(förmjukningen t. ex. blott i relikter som myttje, mycket, Ängebacken, med e), och i stort kan man skilja på ett nedre Mälarbälte emot ett (eller två) öfre. En annan indelning -- gällande äfven landskapet i öfrigt -- kan fås af pluralformerna. Obest. plur. har inom "bergslagsgruppen": af a-dekl. allmänt -ar, ex. drängar, käringar, dock -er i n. v. (Ljusnarsberg); af o-dekl. allmänt -ur, men ö. om Svartån norrut -ωr, söderut -år: pigur, resp. -ωr, -år. Best. plur. har resp. dränganä, piguna och -ωnä mot n., drängana, piguna och -åne mot s. Mellan Svartån och Sagån inträder äfven eljest västuppländskan, med sina n-former i gatan (norrut gatun), tanden, skogane(n), nättren, konen, benen o. s. v., sin kortstafvighet i t. ex. leva, tåla, och sina rena å i son, råg, folk m. m., allt gentemot det öfriga V. Sagån är dock accentgräns. "Bergslagsområdet" i V. har f. ö. tōm, dimbu, dimmig, delvis stönd, stund, valler, vållar m. m., och nordligt t. ex. huppa, hoppa, sela, sele, rolen, rolig, kunn int håll sä, kunde inte hålla sig (synkope). -- Väster om Köping vidtar det andra hufvudområdet för V:s språk; det sträcker sig från nedre Hedströmmen söder--nordvästut. De nämnda dragen ha där utplånats så godt som alla. Ändelsetrycket är normalt, det heter regelbundet sitter, piger o. d., och ä-färgadt -a börjar uppträda: sittä. Försvagning inträder af annan, mellansvensk typ: bärj, -e (men blott mycke), dimma, och oftast binna. Trakten kring Kungsör--Arboga och in i halfva Fellingsbro har dock binda; plur. får där sitt typiska n: drängana, pigena. Torpa socken i s. har emellertid dränga, pigω, och äfven eljest sörmlandsmål, hvilket annars är främmande för V., utom i enstaka drag vid Mälaren (Ängsö med e-färgadt ä m. m.). Närkesmålet däremot går långt upp i Örebrolänsdelen: Nora och Linde bergslager till södra Ramsberg och in i Fellingsbro ha drängār och pigera och best. sing. pigā; Viker (i s. v.) har t. o. m. ett svagt markeradt Viby-i. I resten af V., Grythyttan och Hällefors socknar m. m., möter fullt götamål af värmländsk karaktär: binne, binda, häster, -era l. -ane, revet, rifvit (med skorrande r), sup. blåsst, m. m. -- Som synes, mötas i V. flera dialektströmmar ("renast" västmanländsk är sträckan Fellingsbro--Köping-- Västerås), och mest går det dalska tycket igen, minst det sörmländska. Mälaren har varit en nog så stark språkgräns och kännes så än, ehuru mycket i de allmänna dragen är gemensamt, desto mera nu, när riksspråket tränger förmedlande in; och detta är i sin tur byggdt ej mindre på dess norra än på dess södra strand. Den metodiska utforskningen af V:s mål har först på senare åren tagits upp, genom Landsmålsarkivet i Uppsala, men intet däraf har publicerats. Från äldre tid äro "Anteckningar om V:s folkspråk" af L. F. Leffler i "Sv. fornm.-fören:s tidskr.", II (1873), en ordlista från Norberg af R. Blumenberg i "Västmanlands fornm.-fören:s årsskr." (1874), "Bergslagshistorier" af E. Bore (1889; Lindes mål) samt Västmanlands-Dala landsmålsförenings samlingar a-d (1877--81). En gammal källa (fr. 1770-talet) är Herweghrs "Idioticon Vestmannicum", som börjat utges genom S. Landtmanson. -e-. Historia. Af Sveriges territoriella daning under tiden närmast efter den stora landisens afsmältning kan man vänta, att Mälarlandskapen blifvit koloniserade västerifrån, och den arkeologiska vetenskapen har också under senare tid till fullo ådagalagt, att så varit fallet. Men V. har dock fått sitt namn såsom västmännens land i förhållande till Uppland, emedan detta var hufvudbygden under den tid, då uppsvearna samlade Sveriges bygder under sin ledning, d. v. s. under järnåldern. V. sträckte sig under medeltiden från Sagån i ö. till Järleån i v. längs Mälarens och Arbogaåns norra stränder. Säterbo, Kung-Karls och Torpa socknar hörde då ännu ej till V., utan till Södermanland, med hvilket de två sistnämnda socknarna fortfarande äro förenade i kyrkligt hänseende. Endast två bergslager, Silfverbergslagen (omkring Sala grufva, som omkr. 1510 började bearbetas) och Lindesberg, betraktades under medeltiden som Västmanlandsbygd, men redan i 1413 års skattebok upptas Lindesberg under Örebro län. Norbergs och Skinnskattebergs bergslag, där grufdriften var i gång på 1300-talet, räknades under hela medeltiden till Dalarna, och Noraskog, där bergsbruket något senare vann insteg, hörde i världsligt hänseende till Närke eller Örebro län och i kyrkligt till Strängnäs stift. 1579 lades dock Noraskog under Västerås stift, hvilket ledt till Västmanlandsnamnets utsträckning v. om Järleån. De norrut belägna västmanländska socknarna Grythyttan, Hjulsjö, Hällefors, Järnboås och Nya Kopparberget eller Ljusnarsberg voro vid nyare tidens början mestadels skogsmarker. Men på 1600-talet utsträcktes bruksrörelsen äfven dit; och då denna till stor del bedrefs genom inflyttade finnar, uppstod där en s. k. "finnmark", hvars befolkning ända in i 1800-talet bevarade spår af sitt finska ursprung. Det egentliga V. hade af ålder gemensam lagman med Dalarna, men denna landsända hade i Dalalagen sin egen redaktion af Västmannalagen, efter hvilken häradshöfdingen i Dala hundare dömde i alla Dalarnas socknar. I senare tider hade Dalarna stundom egen lagman. -- Under den senare medeltiden var det egentliga V. vanligen fördeladt på två län: Västerås län, hvartill äfven hörde Dalarna, vanligen med en underfogde i Dala hundare samt Laglösaköpings (Köpings) län, omfattande Åkerbo härad, understundom förenadt med Örebro län. Att det förra länet, som hört till drottning Margaretas lifgeding, sedan under en lång följd af år kom i Nils Stures händer och slutligen under riksföreståndarnas fatabur, fick den största betydelse för unionens och Sveriges historia. Gustaf Vasa bröt sönder det stora länet, och sedan voro de södra delarna däraf gång på gång bortförlänade. Så hade Gustaf Vasas änka Strömsholms län som lifgeding under en lång följd af år, Gustaf (II) Adolf under kort tid större delen af V. som hertigdöme, Maria Eleonora likaledes Strömsholms län m. m. och likaså under mer än ett hälft århundrade Hedvig Eleonora. Först genom 1719 och 1720 års regeringsformer sammanslogos Västerås och Strömsholms län definitivt till det nuv. Västmanlands län. Af litteratur rörande V. eller delar af detsamma må, frånsedt åtskilliga akad. afh., till allra största delen på latin, från 1700-talet, nämnas G. De Geer, "Om Skandinaviens geografiska utveckling