om också först efter oänd- ligt lång tid, med evig död". - Clausius uttalar samma tanke lakoniskt sålunda: "Världens energi är konstant, världens entropi (se d. o.) sträfvar till ett maximum". Denna hypotes hvilar på satsen, att värme icke af sig själf kan öfvergå från en kallare till en varmare kropp; den ende fysiker på denna tid, som synes ha betviflat allmängiltig- heten af denna sats, var Maxwell, som i en allegorisk framställning af molekylarrörelsen såsom behärskad af intelligenta varelser antyder, att de molekyler, som ha de största hastigheterna, kunna afskilja sig från de andra och ge upphof till en kropp med högre temperatur än den ursprungliga, som är en blandning af molekyler med olika, men i medeltal mindre hastighet än den af skilda delen. Vi skola se, huru denna process realiseras i universum och hur den af Arrhenius blifvit använd till en vederläggning af hypotesen om värme- döden. Intressant är V. Kydbergs dikt "Lifslust och lifsleda", där han låter "Pumpa" eller "Intelligensaristokraten" förkunna värmedöden för en ung lefnadsglad hellen; "Världsalltet nalkas sin eviga hvila. Värmen fördelar sig allt jämnare i rymden, och när den är af slutad, upphöra rörelse och lif. Allt försvinner i omedvetenhetens natt. Det enda, som därvid har betydelse, är, att äfven jag, i hvars hjärna universums egentliga med- vetande är samladt, atrofieras och entropieras. Äfven jag är dömd att försvinna. Jag skall af dunsta till en känselsträng, "slankare" än sol- strålen, och känselsträngen dofta bort i rymden med en ultrafin, hyperestetisk 'dirring' af dju- paste lifsleda." Ekholm visade 1900 ("Ueber den energie-vorrath, die temperatur und strahlung der weltkörper", i Bih. till sv. Vet. akad:s handl.), att hittills icke den ringaste värmeutjämning egt rum i universum, ty enligt Stefans strålningslag ega solarna en yttemperatur af många tusen gra- der och enligt mekaniska värmeteorien en inre temperatur af flera millioner grader, under det att ur en jämförelse mellan solens och stjärnornas strålning för världsrummets strålningstemperatur erhålles enligt Stefans strålningslag -269° eller endast 4° öfver absoluta nollpunkten. Äfven om världen icke vore äldre än 14 mill. år, den ålder, som Helmholtz beräknar för solsystemet, så vore en .dylik oerhörd motsats af värme och köld i universum omöjlig, därest den af honom, Kelvin och Clausius förfäktade värmeutjämningen egt rum. För att förklara, huru värmet oupphörligt återför- vandlas till mekanisk energi, bör man erinra sig, att äfven värme ingenting annat är än rörelse hos molekylerna eller atomerna, men denna rörelse är oordnad, sker huller om buller, så att, enligt den kinetiska värmeteorien, dessa smådelar oupphörligt stöta ihop. Om däremot smådelarnas rörelse är ordnad till regelbunden parallell- eller rotations- rörelse, uppstå icke därigenom några sammanstöt- ningar, alltså ingen värme, utan endast rörelse hos massan i dess helhet. Så är det t. ex. med jord- klotets smådelar: de röra sig i världsrummet med en hastighet af omkr. 30 km. i sek., utan att där- igenom jordklotet uppvärmes, hvilket ögonblick- ligen skulle inträffa, om smådelar med denna hastighet oupphörligt stötte samman. Genom strål- ningstrycket utslungas oupphörligt smådelar från solarna med stor hastighet, men de få därigenom parallellrörelse och stöta alltså icke ihop med hvarandra. Så förvandlas enligt Ekholm värme oafbrutet till mekanisk energi. Arrhenius har 1906 i "Världarnas utveckling" (sid. 153 ff.) och i "Människan inför världsgåtan" (sid. 150 ff.) utvecklat samma tanke från en annan synpunkt. Enligt den kinetiska gasteorien ha gasmolekylerna stor rätlinig hastighet, hvilken i allmänhet är olika stor hos olika molekyler. Om nu en himla- kropp har en atmosfär, så kan ej alltid dess attraktion hålla kvar de snabbaste molekylerna, utan de gå ut i världsrymden; en liten himlakropp sådan som månen har därför ingen atmosfär. Det från solarna utslungade stoftet bildar småningom i världsrymden nebulosor af oerhörd utsträckning och förtunning; därför utöfva de så svag attraktion på sina smådelar, att efter hand alla de smådelar, som ega någon hastigare rörelse, gå bort från nebulosan. Smådelar med så långsam rörelse, att de hållas kvar, stöta nästan aldrig ihop i den ytterligt glesa sammangyttringen, och däraf följer enligt kinetiska gasteorien, att nebulosornas tem- peratur ligger vid absoluta nollpunkten, något som förklarar världsrymdens låga strålningstemperatur, och att denna icke stiger trots solarnas strålning. Således upprätthålles den stora värmeskillnaden mellan solar och nebulosor i obegränsad tid, så att lif och rörelse kunna existera i oändlighet, utan början och utan slut i tiden. N. E-m. Värmeekvatorn. Se Vind. Värmeekvivale^t, fys. Se Mekaniska värmeekvivalenten och Värme, sp. 294. Värmeelektricitet, jys. Se Termoelektri- citet. Värmeelement, tekn. Se Element 7. Värmeenhet, fys. Se Egentligt värme, Kalori och Värme. Värmeflaska, fys. Se Termosflaska. Värmefärg. 1. Se D i ät er m an. - 2. Vid demonstrationsförsök rörande värmeföreteelser an- vänds ofta s. k. värmefärg, som utgöres af kvick- silfver-silfverjodid, för att påvisa temperaturför- ändringar. Nyssnämnda salt har vid rumstem- peratur ljusgul färg, men om temperaturen ökas till 35°, ändras färgen plötsligt till orangeröd, beroende på, att en kemisk förvandling inträffar. Vid afkylning under nyssnämnda temperatur går förvandlingen tillbaka och saltet återtar sin ljus- gula färg. För att t. ex. studera värmeledningen hos en metallstaf kan stafven bestrykas med dylik värmefärg. Genom att iakttaga färgförändringen, då stafven uppvärmes i ena ändan, kan man bedöma den hastighet, hvarmed värmet ledes genom stafven. 2. T. E. A. Värmegrad, fys. Se Temperatur 1. Värmekapacitét, fys. Se Egentligt värm e. Värmeledare, fys. Se Ledare l c), Led- ningsförmåga och Värme, sp. 299. Värmeledning. 1. Värmets fortplantning genom