företrädda, den förra företrädesvis inom landskapets östra och mellersta delar. Där finnas visserligen äfven ganska stora områden af leptitformationen (såsom Salafältet, Ramsberg--Norbergsfältet, Uttersberg--Köpingsfältet, hvart och ett åtskilliga mil i längd), men hufvudmassan utgöres af gnejser, om än fläckvis mera granulitiska (såsom strecket ö. om Västerås). Däremot är den lagrade berggrunden inom den till Örebro län hörande, västra landskapsdelen öfvervägande att hänföra till leptiterna eller hvad man förr, sannolikt med orätt, benämnde "det yngre urberget". Häri ingå utom rena leptiter (granuliter, hälleflintgnejser) äfven kvartsitiska varieteter, ibland hornbländeförande, ofta porfyroidiska, samt kalksten och glimmerskiffer. Längst i v. invid Torrvarpen m. fl. till Svartälfsdalen hörande sjöar möter ett särskildt parti, det s. k. Grythyttefältet, som genom verklig diskordans skiljes från det äldre urberget och på hvilket ansenliga massor af konglomerat, dolomit och lerskiffer äfvensom vulkaniska tuffbergarter och lavor (kvartsporfyrer och olika slag af hälleflintor) trycka en mycket ovanlig prägel. Grythyttefältet räknas till den yngre, s. k. bottniska afdelningen af urberget. Jämte dessa skiffriga bildningar uppträda de massformiga, särskildt graniterna, i mycket stor mängd. Sålunda så att säga kringramas de leptitiska områdena till större delen af graniter, bland hvilka den grofkorniga Örebrograniten spelar hufvudrollen, hvarjämte stora fält af yngre pegmatitartad granit visa sig inom dess östra del. Dessutom finnas snart sagdt otaliga dioritpartier (såsom i närheten af Sala, Björkesta, Ramnäs och inom Örebro län) samt på flera ställen diabas, dels och särskildt inom nyssnämnda område såsom gångar fortlöpande i n. n. v. -- s. s. ö., dels ock såsom breda, stockformiga partier (Salatrakten). Till urbergets leptitformation höra de mera utbredda partierna af urkalksten, hvaraf landskapet eger sammanhängande massor af större längd och ytvidd än måhända något annat landskap i riket. Främst därvid är det kalkstensfält, som från södra ändan af sjön Älflången med mindre afbrott fortgår förbi sjöarna Vikern, Åsbosjön, Fåsjön och Rossvalen till Håkansboda i Ramsbergs socken. Den största mäktigheten uppnås inom bältets sydvästra del. Ett annat, mycket ansenligt område tillhör Grythyttefältet och uppträder på ömse sidor om sjön Torrvarpen och fortsätter mot n. v. in i Värmland, där det omfattar Långbans bekanta malm- och mineralförekomster. Kalkstenen växlar både till utseende och till kemisk sammansättning inom vida gränser. Man träffar hvita, gråa, ljusgula, rödletta och gröna varieteter, grofkorniga och finkorniga, marmorarter och simpla kalkstenar i vanlig mening. Vidare kunna somliga benämnas rena kalkstenar, medan andra ega en så hög halt af talkjord, att de måste kallas dolomiter. Dessa sistnämnda råda i fältet kring Torrvarpen. -- Som bekant tillhör V. vårt lands på grufvor och mineralfyndigheter rikaste område. Bland järnmalmsgrufvor må erinras blott om Norbergsfältet, Riddarhyttan, Stribergs-, Stripa-, Dalkarlsbergs-, Stråssa-, Pershytte-, Klacka- och Lerbergs-, Ställbergs-, Haggruf- och Blankafälten samt sydligaste ändan af Grängesbergs malmstreck eller Lombergsfältet m. fl. Af de olika järnmalmtyperna träffas t. ex. kvartsrandiga blodstenar, s. k. torrstenar, inom Norbergsfältet och Striberg; skarnmalmer allmänt; kalkmalmer i Sköttgrufvan samt manganhaltiga vid Klackberget i Norberg, Gamla Ställberg o. s. v. De senare typerna benämnas från metallurgisk synpunkt ofta kvick- och biandstenar. Bland koppargrufvorna erinra vi om Nya Kopparbergs grufvor samt Håkansbodafältet och bland silfvergrufvorna om Sala, Hällefors och Guldsmedshyttan. Men utom dessa och dylika viktiga malmförekomster ega många gruffält rykte i rent vetenskapligt afseende för intressanta mineralfyndigheter, så t. ex. Bastnäsberget i Skinnskattebergs socken främst för sin "tungsten" m. fl. ceriummineral, men äfven för tellur-, vismut- och koboltmineral, Dalkarlsberget, i närheten af Nora stad, för volframmineral, Käringbricka i Västerfärnebo socken för kromhaltig rutil, Gyttorps grufvor i Stribergstrakten för större mängder af ortit, Yxsjö gamla koppargrufva i Ljusnarsbergs socken för sin scheelit. Vårt lands kanske största molybdenförekomst, Uddgrufvan, ligger strax n. om stationen Silfverhöjden i Ljusnarsbergs socken, och ett bland våra största fältspatsbrott vid Kolsva o. s. v. -- Stor omväxling erbjuda äfven de lösa l. kvartära bildningarna. Af de för Sverige utmärkande rullstens- eller sandåsarna framstryka genom provinsen dels flera hufvudåsar, såsom Badelundaåsen, Strömsholmsåsen, Köpingsåsen, Norrköpingsåsen m. fl., dels ett mycket stort antal biåsar, hvilka som bifloder tillstöta från sidan. Egendomligt är, att de (is-)floder, af hvilka dessa biåsar bildats, nästan utan undantag synas ha flutit på från n. ö. lutande plan. Emellertid har under tiden efter isperioden landets höjning försiggått vida hastigare inom landskapets nordvästra än i dess östra del. Den "marina gränsen", d. v. s. den höjd, ofvanom hvilken hafvet efter istiden aldrig stigit, ligger inom nordvästra delen omkr. 200 m. öfver den nuv. hafsytan; inom den sydöstra går den åtskilliga tiotal meter lägre. Också träffas inom det förra området mycket vidsträckta partier af sådan höjd, att de aldrig (efter istiden) varit sänkta under hafsytan. Dessa sakna sålunda h. o. h. hvarfvig (glacial) lera och dylika för jordbruket i hög grad betydelsefulla bildningar. S-s. V:s folkmål ha dels uppsvensk, dels mellansvensk natur. De nordligt färgade "bergslagsmålen" uppfylla landskapets större del, nämligen det allra mesta af Västmanlands län, och af Örebro län nordöstra tredjedelen efter en linje med hufvudriktning n. v. från Köping. Ett grunddrag hos dem är en egen tongång och ett visst tryck på ändelser, med däraf beroende vokal- och konsonantkaraktärer. Sålunda bevaras ändelse-e som verklig e- l. ä- vokal: sittär, tvunjen, tvungen, egändōm; vidare a som a, ljust eller mörkt: sitta, klocka o. s. v.; och u, o behålles i sv. fem.-pluraler (se nedan). Den norrländska förmjukningen af k, g, ng uppträder som ett därmed delvis förbundet drag i t. ex. tatje, taket, sättjen, säcken, länje, länge, byddja, bygga, äntja, änka; vidare kvarstående hårda g i bärg, älg, -ar o. d. (men bärre l. bärje, älen l. äljen). Detta sista drag går icke ned till Mälaren -- det har i sin utpräglade form mera nordligt tycke -- men väl de andra; dock gradvis aftagande