307 Värmeledningsförmåga-Värmestrålning 308 ning för byggnaders uppvärmning. Se Upp- värmning. Värmeledningsförmåga, fys. Se Ledningsförmåga, sp. 1498, och Värme, sp. 299. Värmeledningskoefficient, fys. Se Ledningsförmåga, sp. 1498, och Värme, sp. 299. Värmelen (Värmeln), sjö i Värmland på gränsen mellan Jösse, Gillbergs och Grums härad, är 23 km. lång i n. och s. samt 7 km. bred, bildar mot n. och n. v. två stora vikar samt fortsättes åt s. ö. genom sjön Lången och åt s. v. nedanför sundet vid Värmskogs kyrka genom den smala, omkr. 15 km. långa sjön Lilla Värmelen, som genom en 3 km. lång å, Borgviksån, vid Borgviks bruk utfaller i Borgviksfjärden, en inre del af Grumsfjärden, som är en vik af Vänern. Hit rinner äfven Malsjöån från Lången, hvarigenom V. får dubbelt aflopp. Västra stambanan skär V:s norra vik och har strax ö. om sjön stationen Brunsberg. Vid norra ändan af den nordvästra viken ligger stationen Edane. Sjöns areal utgör 77 kvkm., och dess höjd ö. h. är 56 m. Den mottager tillflöden från ett flertal mindre sjöar: i ö. Emsen, Rinnen och Säfveln, i n. Salungen och Mangen, i v. Rommen och Nästjärn. Det område, från hvilket vatten samlas till V., utgör 860 kvkm. J. V. E. Värmelära, fys. Se Värme. Värmemotorer, mek. Se Kraftmaskiner. Värmemätning, fys. Se Aktinometer, Bolometer, Kalorimeter, Pyrometer, Temperatur 1, Termoelement, Termometer och Termometri. Värmenecessär (se Necessär), handelsbenämning för en kamintyp. Se Kamin, sp. 727 med fig. 1. Värmereglering, tekn. Se Uppvärmning. Värmeregulation, en kroppsförrättning (funktion) hos däggdjur och fåglar, genom hvilken kropps- temperaturen (se d. o.) hos dessa djur hålles i det närmaste oförändrad trots betydande växlingar i omgifningens temperatur och som be- står i en anpassning af såväl kroppens värmepro- duktion (se Kroppsvärme) som dess värme- förlust. Det förra af dessa förlopp har Rubner kallat kemisk, det senare fysikalisk värmeregula- tion. Utsattes ett djur för afkylning, stiger det respiratoriska gasutbytet, utvisande en ökning af förbränningen inom kroppen. Undandrages kropps- muskulaturen nervsystemets inflytande, t. ex. ge- nom förstöring af ryggmärgen eller förgiftning med curare (se d. o.), uteblir denna stegring, och djuret förhåller sig som ett s. k. kallblodigt djur, d. v. s. dess kroppstemperatur och värmeproduk- tion ändra sig i samma riktning som omgifningens temperatur. Detsamma inträffar äfven, om det i öfrigt oskadade djuret utsattes för intensiv afkyl- ning eller uppvärmning. Värmeregulationsmeka- nismen tål, såsom naturligt är, endast en viss grad af påkänning. Det ligger nära till hands att upp- fatta den kemiska värmeregulationen som en in- ställning af omsättningen i musklerna i form af en reflex (se d. o.), utlöst från huden. Rubner m. fl. har i sammanhang härmed antagit en för- bränningsprocess i musklerna fullkomligt oberoende af den egentliga kontraktionsprocessen och ute- slutande stående i värmeregulationens tjänst. Det respiratoriska gasutbytet hos ett försöksdjur ändrar sig nämligen kontinuerligt med temperaturen i omgifningen, och man har funnit det orimligt att antaga, att djurets f rysningsrörelser skulle kunna nå en sådan regelbundenhet. Emellertid ha andra - Loewy, Johansson - funnit, att en människa kan utsättas för betydande afkylning, utan att förete några frysningsrörelser och att därvid ej heller någon stegring af det respiratoriska gasutbytet kommer till stånd. Den kemiska värmeregulationen synes sålunda sammanfalla med s. k. frysningsrörel- ser, d. v. s. darrning och frossbrytningar. - Det är klart, att den kemiska värmeregulationen ej för- klarar det faktum, att en individ kan bibehålla normal kroppstemperatur äfven vid högre tem- peratur i omgif ningen. Franklin, som var en af de förste, som gjort denna iakttagelse, hänvisade på svettafsöndringen såsom en förklaring. Vid svettens afdunstning från kroppsytan bindes en tillräcklig mängd värme för att förekomma en stegring af kroppens temperatur. Djur, som sakna svettafsöndring, t. ex. hunden, förete en karak- teristisk andningstyp under motsvarande förhållan- den. Andetagens djup och frekvens äro ökade. Andningsluften passerar genom den vidöppna mun- nen, hvarvid en betydande afdunstning kommer till stånd såväl inom luftvägarna som i munhålan, särskildt från tungan, som hålles fuktig genom en riklig spottafsöndring. En regulation af värme- förlusten, d. v. s. en fysikalisk värmeregula- tion, åstadkommes äfven genom ändring af blod- strömmen i hudens kärl. Värmeutstrålningen från huden bestämmes af hudtemperaturen, och som f ettlagret under huden är värmeisolerande, reg- leras värmetillförseln till huden väsentligen genom blodströmmen. Mekanismen verkar naturligtvis, endast då omgifningens temperatur är lägre än kroppens. J- E. J-n. Värmesinne, fysiol. Se Känsel. Värmeslag, plötslig död genom stegring af tem- peraturen i kroppens väfnader i samband med en rubbning af den s. k. fysikaliska värmeregulationen (se d. o.). Mot öfverupphettning skyddas kroppen genom svettaf söndring och svettens afdunstning från kroppsytan. Försvagas svettaf söndringen, t. ex. genom kroppens fortgående uttolkning, eller för- svåras vattenafdunstningen genom omgifvande luf- tens fuktighet, inträder risken för en öfverupp- hettning. J- E. J-n. Värmespektrum, fys. Se Värmestrålning. Värmestick, fysiol. Se Värmecentrum. Värmestrålning, Strålande värme, fys. De allmänna lagarna för värmets fortplantning genom strålning äro behandlade i artiklarna Strålning och Värme, sp. 300. Ljus- och värmestrålar äro af alldeles samma art. Skillnaden består endast däri, att strålar, som falla inom ett visst begränsadt våglängdsområde i spektret (se Spektrum, sp. 637), göra intryck på ögats nät- hinna och äro därför synliga, under det att andra strålar icke ha denna egenskap och därför äro osyn- liga. De strålar, som falla utanför spektrets röda ändar och hvilkas våglängder äro större än ungefär 0,ooo8 mm., kallas ultraröda 1. värmestrålar. Både ljus- och värmestrålar förvandlas, då de absorberas af en yta, till värme. Genom uppmätning af den