- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 33. Väderlek - Äänekoski /
547-548

(1922) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ylleindustri

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

(företrädesvis kallade "ylletyger") valkas icke. När kamullen är fin, är den icke synnerligen längre än kardull. Alpacka och mohair kammas och spinnas likt kamull af fåret. I den äldre tygtillverkningen nyttjades kamning för hand, och den sker ännu med redskap, på hvilka sitta rader af långa, rundade, skarpspetsade ståltänder, som uppvärmas (likasom äfven ullen), och genom kamningen afskiljas de korta håren ("kämlingen"), som komma till kardullen. Upphettningen har till ändamål att aflägsna krusigheten. Kammaskiner (af särdeles invecklad och sinnrik konstruktion) finnas sedan 1840-talet. När kamgarnstyg lämnar väfstolen, erfordrar det endast en ytlig appretering (se Appretera, sp. 1253), i olikhet med kläde. Maskinspinningen och sedermera den mekaniska kamningen ha i senare tider högligen främjat tillverkningen af kamgarnstyger. Af sådana fabrikat finnas glatta (kamlott, berkan och moaré, bombasin, lasting, mohair, krepong, yllemuslin m. fl.), kyprade (merino, tibet m. fl.), fasonerade (ylledamast, broscherade västtyger, schalar och pläder, mattor m. m.), sammetsartade (ylleplysch och flera möbeltyger), blandade (lyster, orleans, yllebarège, rips o. s. v.). Dukar och mattor förfärdigas mest af kamull, och i gobelänger utgör den ofta varp. -- Halfylle (som började tillverkas på 1830-talet) har vanligen varp af bomull och inslag af ullgarn. Äfven finnas blandade fabrikat af ull och silke, ull och kamelgarn o. s. v. Till s. k. halfkamgarn, stick- och strumpväfvargarn förarbetas kortare ull, som i början behandlas på samma sätt som kardull, men sedermera såsom kamull. -- Om surrogaten shoddy, mungo och extraktull se Konstull. -- Kokas ett tyg, som innehåller bomull och ull, med en lösning af kaustikt kali i vatten, så upplöses ullen, men ej bomullstrådarna. Äfven kan man på kemisk väg skilja ylle från bomullsväfnad genom neddoppning i en lösning af pikrinsyra, hvaraf ulltråden får en vacker guldgul färg, som den bibehåller vid tvättning, medan bomullstråden förlorar färgen. -- I afseende på fint och ypperligt kardullsgarn intar Frankrike första rummet. I medelgoda och ordinära sorter eger Frankrike medtäflare i Belgien och Österrike. Från dessa länder förses England, Tyskland o. s. v. med kardullsgarn. Kamullsindustrien blomstrar högst i England (med långa, grofva, fasta och glansiga ullsorter och däraf framställda kamgarnstyger; främst i grefskapet York med städerna Bradford och Halifax) samt i (norra) Frankrike och i Tyskland (Sachsen, Schlesien). Lättheten att spinna ullen till garn och de utmärkta egenskaper yllet har såsom beklädnad (se nedan) uppdagades i de äldsta kulturskedena (jfr Väfning, sp. 55). Ylleväfnaderna voro i början grofva och tjocka. I antikens dagar nådde ylletillverkningen en aktningsvärd utveckling i Mindre Asien, Grekland och Italien. Under medeltiden voro tyskarna, nederländarna och italienarna dess förnämsta idkare, och genom flandriska väfvare gjordes denna industri bofast i England under 1300--1500-talen. Den fick ökad fart genom uppfinningen af spinnrocken (1530). I Frankrike uppblomstrade den hufvudsakligen genom Colberts åtgärder, omkr. midten af 1600-talet, så att redan i nästa generation kunde därifrån landsflyktiga hugenotter (réfugiés, se d. o.) plantera ut förfinade tillverkningsmetoder i flera andra länder. Efter uppfinningen af spinnmaskinerna och maskinväfstolen har ylleindustriens omfattning ökats väsentligt sedan senare delen af 1700-talet. Betydande är den i synnerhet i Storbritannien, Tyskland, Nord-Amerikas förenta stater, Frankrike och Belgien; i andra rummet komma Österrike, Nederländerna och Schweiz. Den sedan 1840-talet fortgående massimporten af råvaror från utomeuropeiska länder (se Ull, sp. 918) har bidragit till, att yllevarornas pris sjunkit så starkt på senare tid. Hvad särskildt klädestillverkningen beträffar, går denna tillbaka till 8:e årh. Den leder sitt upphof från friserna i norra Holland, där fårafveln trifdes på de vida hedarna. Af dem spreds den till Tyskland, men blomstrade fortfarande främst i Nederländerna under medeltiden, som hemslöjd i städerna; från handtverk öfvergick den med tiden till fabriksrörelse. Inom denna väfnadsindustri intaga Tyskland (Rhenprovinsen, Brandenburg, Schlesien, Sachsen, Thüringen), Belgien, England och Frankrike (med städerna Elbeuf, Roubaix och Tourcoing främst) en härskande ställning. Den svenska klädestillverkningen främjades först af Gustaf I, senare af Karl IX och Gustaf II Adolf, och privilegier gåfvos åt klädesmakare ("wantmakare"), mest inkallade tyskar. Under drottning Kristinas tid förefunnos de förnämsta wantmakerierna i Jönköping och Kalmar, hvartill då kommo nya större klädesfabriker i Norrköping och Stockholm. Norrköping har sedan dess, tack vare de många vattenfall Motala ström där bildar, förblifvit stamorten för Sveriges klädestillverkning. Redan under Karl XI kunde hela svenska armén klädas med inhemskt fabrikat. Efter en tid af starkt sjunkande under Karl XII bragtes denna industri åter till blomstring af J. Alströmer (se denne och Alingsås manufakturverk). Sedan följde en längre tids tillbakagång, tills klädesfabrikationen omkr. midten af 1800-talet åter nådde en hög ståndpunkt under inflytande af en friare tull-lagstiftning. Jämte fabrikerna i Norrköping (där den förnämsta är Drags) finnas stora klädesfabriker äfven vid Halmstad (Slottsmöllans fabrik), i Stockholm, Malmö, Kristianstad och Motala. 1919 funnos i Sverige 113 ullspinnerier och ylleväfverier med 9,342 arbetare. Om tillverkningens kvantitet åren 1913 och 1916 kunna siffror ses i tabellen till art. Textilindustri. 1914 utgjorde importen till riket af ullgarn 1,572,902 kg. och af ylleväfnader 1,013,693 kg., s. å. exporten härifrån af ullgarn 267,255 kg. och af ylleväfnader 762,550 kg. Användt till klädedräkt, är ylle i vissa fall oöfverträffligt på grund af fårullens finhet, mjukhet och spänstighet samt framför allt dess värmesparande egenskaper. Mest värmesparande af allt ylle är flanellen, därför att den till följd af sin luckerhet förmår hysa den mesta luft. Ullen är mycket hygroskopisk, d. v. s. den eger i hög grad förmågan att ur luften upptaga och i sina porer förtäta vattengas. (Jfr Ull, sp. 916.) Kastadt i vatten, upptar yllet endast mycket långsamt vatten och fasthåller särdeles envist luften i sina porer samt förlorar icke genom vattenupptagningen helt och hållet sina elastiska egenskaper (i olikhet

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Nov 5 22:53:33 2026 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfcm/0306.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free