denna tid i något afseende utöfvat stark attraktion på främlingar. Man har gissat på pälshandel. Nästa fynd, några obetydliga föremål i ett grafröse i Umeåtrakten, tillhör 500-talet. Så följa under de sista århundradena af hednatiden några få och ytterst magra fynd, glest spridda öfver hela det väldiga området. Det hela ger en annan bild än stenåldern med sina relativt täta, jämnt fördelade fynd. Det enda, som dock bestämdt pekar på en efter kusten jämnt fördelad bygd under järnåldern, äro de till ett antal af omkr. 300 från Ångermanland i s. till Piteå i n. anträffade grafrösena af ofta betydande dimensioner och med väl byggda, manslånga eller längre kistor af hällar. Till typ och läge (högt på berg) stå de närmast de bronsåldersrösen, som träffas rundt södra och mellersta Sveriges och Finlands kuster, öfriga grafformer äro okända för V. Den vanligaste svenska formen, den jordtäckta grafhögen, upphör i norra Ångermanland. Beträffande utbredningen af rösen och högar äro förhållandena på finländska sidan stort sedt analoga med de norrländska. På bägge sidorna förekomma öfverallt efter kusten, på äfven de yttersta öarna, labyrinter (se d. o.), kallade "rundgårdar", "jättedanser", "jungfrudanser", "jatulin tarhat" m. m., lagda af sten. Af lapparna finnas från V:s forntid ännu inga säkra spår utom den i sen tid till detta landskap öfverförda Gråträskbyn i Pite socken (Långträsks kapellförs.). Där gjordes på 1890-talet på gungflystranden af tjärnen Tjeutjer (af gamla lappar äfven kallad Saivo, se d. o.) ett utomordentligt viktigt fynd till belysning af lapparnas förhistoria, bestående af tusentals små metallföremål (af bronsbleck eller tenn, några af silfver, massiv brons och järn), mest hängprydnader, men äfven några spännen, ringar m. m. och mynt, allt från tiden ung. 1000--1200 e. Kr. Fyndet står i intimt samband med ett antal dylika gjorda på lapska offerplatser i svenska Lappland och med en del lösa fynd öfver hela det lapska området och dess gränstrakter. Föremålen i alla dessa fynd härröra till mycket stor del från västra nuv. Ryssland och västra Europa, just de trakter, hvarmed vikingatidens skandinaver stodo i den lifligaste förbindelse. Att dessa fynd äro spår af en betydande handel, är otvifvelaktigt. Antagligen är det den svenska birkarlahandeln, som just då växte sig stark bland lapparna. G. H-m. Först från 1300-talets början finnas säkra bevis för tillvaron af egna samhällen i Umeå och Bygdeå, och på 1320-talet vidtog ärkebiskop Olof den vise i Uppsala åtgärder till landets bebyggande i större skala som ett medel för lapparnas omvändelse till kristendomen. Hela landet upp till Ule älf räknades då såsom lydande under konungens ämbetsman öfver Hälsingland, hvilken gaf birkarlar och andra rätt att bosätta sig där, och 16 mars 1340 bekräftade Magnus Eriksson nybyggarnas rättigheter samt bestämde, att Hälsingelagen skulle gälla för dem. 1339 omtalas Pite som eget pastorat, 1386 invigdes Skellefteå kyrka, och flera andra kyrkor byggdes på 1300-talet. Vid unionstidens början lydde V. under fogden på Korsholms slott i Österbotten, men var i judiciellt och kyrkligt hänseende skildt från Österbotten. 1409 omtalas en underlagman l. "häradshöfding" i V., som tillhörde Upplands lagsaga, men först 1441 blef V. lagligt afsöndradt från Korsholms län och kan från den tiden anses som eget landskap, ehuru man saknar kännedom om egna landsting för V. På Sten Sture d. ä:s tid tillhörde det som län ärkebiskop Jakob Ulfsson, men indrogs till kronan af konung Hans. Dess gräns mot ö. sammanföll då med Uppsala stifts gräns mot Åbo stift, och Y. omfattade vid medeltidens slut 9 socknar (Bygdeå, Luleå, Löfånger, Piteå, Skellefteå, Torneå, Umeå, Kalix och Sarkilax, nu Öfvertorneå), som tillsammans bildade ett prosteri under ärkestiftet. Namnet V. förekommer tidigast 1454, och landet kallades dessförinnan Norrabotten, hvari då inbegreps äfven nuv. finska Österbotten. Under medeltiden och långt fram i nya tiden voro i V. birkarlarna l. "lappfararna" odlingens ofta hårdhändta pionjärer, hvilkas privilegier flera gånger af konungarna förnyades, och den allt lifligare samfärdseln med lapparna ledde till, att efter Karl IX:s tid hela svenska Lappland administrativt och judiciellt förenades med V. till ett helt, som i 1634 års regeringsform kallades Norrlands höfdingedöme med Hudiksvall som residensort. Då funnos i V. redan städerna Umeå, Piteå och Luleå, hvilka fått stadsprivilegier på 1620-talet, och 1637 gjordes V. med Lappland till eget län, som österut sträckte sig ända till Kemi älf, med Umeå som hufvudstad. Bland landshöfdingar från denna tid märkas Stellan Otto Mörner (d. 1643) och Johan Graan. Jordbruk, boskapsskötsel och fiske hade alltifrån Vasatiden vunnit stark och ostörd utveckling, men näringslifvet hämmades svårt under Stora nordiska kriget, då ryssarna plundrade och brände Umeå (1714, 1720 och 1721), Torneå (febr. 1716), brände 150 gårdar i Tornedalen samt plundrade Nederkalix socken och brände dess kyrka (dec. s. å.). Omkr. 200 gårdar kring Umeå brändes i maj 1720, i Nordmaling gjordes strandhugg, och Piteå med kringliggande byar brändes (juni 1721), men Luleå blef orördt. Den fredliga utvecklingen under frihetstiden främjade i hög grad åkerbruk och boskapsskötsel inom V. Redan på 1600-talet hade, främst genom bröderna Reenstiernas energi, de norrländska malmfyndigheterna börjat utnyttjas genom anläggningen af de s. k. Kengisverken (se Kengis). Där samt vid Junosuando och Tornefors uppstod en betydande masugnsdrift på 1600-talet, som dock snart på grund af ekonomiska svårigheter fick förfalla. 1809 var V. ånyo krigsskådeplats, i det att ryssarna under Barclay de Tolly 11--22 mars öfvergingo Kvarken på isen, och general J. A. Cronstedt mot fritt aftåg för sina trupper åt dem utrymde Umeå och landet s. därom ända till Härnösand. Men redan efter några dagar måste ryssarna åter lämna landet. Genom kapitulationen i Seivis 25 mars s. å. öfverlämnade svenskarna under H. H. Gripenbergs befäl alla svenska kronans magasin i V. mellan Kalix och Umeå till ryssarna, hvarefter dessa städer samt Luleå, Piteå och Skellefteå besattes af dem, och 5 juli s. å. blefvo svenskarna slagna af ryssarna vid Hörnefors. Om det senare misslyckade försöket att fördrifva ryssarna från V. se Västerbottensexpeditionen. I Fredrikshamnsfreden (1809) måste Sverige till Ryssland afträda den mellan Torne- och Kemi älfvar belägna