- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 33. Väderlek - Äänekoski /
563-564

(1922) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Yngve (Yngvinn, Ungvinus, mytologi) - Yngve l. Ingjald (sagokonung) - Yngve freyr (Inge frey, Ingunar frey, Yngve Frej) - Yngve tyrkja konung - Yngvinn - Ünie (Ünije, Eunich) - Yo el rey - Yoga

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

d. o. -- och den Stenkilska) gängse mansnamn (i svenska källor alltid i formen Inge), ofta ingående som förled i sammansatta namn såsom no.-isl. Yngvarr (fsv. Ingvar; se dessa ord), Ingjald (se d. o.) o. d. Emellertid öfverfördes i Norge tidigt namnet Y. från gudens representant konungen till själfva guden, så att redan Tjodolf från Hvin omkr. 900 och Eyvind Skáldaspiller omkr. 985 tala om guden Inge freyr eller Yngve freyr (se d. o.), d. v. s. "Yngve, herren" i st. f. det äldre från Edda-dikterna kända Ingunarfreyr, "Ing-vännens herre". Spår af guda- eller herosnamnet Ing -- som rimligtvis urspr. betyder "fallos" (se d. o.) och utgör ett af de på sistone allt talrikare uppträdande intygen om, att falloskult förekommit äfven hos skandinaver och andra germaner -- ha vi äfven i den af Plinius och Tacitus omtalade, vid hafvet boende och efter sin special-gudomlighet uppkallade germanska folkstammen Inguæones samt i forntyska mansnamn som Inguiomērus (se d. o.). Se vidare A. Noreen i "Namn och bygd" (1920, s. 1 ff.). Ad. N-n. Yngve l. Ingjald (jfr Ynglingaätten, sp. 560), svensk sagokonung, som enligt den isländske historieskrifvaren Are frodes konungalängd skall ha efterträdt Agne, enligt Snorre Sturlassons framställning däremot varit son af Agnes son Alrek (som hos Are är Agnes företrädare). Enligt Saxo åter är Yngve ("Ingo" eller "Ingeldus", som emellertid af Saxo uppfattas som Ingos broder) son till Alf ("Alverus"), som däremot enligt "Ynglingatal" (jfr d. o.) är hans broder. Yngve och "Ingo" (d. v. s. i svensk form Inge) äro säkerligen blott kortformer af Ingjald, som alltför väl kan till namnet, om också icke i fråga om hans sagas innehåll, ha varit en historisk Uppsala-konung. Yngves saga har i Snorres på "Ynglingatal" baserade framställning följande innehåll. Han var samregent med sin broder Alf, men vistades i olikhet med denne mest på vikingatåg och skaffade sig på så sätt stort rykte och anseende. Alfs maka, Bera, föredrog den tappre, sköne och gladlynte Y. framför sin okrigiske, tystlåtne och buttre man, och hon dolde ingalunda detta sitt tycke. En kväll, då Y. och Bera sutto i högsätet, samtalande med hvarandra, inkom Alf och drog, då han närmade sig högsätet, oförmodadt fram sitt svärd, hvarmed han genomborrade sin broder. Denne, som händelsevis hade sitt svärd till hands, hann dock att, innan han föll, tillfoga Alf banesår. -- Om Y:s sköna dotter Ingeborg, som nämnes i Hervararsagan och i Orvar Odds saga, se Hjalmar. Ad. N-n. Yngve freyr (Inge frey, Ingunar frey, sv. ofta Yngve Frej), i den isländsk-norska mytologien några gånger förekommande binamn på guden Frej (se vidare Yngve, isl. myt.). Ad. N-n. Yngve tyrkja konung är ett hos den isländske historieskrifvaren Are frode förekommande namn på den uppkonstruerade stamfadern för Ynglingaätten. Om anledningen till benämningen o. a. se Ynglingaätten, sp. 559. Ad. N-n. Yngvinn. Se Yngve. Ünie (Ünije l. Eunich), stad i turkiska vilajetet Trabezon, Mindre Asien, vid Svarta hafvet, 60 km. ö. om mynningen af Jeschil Irmak. Omkr. 10,000 inv. Ü., forntidens Oenoë, har ganska god hamn och skeppsbyggeri samt utskeppar spannmål, lin och järn. A. N-d. Yo el rey [io el re-i], "jag konungen", spanske konungens underskrift på officiella handlingar. Yoga, sanskr., eg. förening, särskildt förspänning (af ett dragdjur), förspänning, anspänning af andliga krafter genom tankens koncentration på en punkt, är namnet på ett af de sex indiska s. k. ortodoxa filosofiska systemen. Det är sedan äldsta tider nära förbundet med Sāṁkhya-systemet (se d. o.). Det gäller som en utveckling eller fortbildning af detta ateistiska (sanskr. nirīçvara) i teistisk riktning (seçvara). Det nära sammanhanget mellan båda systemen finner uttryck i den ytterst vanliga sammansättningen Sāṁkhya-yoga ("Sāṁkhya och yoga"). Båda systemen öfverensstämma också i de flesta hufvudläror (i Mahābhārata, särskildt den bekanta filosofiska dikten Bhagavadgītā", göres ingen skillnad mellan Sāṁkhya och Yoga); men därtill har Yogasystemet från Vedānta upptagit flera element, hvarigenom det fått en mera teistisk färgning. Den hufvudsakliga modifikationen af Sāṁkhya består, som namnet Yoga antyder, däri, att det fått en starkt praktisk riktning, d. v. s. utvecklat en bestämd yttre praxis för uppnåendet af vissa syften. Dessa syften äro att medelst meditation och extatiska tillstånd i noga bestämda grader och faser stärka och utveckla de andliga krafterna och därigenom till slut uppnå fullständig befrielse för själen från materien. Yoga-systemets förlossning är emellertid i grunden intet annat än den själens isolering från materien, som enligt Sāṁkhya-systemet skall eftersträfvas, slutande i ett absolut medvetslöst tillstånd utanför världstillvaron. Yoga vill endast ha utbildat de olika praktiska tillvägagångssätten och medlen härför. Dessa medel bottna eg. i utveckling af den för en mängd s. k. primitiva religiösa åskådningar gällande, men speciellt för de indiska religionssystemen karakteristiska askesen (sanskr. tapas, eg. hetta). Äldsta kända framställningen af Yoga-systemet är Patañjali's Yogasūtra, möjligen från 2:a årh. f. Kr. (Måhända är denne Patañjali identisk med grammatikern Patañjali; se Indiens språk och litteratur, sp. 541.) Emellertid kunna Yogalärorna spåras så långt tillbaka som till vissa Upaniṣadtexter (t. ex. Tāittirīya Upaniṣad II, 4). -- Den nämnda hufvudläroboken i Yoga-systemet bär samma namn, Sāṁkhya-pravacana ("utförlig framställning af Sāṁkhya") som den systematiska framställningen af detta senare system, den s. k. Sāṁkhya-sūtra. Yoga-sūtra, i senare tider (600--1100-talen) försedda med många kommentarer, innehålla fyra afd.: meditationens väsen; medlen därför; underbara krafter; den lösta själens fullständiga isolering. Den religiösa praxis för utöfning af fullkomlig meditation (samādhi) består i hållandet af de fem stora buden (förbud för dråp, tjufnad, lögn, okyskhet och världsliga nöjen), iakttagande af vissa andra religiösa plikter (rening, askes, recitation af heliga formler) samt utvecklande af en mängd speciella färdigheter. Hit höra bl. a. andningsöfningar, öfningar i intagande af olika mer eller mindre svårutförbara kroppsliga lägen (sätt att sitta o. s. v.), öfningar i att göra sinnena omottagliga för intryck, koncentration af tankeförmågan

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Nov 5 22:53:33 2026 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfcm/0314.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free