bredden från ö. till v. på Karlstads breddgrad omkr. 174 km. Folkmängden i landskapet 1920 var 286,251 pers., 16 på 1 kvkm. land, hvadan det med afseende på invånarantal var det sjunde i ordningen af Sveriges, det tredje af Svealands landskap och beträffande folkmängdstäthet det resp. sextonde och femte. -- Med undantag af den nästan rätliniga östsidan af Värmlandsnäs är kusten utmed Vänern sönderskuren af vikar och bukter med en väl utbildad skärgård. Större öar äro Önaholm, nära gränsen till Dalsland, Jäfverön och Hammarön, utanför Karlstad, den senare dock genom Klarälfvens aflagringar bragt i samband med fastlandet, och Vålön i s. ö. Bland Vänerns vikar i V. märkas Svartåviken i s. v., Äsfjärden med Grumsviken, Kattfjärden, v. om, och Hammarösjön, s. om Karlstad, Bottviken, Ölmeviken, Hjälmarsfjärden och Varnumsviken, utanför Kristinehamn, samt, på gränsen till Västergötland, Åråsviken med Kilsviken. -- Ytbildning. Från Kölen utgå, n. om V., två landskapet omslutande förgreningar, af hvilka den västra, äfven den fordom kallad Kölen, skiljer landskapets vattendrag från Glommens. Där finnas höjdplatåer på i s. 300--400 m. ö. h., i n. vanligen 500--700 m., bland dem Jättstensberget (638 m.), Enberget (654 m.), Brånberget (691 m.), Afundsåsen (621 m.), Midsommarberget (557 m.), Böckelsberg (482 m.), Mullhögaklint (541 m.), Digerberget (434 m.), Hjortberget (416 m.), Blåbärskullen (425 m.), Tossebergsklätten (324 m.; om denna se Fryksdalen med fig.), Käggelholmsberget (359 m.), Skallbergen (446 m.), Rösberget (405 m.) och Värmullsåsen (427 m.). Östra V., Bergslagsdelen, har kuperad terräng utan bestämda bergssträckningar, men med flera bergshöjder, bland dem Hvitklinten (414 m.), Dalkarlsberget (450 m.), Vålbergsrös (476 m.), Gumklinten (429 m.), Munkhöjden (353 m.) och Rishöjden (299 m.). I landskapets södra del utbreder sig ett flackt slättland omkring Vänern, här och där kuperadt med höjder, som sällan nå mer än 50 m. öfver omgifningen, och slutande med den åt s. utskjutande halfön Värmlandsnäs (se d. o.). Sydvästra delen af V. är rik på sjöar och genomdras från n. till s. af dalgångar, afbrutna af sönderstyckade höjdpartier. -- V:s flesta vattendrag gå till Vänern, endast några få och mindre betydande till Glommen och Dalälfven. På gränsen mot Norge i s. v. ligger sjön Foxen (101 m. ö. h.), som genom de delvis inom V. belägna Stora Le och Lelången samt Upperudsälfven afbördar sitt vatten till Vänern. Därifrån österut märkas Västra och Östra Silen samt Järnsjön (136 m.); vidare Stora Gla (141 m.; 30 kvkm.) och Glafsfjorden (45 m.; 111 kvkm.) med Byälfven som utlopp; Borgviks- och Malsjöälfvarna, som äro utlopp för sjön Värmelen (56 m.; 77 kvkm.) till Grumsfjorden af Vänern; Norsälfven från Frykensjöarna (62 m.; 137 kvkm.) och Rottnen (106 m.); Klarälfven (se d. o.) med dess många bifloder och tillopp från bl. a. sjöarna Leten (333 m.), längst i n., Gröcken (216 m.), Grängen (140 m.) och Busjön (128 m.) samt Lakenesjön (117 m.), Ransjön (181 m.) och Visten (34 kvkm.; 64 m.), alla v. om älfven, samt från Mussjön (254 m.) och de med denna genom Musån förenade sammanhängande Knon, Busjön och Framsjön (216 m.), hvilka afrinna till den från sjöarna Nain (266 m.) och Bredsjön (277 m.), på gränsen till Dalarna, kommande Ufån, samt slutligen från Deglunden (202 m.) Ämten (183 m.), Ullensjöarna (272 och 233 m.), Värmullen (131 m.) och Rådasjön (123 m.), alla belägna ö. om Klarälfven; vidare åt ö. märkas Alsterån från sjön Alstern (52 m.), som mottar vattnet från Gapern (60 m.), i n., Glomman (Glumsån), från Barsjöarna (78 m.) och Panksjön (44 m.), samt Ölman (Ölmeån) och Svartälfven l. Letälfven, som i V. mottar tillflöde genom Timsälfven från sjöarna Yngen (199 m.), Daglösen (128 m.), Alstern (158 m.), Stora Lungen (112 m.), Ullvättern (112 m.) och Alkvättern samt själf genomflyter Möckeln (se d. o. 3). V., nästan öfverallt rikt på sjöar och vattendrag, med skog och berg i västra delen, bergkullar och leende dalar i ö. samt breda fält och skogklädda höjder i s., räknas till våra vackraste landskap. De naturskönaste trakterna finnas i nordligaste delen af Nordmarks härad, omkring Glafsfjorden och i Fryksdalen (se d. o. och Fryken med fig.). E. A-t. Berggrunden består så godt som uteslutande af åldriga, till äldsta afdelningen af prekambriska systemet hörande bergarter. Endast i östra kanten af landskapet, på gränsen mot Dalarna, uppträda i Svartälfvens floddal sedimentära bergarter af jotnisk ålder (dalasandsten), hvarjämte obetydliga lämningar af en annan, till åldern ej säkert bestämd formation (Visingsöformationen) finnas bevarade vid sjön Möckeln i Karlskoga. Orsaken till, att så få rester af sådana yngre berglager, som uppträda i de kringliggande landskapen, -- den jotniska sandstenen i Dalarna, sparagmitformationen i Norge, de kambriska och siluriska aflagringarna i Närke och Västergötland --, förekomma i Värmland, är otvifvelaktigt den, att sådana sänkningsområden, inom hvilka de yngre aflagringarna kunnat bli bevarade och skyddade mot erosionens förstörande krafter, endast i obetydlig utsträckning förefinnas i V. Det nämnda förhållandet bereder åt V:s geologiska byggnad en viss enformighet. Direkt på urberget ligga de kvartära aflagringarna; således omedelbart på den äldsta geologiska bildningen den yngsta, utan någon förmedling af mellanliggande formationer. V. utgör därigenom ett i högsta grad typiskt stycke af Fennoskandia: en uråldrig urbergsplatta, betäckt med kvartära bildningar. Urberget kan med afseende på sin petrografiska beskaffenhet indelas i tre områden: A. Västra V. mellan norska gränsen och en linje, som utmärkes af sjöarna Kymmen, Rottnen och de två nedre Frykensjöarna, karakteriseras af växlande grå, s. k. bandade gnejser och röd gnejs eller järngnejs samt underordnad granulit, glimmerskiffer, graniter af flera åldrar och diorit. Detta område har således en jämförelsevis växlande sammansättning. B. Mellersta V:s järngnejsområde, beläget mellan den nyssnämnda linjen i v. och en linje, som följer i stort Klarälfven från norra Finnskoga ned till Rådasjön och fortsätter därefter åt s. s. ö. till trakten af Kristinehamn. Detta område är i hög grad enformigt och intages så godt som uteslutande af järngnejs och af den därmed